Blomkrabbspindel

Blomkrabbspindel (Misumena vatia) är en spindelart i familjen krabbspindlar. 

Honorna, som är större än hanarna, kan bli upp till 10 mm i kroppslängd medan hanarna blir maximalt 5 mm. Dessa spindlar kan ha varierande färg beroende av vilken blomma de sitter på. Vanligaste färgerna är vita eller gula med strimmor och fläckar av rött eller lila, men de kan även vara av en heltäckande färg. Hanarna är av helt annan färg och teckning.

Namnet krabbspindel kommer ifrån att den liknar en krabba i sina utsträckta främre ben och i dess förmåga att gå i sidled likt en krabba.

Blomkrabbspindlar har förmågan att, så att säga, flyga när de känner sig hotade men även då de vill flytta till nytt område vilket de verkar göra med jämna mellanrum. På den blomväxt de sitter på ställer de sig med baken i vädret och skjuter ut tunn silkestråd som förs med vinden och fortsätter skjuta ut trådar lite då och då tills de får en att fastna i en närbelägen växt, till exempel ett högt växande strå. De trådar som inte fastnar i något tar de och hovar in och käkar upp då det är värdefull materia. När en tråd fastnat klättrar de över till den nya platsen och klättrar upp så högt de kan.

På dessa höjder blir de ofta föremål för rovdjur som fåglar och trollsländor. När de blir attackerade släpper de silkesseglet och sträcker ut sina främre ben varvid de seglar ner till marken.

Spindelen är fotograferad i Vittsjö 

Flerbilder  på min  hemsida  vigg5.se

Sädesärla

Sädesärla (Motacilla alba) är en liten, slank, svartvit ärla med lång stjärt som den ofta vickar på.

Sädesärlan är spridd över större delen av landet, dock trivs den inte i Norrlands orörda skogar och myrmarker. I fjällen häckar den vanligtvis i björkskogsområdet, men finns det bebyggelse så finns den även ovanför trädgränsen.

Ett av sädesärlans mest typiska beteenden är dess närmast konstanta vickande på den långa stjärten. Orsaken till detta beteende är dock inte fastslaget. Det har föreslagits att beteendet skrämmer upp insekter, eller att det skulle signalera underkastelse inför andra sädesärlor. 

Ett annat typiskt drag hos sädesärlan är att den är trofast både sina sommar- och vinterkvarter och eftersom den är en så kallad datumflyttare så återvänder den ungefär vid samma tidpunkt år efter år.

Den föredrar barmark för födosök och i urbana miljöer har den anpassat sig till att söka sin föda på gräsmattor, asfalterade ytor och dylikt, och ses ofta på våren pickande på åkrar under vårbruket.

Det finns en mängd föreställningar om sädesärlan runt om i världen. Bland annat är den hyllad som vårens budbärare som kan ge bonden skördelycka, men även bringa olycka om man behandlar den illa eller dödar den

Sädesärlan är fotograferad i Vittsjö

Fler bilder på min hemsida   vigg5.se 

RÅKA

Råka (Corvus frugilegus) är en fågel som tillhör kråksläktet inom familjen kråkfåglar.

Boet påminner till utseendet om kråkans och kan nyttjas i flera år. Honan ruvar de 3–4 äggen under 16–20 dagar och matas under denna period av hanen.

Arten häckar allmänt i Skåne, på Öland och Gotland och dessutom på något enstaka ställe längre norrut 

Råkan påbörjar sin dagaktivitet mycket tidigt, ungefär en timme före soluppgången, och slutar mycket sent. Vid midvinter har den därmed åtta timmar till förfogande för födosök. Råkor är sällskapliga under hela året, häckar i delvis mycket stora kolonier och tillbringar natten gemensamt i sovträd. De har ett stort antal sociala beteenden. På våren utför de ofta flyglekar och tvära kast i luften. Ofta kan man iaktta lekar mellan gruppmedlemmarna, som att dyka och slå ned på föremål eller att gunga på en gren. Fågeln kan vid dessa tillfällen låta höra ett mycket ljudligt kraxande och skränande, som speciellt i stadsmiljö kan vara påfrestande för människor.

Råkan bebor mestadels öppen åker- och ängsmark som består av buskskog, småskog eller trädrader. Den är till stor del anvisad till kulturlandskap som omvandlats av människor. Ängsmarksområden, som uppvisar ett visst antal åkerytor, är särskilt gynnsamma för den. Den föredrar jämna eller backiga trakter, och undviker bergstrakter. Växtligheten på dess födoområde ska inte vara för hög, även om den i gynnsamma förhållanden även födosöker i högre gräs.

Råkan  är fotograferad i Östra Karup 

Fler  bilder på min hemsida vigg5.se 

Steglits

  God  Jul o Gott Nytt År 

Steglits (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar.

Steglitsen lever mest av diverse frön, främst från tistlar och kardborrar. Historiskt har den varit en uppskattad burfågel på grund av sin vackra fjäderdräkt och sin sång, och dess närhet till människan har gett den både symboliska kvaliteter och gjort den till ett populärt motiv i måleri och litteratur.

Steglits förekommer i Sverige framför allt i de södra och mellersta delarna. Den överger de nordliga delarna av detta häckningsområde och flyttar i oktober–november. Delar flyttar till Väst- och Sydeuropa och återkommer i mars–april, medan andra övervintrar.

Steglitsen är över stora delar av sitt utbredningsområde en vanlig häckfågel i öppna, trädrika landskap, trädgårdar och fruktodlingar. Den häckar två gånger om året – första gången i maj. Boet är skålformat och har tjocka väggar av fina stjälkar, strån, rötter, mossa och kvistar. Det brukar placeras högt i trädkronan, oftast i lövträd men ibland i barrträd. Honan bygger boet, men hanen kan bistå med att samla byggmaterial. Honan lägger fem till sex vitaktiga ägg med fina röda fläckar, som hon ruvar i 12 till 13 dagar. Ungfåglarna utfodras sedan av båda föräldrarna med frön och insekter under 13 till 15 dagar. Steglitsen blir könsmogen efter ett år och kan leva upp till tio år, även om tre år är mer normalt.

Över stora delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det i dag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar, varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall.

Steglitsen är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min sida   gertphoto.fotosidan.se  Finkar 

Älg i badet

Älgar (Alces) är ett släkte partåiga och de största nu levande hjortdjuren.

Älgarnas storlek varierar beroende på könet, arten, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I Sverige har en älgko vanligen en mankhöjd mellan 150 och 170 cm, en älgtjur mellan 180 och 210 cm. Som mest kan en älgtjur uppnå en mankhöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg.

Vid födseln är älgkalvens fäll rödbrun. På vuxna djur varierar fällens färg från rödbrun via gråbrun till svartbrun. Under vintern bleker den ut lite. Benen är ljusare och har kortare hår än den övriga fällen.

Som hos andra hjortdjur (med undantag för renen) är det endast handjuret som bär horn. Hornen börjar som små bastklädda rosenstockar hos älgkalven på hösten det första levnadsåret, som kan urskiljas som små bulor bakom ögonen. Vid 2 års ålder anlägger tjuren ofta enkla spetsar till horn, så kallat ”cykelstyre".

Under brunsten i september-oktober används hornen för uppvisning och även strider mellan tjurarna. När brunsten slutar brukar hornen sitta kvar fram till under vintern. De fälls vanligen i januari eller februari, men tidpunkten kan variera från november för äldre tjurar ända fram till april för ungtjurar.

Bilder är fotograferade i skogen 

Fler bilder  på vigg5.se