Kattuggla

Kattuggla (Strix aluco) är en kompakt, medelstor uggla som tillhör familjen äkta ugglor och är vanlig i skogar över stora delar av Eurasien. Dess undersida är blek med mörka strimmor, och ovansidan är antingen brun eller grå, där flera av de elva erkända underarterna uppvisar båda dessa färgvarianter. Boet är vanligen placerat i en trädhåla, och ägg och ungar försvaras våldsamt mot potentiella predatorer. Den är en stannfågel och mycket territoriell, och många årsungar svälter om de inte kan hitta ett ledigt revir när omvårdnaden från föräldrarna upphör.

Denna nattaktiva uggla jagar mestadels gnagare, vanligen genom att hoppa från en gren för att slå sitt byte, vilket sväljs helt. I stadsbiotoper utgör fåglar en större del av dess föda. Dess syn och hörsel är anpassad till dess nattliga jakt. Även dess tysta flykt är en anpassning för dess jaktsätt. Fastän denna uggla ofta hävdas ha exceptionellt mörkerseende, är dess näthinna inte mer känslig än en människas, men dess asymmetriskt placerade öron ger kattugglan utmärkt hörsel. Kattuggla kan fånga mindre ugglor, men kan själv falla offer för exempelvis berguv och duvhök. Rävar utgör ett vanligt hot gentemot nyligen flygfärdiga juveniler.

Dess nattliga vanor och spöklika, lätthärmade rop har lett till att den i folktro förknippas med otur och död.

Kattugglor bildar par från ett års ålder och förblir tillsammans, i ett vanligen monogamt förhållande, hela livet. Ett etablerat revir försvaras året runt och behålls med få, om några, gränsändringar från år till år. Paret sitter skyddat på en gren nära trädstammen under dagen, och sover vanligen avskilda från varandra från juli till oktober. Sovande ugglor kan upptäckas och bli "mobbade" av andra fågelarter under dagen, men normalt ignorerar de störningen.

Kattuggla häckar vanligen i ett hål i ett träd, men använder även gamla skatbon, ekorrbon eller hål i byggnader, och använder gärna fågelholkar. Den bygger bo från februari och framåt i den södra delen av utbredningsområdet, men sällan före mitten av mars i Skandinavien. De blanka vita äggen är 48 x 39 mm stora och väger 39,0 g, varav 7 % är skal. En genomsnittlig kull består av två eller tre ägg, som ruvas av enbart honan i 30 dagar innan de kläcks. De duniga ungarna är bostannare och blir flygkunniga efter ytterligare 35–39 dagar. Ungarna lämnar vanligen boet upp till tio dagar innan de kan flyga, och gömmer sig på grenar i närheten.

Denna art är orädd när den försvarar sitt bo och sina ungar och liksom andra ugglor i släktet Strix anfaller den inkräktarens huvud med sina skarpa klor. Eftersom den flyger ljudlöst upptäcks den sällan innan det är för sent att fly undan faran. Hundar, katter och människor kan bli attackerade, ibland oprovocerat.

Föräldrarna tar hand om ungarna i två eller tre månader efter att de blivit flygga, men från augusti till november sprider sig årsungarna för att skapa egna revir. Om de misslyckas med att hitta ett ledigt revir svälter de vanligen. Andelen ungfåglar som överlever är okänd, men den årliga överlevnadsnivån för adulta fåglar är 76,8 %. Den genomsnittliga livslängden är 5 år, men en ålder på över 18 har belagts för en vild kattuggla, och över 27 år för en fågel i fångenskap.

Bland de djur som tar kattugglor som byten finns stora fåglar som slaguggla,berguv, duvhök och ormvråk. Mårdar kan plundra bon, särskilt där fågelholkar gör ugglorna lätta att hitta, och vid flera tillfällen har observerats att kajor bygger bon ovanpå en ruvande kattugglehona vilket leder till döden både för den ruvande fågeln och för ungarna. En dansk studie visade att predation av däggdjur, särskilt rävar, var en viktig dödsorsak för nyligen flyggajuveniler, av vilka 36 % dör efter att de blivit flygga och innan de blivit självständiga. Mortaliteten ökade med tidpunkten för när ungen blir flygg, från 14 % i april till över 58 % i juni, och ökande predation mot sena kullar kan vara en viktig selektiv faktor för tidig häckning hos denna art

***************************

Förstora *************************

Postat 2016-01-17 18:45 | Läst 4808 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Ormvråk

Ormvråk (Buteo buteo) är en medelstor och bredvingad rovfågel

Ormvråken mäter i snitt mellan 45-58 cm och har ett vingspann på 110-132 cm och en vikt på ungefär 1 kg. Den är en medelstor rovfågel med breda vingar och en satt kroppsbyggnad med kort hals och medellång stjärt.

Dräkten är oftast brun med spräckliga eller vattrade kroppsdelar men varierar mycket. Vissa exemplar är gulbruna eller nästan vitspräckliga. Stjärten är tydligt tvärrandig med små band. Ögat är mörkbrunt eller nästan gult. Undersidan av vingarna är oftast ljusare än fågeln i övrigt.

Det förekommer extremljusa former som kallas börringevråk. Dessa har ljust till vitt huvud, vita främre täckare, vit stjärtbas och vita vingundersidor och är i övrigt bruna.

Ormvråken bygger sitt plattformslika bo, som ofta mäter cirka en meter i diameter, i ett större träd, oftast gran, och lägger i april till maj i genomsnitt 2 till 4 ägg. Omrvråksparet ruvar sedan äggen gemensamt i 33 till 38 dygn och tar sedan tillsammans hand om ungarna som är flygfärdiga efter cirka 45 till 55 dygn. Precis som hos många andra rovfåglar kan den svagaste ungen dödas, om det råder brist på föda, för att fungera som föda åt den starkare ungen.

Är finare än du och starkare här är min plats

**************************

*********************

****************************

Förstora *******************

Ett stort Tack till Gert Mårtensson för att jag fick följa med i ditt gömsle

*****************************************************************************************

Postat 2016-01-16 16:16 | Läst 4818 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Vad gör man inte för maten Spexar man

*********************

Postat 2016-01-10 18:03 | Läst 2035 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Häger

Värmer sig i solen i snålblåst

Förstora

Postat 2016-01-08 21:30 | Läst 3063 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Bofink

Bofink (Fringilla coelebs) är en liten tätting som tillhör familjen finkar, och som är mycket talrik i Europa.

Bofinken är stor som en gråsparv, men slankare och med längre stjärt. Den mäter 14–16 cm, har ett vingspann på 25–29 cm och en vikt på ungefär 20 gram. Den har en kort, tjock och konisk näbb, på vilken näsborrarna sitter närmare näbbryggen än käkkanterna. Den adulta hanen skiljer sig från honan på att pannan är svart vid näbbroten och den övriga delen av huvudet är gråblått, utom kinderna, som är rödbruna. Den rödbruna färgen sträcker sig också ned på hals och bröst, där honan istället är mattare färgad i gråbrunt. Bofinken utmärker sig i flykten genom sina dubbla vita vingband och de yttre stjärtpennornas vita fält, som kontrasterar mot den i övrigt mörka stjärten. Även på icke flygande fåglar är de båda vingbanden framträdande.

När bofinken rör sig på marken nickar den rytmiskt på huvudet och den flyger i kraftfulla bågar. Bofinken är ofta en ganska orädd fågel.

Bofinkhonan lägger vanligtvis två kullar om året men under varma somrar förekommer det att de lägger än fler kullar. Honan lägger 3–6 ljusbruna eller blåaktigt vita ägg per kull. Äggen kan vara rätt olikfärgade från bo till bo, de är dock alltid tecknade med röd- till mörkbruna fläckar och fina streck. Vid fara döljer sig honan i redet genom att huka sig så djupt som möjligt. Äggen ruvas i tretton till fjorton dagar av honan. Efter att äggen kläckts utfodras ungarna av båda föräldrarna. Efter ytterligare cirka fjorton dagar lämnar juvenilerna boet. Den första kullen läggs strax efter lövsprickningen, den andra vid midsommartid. Under häckningen accepterar paret inte gärna någon annan bofinksindivid i närheten av boet.

Hanarna tävlar med varandra i sång, och kämpar även undantagsvis med både näbb och klor för att lösa revirtvister.