Gulsparv

Gulsparv (Emberiza citrinella) är en stor och långstjärtad sparv inom familjen fältsparvar som förekommer över stora delar av Europa och i Väst- och Centralasien.

Gulsparven är 15,5-17 cm lång och har ett vingspann på 23-30 cm. Vikten kan uppgå till 30 gram. Den är långlångstjärtad och i alla dräkter har den en ostreckad rödbrun övergump och gula inslag i fjäderdräkten. Den adulta hanen har i häckningsdräkt ett lysande gult huvud och strupe, med ett smalt mörkt ögonstreck bakom ögat och ett ganska långt mörkt mustaschstreck. Buken är gul medan bröstet och kroppssidan är rostbrunt med fina längsgående streck. Ovansidan är övervägande brun och kraftigt svartfläckad. Den adulta honan har en liknande fjäderdräkt året runt och är mindre kontrastrik och mer brunfärgad och kraftigare streckad undertill än hanen. Hon saknar det lysande gula huvudet men har ändå tydliga ljusgula partier som exempelvis strupen. Vintertid påminner hanen och honan mer om varandra.

Gulsparven var vanlig i Sverige på 1800-talet men på 1960-talet minskade arten kraftigt i södra och mellersta delarna av landet, som en följd av brukat av kemiska bekämpningsmedlen. I vissa områden i södra Sverige försvann upp till 95% av beståndet. 1966, förbjöds bekämpningsmedlet metylkvicksilvretinom jordbruket, vilket gjorde att fågeln återhämtade sig. Trots detta har den svenska populationen sedan 1990-talet minskat. Den svenska häckningspopulationen bedöms dock inte som hotad ochArtDatabanken kategoriserar den som livskraftig

Över hela Skåne och delar av Småland och Halland har man trott att man fick gulsot om en gulsparv flög över taknocken just då man steg upp och innan man hunnit lägga sängdynan tillrätta. För att botas skulle man äta en stekt gulsparv eller koka ett hönsägg i den sjukes urin och sätta upp ägget på taket så att gulsparvarna fick äta upp det. Trots myten om gulsoten har man i Sverige varit rädd om gulsparven. I trakterna runt Lund ansågs det lika illa att döda en gulsparv som att skjuta en stork

                                                                                     *****

                                                                                    *****

Förstora 

Portalen

Portalen är en webbtidning som jag har några artiklar på fåglar och blommor  http://vittsjobjarnum.nu/

Se artiklar  Gert Svensson 

Blomfluga

Blomflugor (Syrphidae) är en familj i insektsordningen tvåvingar som innehåller cirka 6 000 kända arteröver hela världen, varav drygt 350 påträffats i Sverige.

Många blomflugor efterliknar getingfamiljen Vespidae eller honungsbin och humlor i sitt utseende. Detta efterliknande kallasmimikry, vilket innebär att ett djur har en skyddande likhet med ett farligt djur. Man tror att denna likhet i utseende med dessa gaddsteklar skyddar flugorna från attackerande fåglar och andra insektsätare.

För att se skillnad mellan en blomfluga och en geting så kan man titta på vingarna; en geting har fyra vingar och blomflugan två. Blomflugor har dessutom andra typer av antenner än bin och getingar vilket lätt skiljer dem från de senare. Blomflugornas antenner är kortare och består bara av 3 segment varav det yttre i de flesta fall är försett med ett litet borst 

Inte alla blomflugor är getinglikt tecknade och det finns också andra flugor med gul-svart teckning (till exempel vissa stekelflugor), men blomflugorna kan säkert kännas igen på den s.k. falska vingribban (vena spuria). Att skilja mellan olika arter av blomflugor är däremot för det mesta svårt och låter sig vanligen inte göras i fält.

                                                                                           *****

                                                                            *****

Närbild på blomflugan 

                                                                                    *****

Förstora 

Igelkott

Igelkott (Erinaceus europaeus) är ett marklevande djur med en västpalearktisk utbredning som tillhör familjen igelkottdjur (Erinaceidae). Som skydd mot predation är den på ovansidan klädd med taggar och den lever av insekter, maskar och mångfotingar. Arten drabbades under en period hårt av miljögifter och trafik, men har numera återhämtat sig.

Som fullvuxen, vid två års ålder, är igelkotten 22–30 centimeter lång, varav svansen är cirka två centimeter. Vikten varierar beroende på individ, ålder och årstid. Efter det första levnadsåret väger igelkottar vanligen mellan 450 och 700 gram. På sensommaren, då de vuxna individerna har skapat ett fettskikt för att överleva vinterhalvåret, kan den väga upp till 1 500 gram. Efter vinterdvalan då alla reserver förbrukats, har den förlorat mellan 17 och 26 procent av sin vikt och småväxta ungdjur, och även de lättaste vuxna individerna väger då bara 350 gram.^[

Hela djurets överkropp och huvudets ovansida är täckta med taggar. Deras antal beror på djurets storlek. Unga igelkottar som just har lämnat boet har ungefär 3 000 taggar. En fullvuxen igelkott med en vikt på omkring 600 gram har cirka 5 000 taggar och särskilt stora exemplar har upp till 7 500 taggar. Taggarna är modifierade hår med en längd på 20–30 millimeter och en diameter på en–två millimeter. Varje tagg har en varaktighet på från tolv till arton månader innan den faller av för att skapa plats åt en ny tagg. Taggarna är vid roten vitaktiga och skiftar sedan uppåt färg till brunt. Precis innan den vita spetsen är färgen som mörkast. Särskilt hos unga individer, men ibland även hos äldre exemplar, är taggen vid denna färgövergång nästan svart.

Igelkotten livnär sig huvudsakligen på insekter, däribland jordlöpare och andra skalbaggar, tvestjärtar och fjärilslarver, men även av mångfotingar och daggmaskar. Däremot undviker igelkotten nakna snäckor. Dessa utgör bara en till fem procent av igelkottens föda. Igelkotten har även svårt att bryta skal av snäckor med hus och lämnar oftast dessa djur orörda. Gräsmarker som betas extensivt av boskapsdjur är troligtvis bland de bästa platser för igelkottar att hitta byte. Ibland vandrar de upp till en kilometer per natt på liknande områden under letandet efter föda. Igelkotten äter även mindre däggdjur som möss, näbbmöss, sorkar och mullvadar. Av dessa tar igelkotten nästan bara unga, nakna, blinda individer, som den hittar slumpmässigt. Igelkotten är inte tillräckligt snabb och har inte heller tänder som krävs för att jaga vuxna individer av dessa djur. Å andra sidan äter igelkottenas och tar döda individer av de nämnda däggdjuren som föda. Under tiden när igelkotten uppfostrar sina ungar utgör fågelägg och ungfåglar en större andel av födan. Igelkotten kan inte knäcka ägg av tamhöns, men tar ibland nykläckta kycklingar som byte

I äldre litteratur hittas ibland uppgiften att igelkottar i stor utsträckning äter ormar. Dessa djur träffar bara sällan på varandra då igelkotten är aktiv på natten och ormar huvudsakligen på dagen. Det är sant att igelkottar kan utstå större mängder av ormgift än andra djur med samma storlek, men ormar ingår så gott som aldrig i dess föda. Det förekommer bara att igelkotten äter döda ormar om den skulle råka hitta en.

En annan myt är att igelkottar bär födan på taggarna. Trots att blad och frukter ibland fastnar på taggarna utgör de ingen föda. De får detta besvärande påhäng slumpmässigt under sina vandringar men anstränger sig inte särskilt för att bli av med det.

Ytterligare en myt påstår att igelkottar dricker mjölk från vilande kor vilket är fysiskt omöjligt, bland annat för att igelkottens mun är för liten för kons spenar. Allmänt dricker igelkottar gärna från ett fat med komjölk, men de får diarré av komjölk, varför detta bör undvikas

.

                                                                                     ******

                                                                                 *****

Förstora 

Salskrake K2 Hane

Salskrake eller lilla skraken (Mergellus albellus) är en fågel som tillhör underfamiljen Merginae och ensam art i släktet Mergellus.

Salskraken är morfologiskt lik skrakarna i släktet Mergus men är genetiskt någonstans mitt emellan de typiska skrakarna och kniporna i släktet Bucephala. Salskraken placeras som ensam art i sitt släkteMergellus men placeras ibland, trots sitt genetiska släktskap med kniporna, i släktet Mergus. Salskraken hybridiserar mycket sällsynt med knipa (B. clangula).

Salskraken är en ganska kompakt skrake, mer formad som en knipa‚ och den mäter 38-44 cm och har ett vingspann på 56-69 cm. Den adulta hanen är omisskännlig i sin distinkta kritvita dräkt med svarta partier som den svarta fläcken runt ögat. Den adulta honan och juvenilen är gråfärgad med rödbrun nacke och hjässa och vit kind. Näbben är kort och grå.

I Sverige förekommer den som häckfågel enbart i Lappland men förekommer utmed vissa kuststräckor i södra Sverige under vintern.

                                                                                   ****

                                                                                       ****

Förstora