Stork

Vit stork (Ciconia ciconia) är en fågel i familjen storkar

Vit stork är en stor fågel med lång hals och näbb, långa ben och långa breda vingar. Den har en längd på 95 till 110 cm och ett vingspann på 183 till 217 cm. Könen är lika till utseendet men hanarna är något större. Dess näbb och ben är röda. De yngre fåglarna har en mörk näbbspets. Dess fjäderdräkt är övervägande vit förutom arm- och vingpennor som är svarta. Det enda "läte" som storkar har är att de "klapprar" med näbben. Detta sker oftast när paret möts vid boet.

Vit stork häckar i Europa, norra Afrika och västra Asien. I Skandinavien häckar den numera endast i Danmark och Skåne. I de nordligare delarna förekommer den endast tillfälligtvis. I Norge och Finland observeras bara enstaka storkar årligen, dock har man observerat åtminstone ett säkert häckningsförsök i Finland under de senaste åren. I Estland förekommer rikligt med häckande stork. 

Från 1920-30-talen blev arten mycket sällsynt i Sverige, och en häckning 1954 bedömdes länge som den sista, men från och med början av 1990-talet har den gjort en tydlig återetablering, framför allt längst i söder. De storkar som häckar i Skåne anländer i början av april och flyttar i mitten av augusti.

De flesta vita storkar lever i livslånga par som bildas när individerna är 3 till 4 år gamla. Paret bygger tillsammans boet som inte sällan ligger i människans närhet. De bygger ett plattformslikande bo på tak, skorstenar eller på ett större avstympat träd. Dessa bon återkommer paret gärna till år efter år. Honan lägger vanligtvis 4 ägg, men kullar på upp till 7 ägg finns rapporterade. Paret ruvar äggen tillsammans mellan 29 och 34 dygn. Båda föräldrar tar hand om ungarna som blir flygga efter 58-64 dagar. 

Storken är förknippad med många sägner och myter. Bland annat trodde man att ett storkbo skulle skydda huset för eldfara Man ansåg också att storken var en uteslutande nyttig fågel och den har därför varit populär och åtnjutit beskydd. I flera västerländska kulturer har man berättat för barn att nyfödda barn kom med storken. Myten blev vanlig i Västeuropa under 1800-talet när storken var en symbol för lycka och välstånd. Tidsandan tillät inte att föräldrar talade om sex och fortplantning med barnen och därför sades att storken landade med spädbarnet i näbben

Storkens föda utgörs företrädesvis av mindre djur, som insekter, groddjur, ormar,

fågelungar och sorkar.

Se fler bilder på  vigg5.se 

Koltrast

Koltrast (Turdus merula) är en fågel som tillhör familjen trastfåglar

Koltrasten är tack vare sin närhet till människor allmänt bekant. Hanen känns igen på sin kolsvarta kropp, gula näbb och gula ögonring. Den melodiska sången, som koltrasthanarna framför högljutt, anses som särskilt vacker.

Koltrasten är välkänd i svenska miljöer och 1962 blev den i en omröstning i Dagens Nyheter utsedd till Sveriges nationalfågel av läsarna. Vid en ny omröstning 2015, initierad av Sveriges ornitologiska förening, utsågs koltrasten åter till Sveriges nationalfågel

Koltrasten förekommer allmänt i hela södra och mellersta Sverige ända upp till norra Värmland och uppför Norrlandskusten. Individtätheten avtar ju längre norrut i Sverige man kommer.

Sverige var tidigare koltrasten en skygg skogsfågel med en utbredning endast i södra Sverige. I början av 1900-talet började den sprida sig norrut och blev allt vanligare i parker och trädgårdar i städer och i närheten av människor, vilket har resulterat i att den är en av de mest välkända fåglarna i Sverige.

Vikten hos en nykläckt unge uppgår till ungefär sex gram och inom de första tolv dagarna ökar dess vikt till omkring 64 gram. Vuxna fåglar väger i snitt 84 (♀) till 86 gram (♂). Vid slutet av häckningstiden under koltrastens ruggning väger den som minst. Den högsta vikten uppnår koltrastarna nästan uteslutande genom fettlagring på vintern. Viktminskningen på våren betingas av till ungefär lika delar av fett- och vätskeförlust. Vid ruvningen är honorna genomsnittligt något tyngre än hannarna, annars däremot lättare

Fler bilder på vigg5.se

Årets första Forsärla

Forsärla (Motacilla cinerea) är en fågel i familjen ärlor.

Den är slank och 17-20 cm lång. Ovansidan är blågrå, vid gumpen gröngul. Undersidan är på sommaren lysande gul, på vintern gulaktig-brunaktig. Den häckande vuxne hanen har svart strupe. Andra fjäderdräkter saknar den svarta strupen, och det gula kan vara uppblandat med vitt utom i området under stjärten. Den har liksom andra ärlor en karakteristisk lång, vippande stjärt. Stjärten är svart med gul undersida och har vita ytterfjädrar. Forsärlan är den av Europas ärlor som har längst stjärt och den vippar ofta med denna. Benen är långa. Flykten är jämn och vågformig.

Lätet är en skarpare variant av sädesärlans, ett hårt, metalliskt "tsitsitt" eller "tsetsetse".

Som häckfågel har den etablerat sig i Sverige under 1900-talet och var fram till 2000-talet vanligast i de västra delarna av landet. Numera finns arten jämnt spridd upp till Västerbotten. Det svenska beståndet flyttar i september-oktober till västra och sydvästra Europa och de återvänder i mars-april.

Forsärlan håller till i snabbt strömmande vattendrag, men på vintern flyttar den till långsammare låglandsvatten. Den livnär sig på insekter som den finner vid vattnen - flugor, små skalbaggar, trollsländelarver, men också små kräftdjur och små blötdjur. Fågeln vadar också genom vattnet och pickar i det i jakt på föda. Den tar också flygande insekter.

Honan bygger ett bo av mossa och gräs som bekläs med hår. Boet placeras bland stenar eller klippor och inte sällan i dammbyggnader i närheten av vatten. Ibland används gamla bon från strömstarar eller speciella fågelholkar. Honan lägger en till två gånger per häckningssäsong 3-6 gråbruna fläckiga ägg, som hon eller båda föräldrarna ruvar i 12 till 14 dagar. Båda föräldrarna matar ungarna, tills de efter cirka 12 dagar blir flygfärdiga.

Forsärlan är Bjuvs kommunfågel.

Se fler bilder på vigg5.se

Fotograferad  2017-04-04

Den lilla söta Mandarinanden

Mandarinand (Aix galericulata) är en fågelart inom familjen änder från Östasien. Dess fjäderdräkt har gjort den populär som prydnadsfågel i fågeldammar i parker och i zoologiska trädgårdar även i länder utanför dess naturliga utbredningsområde.

Mandarinanden är nära besläktad med den nordamerikanska brudanden (Aix sponsa). Huruvida släktet Aix tillhör underfamiljen Anatinae eller möjligen Tadorninae är under diskussio

Mandarinanden blir 41–49 centimeter lång och får ett vingspann på 71 centimeter. Häckningsdräkten hos hanen är färgstark och ornamenterad och ett skäl till artens popularitet som prydnadsfågel.

Mandarinanden föredrar små vatten med träd längs stranden, där den bygger reden i hål i träden. Den söker helst föda på land. Flykten är rätlinjig och snabb.

Ursprungligen härstammar mandarinanden från Östasien. Redan på 1740-talet inskaffades mandarinänder till parker i England. Senare har även parker i flera andra länder skaffat dessa färgstarka änder. I Europa har under 1900-talet förrymda fåglar förvildats, och de häckar numera regelbundet på flera platser i Europa.

I Sverige kan någon gång förrymda mandarinänder ses i naturen. Klimatet i Sverige tycks passa dem, och det förekommer uppgifter om att mandarinänder haft lyckade häckningar i Jämtland.

Mandarinanden kallas för yuanyang ,  på kinesiska, där yuan och yang står för hanen respektive honan i arten. I kinesisk folktro anses mandarinänderna bilda par som håller ihop livet ut, till skillnad från andra andarter, och därför har mandarinanden blivit symbol för äktenskaplig trohet.

Bilder är fotograferade i Broby 

Fler bilder på  vigg5.se

Förstora 

Tranor

Trana (Grus grus) är en fågel i familjen tranor (Gruidae) i ordningen tran- och rallfåglar (Gruiformes). Tranan är en stor långbent och långhalsad flyttfågel som häckar från Skandinavien och Östeuropa österut till norra Kina och östra Ryssland. På väg till sina häckningsplatser på våren uppsöker den specifikt utvalda lekplatser där den genomför en spektakulär parningsdans. 

En adult trana är ungefär 115–130 cm lång, har ett vingspann på 200–230 cm och väger 4–6 kg. Hanen är generellt något större än honan. Dess fjäderdräkt är huvudsakligen grå. Kinder, nacke och hals är svarta, huvudets sidor bakom ögonen och på överhalsen vitaktiga. På hjässan har den en fjäderlös röd vårtaktig hudfläck som tranan varierar i färgintensitet och storlek med hjälp av sin kraftiga nackmuskel. Vingpennorna är svarta. De inre förlängda armpennorna har upplösta, krusiga fan, vilka bildar en krusig stjärtliknade fjäderbuske. Tranans egentliga stjärt är istället ganska kort.

I Kina har tranan beskrivits som prinsen av alla fåglar och är en symbol för långt liv och sägs också vara det djur som bär döda själar till himlen.

Tranan fungerade på många håll som ett varsel på hur bra skörden skulle bli, i Frankrike förebådade den fint väder om den flög högt och i Mecklenburg fanns ett talesätt som sa att när tranorna skriar om huset blir det snart bröllop.

Den antika grekiska trandansen Geranos, som infördes i Aten av Theseus sedan han dödat Minotaurus i labyrinten på Kreta, efterliknar labyrintens vindlingar. I Norden finns berättelser om att trollkunniga personer kunde förvandla sig till tranor, och att tranan även kunde vara hin ondes fågel och på magiska sätt hämnas oförrätter, varför fågeln inte fick skadas.

Under antiken sades tranans kött vara bra för hälsan, och under medeltiden var dess kött en uppskattad och dyr delikatess. I Västergötland trodde man att vänstra sidan av tranan var ätbar medan den andra sidan smakade tran.

Det äldsta belägget för namn i Sverige är från 1400-talet. Namnet "trana" har inget med tran att göra. Det finns få dialektala namn för tranan men i Bohuslän har den kallats blåfot.

Se bilder  o video  på  trandansen   vigg5.se

Tranor på Pulken