Huggorm

Huggorm (Vipera berus) är en art inom familjen huggormar och som förekommer över stora delar avpalearktis.

Det förekommer också en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar. Även huggormsungar kallas ibland äspingar.

Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går i fält att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vit och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna. Huggormen har tre större huvudplåtar medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt till skillnad från snokens glansiga.

Huggormen är den enda giftorm som förekommer vilt i Skandinavien. Ormars gift är en blandning avenzymer och har två funktioner; att döda bytet, men också underlätta spjälkningen av maten, som påbörjas redan innan bytet sväljs. Bytet består av små däggdjur, ödlor eller andra smådjur.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel. På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos en åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.

För vuxna är huggormsbett sällan livshotande, även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett – då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock). Ungefär vart åttonde år dör någon i Sverige på grund av huggormsbett – att jämföra med att det dör i snitt en person av getingstick varje år . Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige.

Någonstans mellan en tredjedel och hälften av alla huggormsbett tros vara "torra bett" där ormen endast bitit utan att spruta in något gift. I dessa fall uteblir också symptomen av giftet.

Hälsoeffekter hos människan

Det vanligaste är framför allt uttalad lokal vävnadsreaktion. Allvarligare reaktioner innefattar påverkan på mag-tarmkanalen, andningsorganen och centrala nervsystemet. Blodet och kärlen påverkas och kan leda till koagulationsrubbningar. Det allvarligaste är anafylaktiska reaktioner, det vill säga allergiska chockreaktioner. Vid bett rekommenderas att man inte påverkar såret och att den bitna personen undviker att röra sig. Läkare gör en bedömning och tar ställning till ytterligare behandling med exempelvis serum.

*****

******

*****

Förstora

Postat 2015-09-11 19:14 | Läst 4469 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Fotografera fågel i dag men det blev fisk

******

Förstora

Postat 2015-09-09 20:44 | Läst 2527 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Forsärla

Forsärla (Motacilla cinerea) är en fågel i familjen ärlor och piplärkor.

Den är slank och 17-20 cm lång. Ovansidan är blågrå, vid gumpen gröngul. Undersidan är på sommaren lysande gul, på vintern gulaktig-brunaktig. Den häckande vuxne hanen har svart strupe. Andra fjäderdräkter saknar den svarta strupen, och det gula kan vara uppblandat med vitt utom i området under stjärten. Den har liksom andra ärlor en karakteristisk lång, vippande stjärt. Stjärten är svart med gul undersida och har vita ytterfjädrar. Forsärlan är den av Europas ärlor som har längst stjärt och den vippar ofta med denna. Benen är långa. Flykten är jämn och vågformig.

Lätet är en skarpare variant av sädesärlans, ett hårt, metalliskt "tsitsitt" eller "tsetsetse".

Till Sverige har den invandrat under 1900-talet och var fram till 2000-talet vanligast i den västra delen av landet. Numer finns arten jämnt spridd upp till Västerbotten. Det svenska beståndet flyttar i september-oktober till västra och sydvästra Europa och de återvänder i mars-april.

*****

Förstora

Postat 2015-09-06 19:21 | Läst 3238 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Blåvinge fjäril

Blåvingar (Polyommatini) är en tribus (en sorts taxonomisk grupp) av juvelvingar inom ordningen fjärilar. De blir 18-42 mm i vingspann.

Vingarnas ovansida är som namnet antyder vanligen blåfärgade, men detta gäller i huvudsak hanarna; honorna är mer bruna. Äggen är gropiga och läggs vanligen på olika ärtväxter. Som andra juvelvingar producerar även blåvingarnas larver sockerhaltiga ämnen som får myror att vårda dem.