Älgsafari

 Älgsafari på Smålandet 

Vi har varit på Smålandet i Markaryd på Älgsafari  det är brunsttider så älgtjurarna   var oroliga  och hade  koll på var enda  ko Det var  svårt  att räkna dem för de sprang  här och där  

Älgar (Alces) är ett släkte partåiga hovdjur och de största nu levande hjortdjuren. Populationerna listades fram till mitten av 2000-talet som en art med varierande antal underarter.

Utöver sin storlek känns älgar igen på den hos hanarna stora flertaggade kronan. De förekommer vanligtvis i löv- och blandskog i tempererat till subarktiskt klimat. Älgar har haft ett mycket större globalt utbredningsområde men jakt och annan mänsklig aktivitet har reducerat populationen genom historien. Arterna lever av växtdelar, som blad och vattenväxter. Till skillnad från de flesta hjortdjuren så lever älgar till största delen ensamma. De är dagaktiva och förflyttar sig stora sträckor per dygn. Älgar är oftast sävliga och rör sig långsamt men kan vid fara förflytta sig mycket snabbt och också uppvisa aggressivitet. De parar sig om hösten då hanar kämpar om specifika honor. Älgar ses som viktiga jaktvilt på många platser runt om i världen.

Älgarnas storlek varierar beroende på könet, arten, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I Sverige har en älgko vanligen en mankhöjd mellan 150 och 170 cm, en älgtjur mellan 180 och 210 cm.Som mest kan en älgtjur uppnå en mankhöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg. Stora älgtjurar kan väga 600–700 kg och de tyngsta kända älgtjurarna vägde nära 800 kg. En nyfödd kalv väger cirka 15 kg, men redan samma höst vanligen mellan 120 och 150 kg. Underarten A.a. gigas från Alaska är den största underarten och tjurarna av denna underart kan väga över 700 kg

Vid födseln är älgkalvens fäll rödbrun. På vuxna djur varierar fällens färg från rödbrun via gråbrun till svartbrun. Under vintern bleker den ut lite. Benen är ljusare och har kortare hår än den övriga fällen.

Sällsynt förekommer det vita älgar. Absoluta merparten av dessa är leucistiska, vilket innebär att den har partiell eller fullständig brist på eumelanin eller feomelanin och detta resulterar i individer som antingen är ljusare, delvis vita eller helvita. Det genetiska anlaget för leucism är sannolikt recessivt, vilket innebär att anlaget måste finnas hos både tjuren och kon för att kalven ska bli vit

Älgens horn finns i två typer, stång- eller grenhorn (cervina horn) och skovelhorn (palmata horn). De senare kan spänna över nästan två meter. Älgtjurar med cervina horn är vanligast i södra Sverige, medan skovelhorn är vanligare i norra Sverige.

Som alla hjortdjur förutom renen byter älgarna horn varje år. Hornen växer ut från rosenstocken bakom ögonhålan, och deras växtcykel styrs av könshormon och tillväxthormon. Hornen börjar växa tidigt på våren, och medan de växer skyddas de av basthud som är fylld med blodkärl och förser dem med näring medan de växer. Tillväxten går mycket fort, och uppmätningar har visat att hornen kan växa upp till 1,9 cm/dygn I skiftet augusti/september är hornen färdigutvecklade, och basthuden torkar. Tjuren skrapar hornen mot buskar och träd (fejar) för att få bort basthuden, som under några dygn kan hänga i stripor runt huvudet. Man tror att tjuren brukar äta upp basthuden för att tillgodogöra sig näringen. Hornen som fejas mot trädstammar och buskar får sedan en brun färgton av kåda och smuts. Under brunsten i september-oktober används hornen för uppvisning och även strider mellan tjurarna. När brunsten slutar brukar hornen sitta kvar fram till under vintern. De fälls vanligen i januari eller februari, men tidpunkten kan variera från november för äldre tjurar ända fram till april för ungtjurar.

Källa Wikipedia

Fler bilder på min sida  vigg5.se  

Förstora 

GOTT NYTT ÅR till alla på FS

Med de här fina Domherrarna  Önskar  jag  alla på FS  ett GOTT NYTT ÅR 

Hane

Hona 

Se fler  bilder på på min hemsida  vigg5.se 

Duvhök

Duvhök (Accipiter gentilis) är en medelstor kraftfull hökartad rovfågel som placeras i släktet Accipiter. Den har ett mycket stort utbredningsområde som sträcker sig över de tempererade områdena på norra halvklotet. Duvhöken är den enda arten i sitt släkte som förekommer både i Eurasien och i Nordamerika. Den beskrevs första gången 1758 av Linné i hans Systema naturae.

Duvhöken är en medelstor kraftfull rovfågel som väger 700–1200 gram och har breda, rundade vingar och proportionellt kort, tydligt bredbandad stjärt. Honan är betydligt större än hanen med en längd på 58–64 cm och ett vingspann på 108–120 cm jämfört med hanens omkring 49–56 cm och vingspann på 90–105 cm.

Den adulta hanen har gråblå ovansida, ljus undersida med talrika täta grå tvärvattringar. Den har mörkt gråblå hjässa och kinder, tydligt vitt ögonbrynsstreck och gul näbbas. Adult hona har brungrå rygg och hjässa och är grovt tvärvattrad på buken. Den har breda höfter, yviga vita undre stjärttäckare och mycket grova gula tarser som saknar fjädrar på nedre delen. Den juvenila fågeln är grovfläckat brun på rygg och hjässa, och beige eller vit på undersidan med droppformade mörkbruna längsstreck (ett bra kännetcken gentemot sparvhök som i alla dräkter har tvärvattrad undersida). Ungfåglarna har klargul iris som övergår till rödorange hos de adulta fåglarna.

Arten föredrar skogsmiljö, helst med inslag av gamla barrträd. Boet byggs av ris och fylls med gräs, lav och mossa. Boet byggs på varje år, främst på höjden. Dock använder sig paret ofta av samma bo i högst tre år i sträck, förmodligen på grund av parasiter. Paret har i sitt revir ofta ett antal bon som de väljer mellan varje vår. Honan lägger i snitt tre till fyra ägg, främst i maj och ruvar mellan 36 och 38 dygn. Ungarna blir flygga efter 40 till 43 dygn.

Duvhökar lever av fåglar och mindre däggdjur som hare, ekorre, större fåglar upp till tjäderns storlek, emellanåt även andra rovfåglar. Den lever även av as, främst vintertid. På grund av att honan är så pass mycket större än hanen kan hon också slå betydligt större byten.

Stammen i Sverige minskade kraftigt från 1800-talet till mitten på 1900-talet på grund av jakt. Under 1950-talet var det istället miljögifterna som gick hårt åt stammen men efter förbud mot vissa miljögifter har stammen återhämtat sig. Idag finns en livskraftig population i Sverige på mellan 5 000 till 10 000 häckande par som dock minskar. Arten är i Sverige fredad från jakt, men tillstånd till skyddsjakt i syfte att skydda fåglar som är uppfödda för att sättas ut för jakt kan ges, men får endast avse fångst av duvhök för förflyttning till en annan plats för att åter släppas fri. I Artdatabankens rödlista från 2015 kategoriseras den som nära hotad 

Fler bilder  på min hemsida vigg5.se

Förstora 

Gräshoppor

Gräshoppor (Caelifera) är en underordning insekter. De tillhör hopprätvingarna.

Gräshopporna har långa kraftiga bakben som de kan använda till meterlånga hopp. De är mestadels växtätare och dagaktiva. På bakbenen har de ett räfflat organ som de genom att gnida med vingarna åstadkommer ett starkt högfrekvent läte som hjälper dem finna en partner. Gräshopporna har ofullständig förvandling, det vill säga ur ägget kläcks en larv, kallad nymf, som liknar de vuxna insekterna med undantag för att den är mindre och saknar vingar. Något puppstadium finns alltså inte. Gräshopporna har det speciella könskromosomsystemet XX-X0, vilket innebär att honor har två X-kromosomer medan hannar, liksom hos till exempel människan, bara har en X-kromosom, men till skillnad från människohannar saknar de Y-kromosom.

Gräshopporna kan ofta höras på soliga ängar och åkrar på högsommaren och bidrar starkt till vad vi kallar högsommarstämning. Vi talar då ofta om att "syrsorna spelar", men så är det oftast inte. Vad vi hör är vanligen gräshoppor och vårtbitare. Den ena svenska arten av syrsor, hussyrsan, håller till inomhus och på soptippar. Den andra arten, mullvadssyrsan, finns bara i södra Sverige.

Vanligast i Sverige är grön ängsgräshoppa, Omocestus viridulus, som på ryggen är grön till färgen, ibland närmare brun, och på undersidan gulgrön. Gräshoppor förväxlas ofta med syrsor och vårtbitare, och i Sydeuropa cikador, som alla är mer nattaktiva. Vårtbitare är dessutom rovinsekter.

Fler bilder på min sida  vigg5.se

Smalnäbbad simsnäppa

Smalnäbbad simsnäppa (Phalaropus lobatus) är en liten vadarfågel i släktet Phalaropus i gruppen simsnäppor

Den här lilla simsnäppan är  den första på fem år  som har varit  i området  runt  Halmstad 

Den smalnäbbade simsnäppan är omkring 18-19 centimeter lång och har ett vingspann på ungefär 35 centimeter. Den väger 25-50 gram. Den har flikiga tår och rak, smal näbb. Sommardräkten hos den könsmogna fågeln har en spräckligt mörkgrå ovansida med rödbruna teckningar på nackens sidor, svart ansikte och vit hals. De rödbruna teckningarna är mindre framträdande hos hanen som har en diskretare färgning.

Ungfåglarna är grå och bruna upptill, med brungul undersida och en svart fläck över ögat. På vintern är fjäderdräkten i stort sett grå på ovansidan och vit undertill, men den svarta ögonfläcken är alltid närvarande.

Under flyttningen har den ett hackspettlikt läte eller ett kvittrande "pritt pritt”.

Smalnäbbad simsnäppa är den enda art av de tre simsnäpporna som häckar i Sverige. Den häckar främst i små vattensamlingar i fjälltrakterna i norr och i mindre utsträckning även i kustområden i Norrbotten. På våren anländer den under sista veckan i maj/juni. I sydligare delar av Sverige syns den sällsynt men regelbundet under flyttningen. Artens höststräck pågår från juni till slutet av september. Populationen i fjälltrakterna är troligtvis stabil. Det svenska beståndet beräknas till cirka 15 000 par. Dock är osäkerheten stor och antagligen kan det kan finnas upp mot 25 000 häckande par.

De typiska könsrollerna bland fåglar är omvända bland simsnäppor. Honor är större och mer bjärt färgade än hanarna. Honorna uppvaktar hanarna, konkurrerar om boplatser och försvarar aggressivt sitt bo och sin hane. Honan lägger tre till sju päronformade ägg, som är 30 millimeter stora och ljusgröna till brungula med mörkare fläckar. Boet är en grop i marken, fodrad med exempelvis gräs, nära ett sankt område. När honorna lagt sina ägg påbörjar de flytten söderut och låter hanarna ta över ruvningen, samt ta hand om ungarna. Ungarna livnär sig mestadels själva och kan flyga inom 18-20 dagar efter födelsen. Efter ett år blir de könsmogna.

 Se fler bilder på min  sida  vigg5.se 

Den hölls ganska  långt bort  den kom inte  nära