Nilgås

Nilgås (Alopochen aegyptiaca) är en andfågel tillhörande underfamiljen Tadorninae och enda kvarvarande medlem av släktet Alopochen.

Nilgåsen har ett utbrett häckningsområde i Afrika, utom i öknar och i tät skog, och är lokalt mycket talrik, främst vid Nilen och söder om Sahara. Arten har också inplanterats i södraEngland, Holland och Tyskland och har där bildat förvildade populationer som snabbt har ökat i storlek och utbredning och den börjar bli allt vanligare runt om i Europa.

Den adulta nilgåsen är omisskännlig med sin kraftfulla och brokiga teckning. Könen är lika men hanen är vanligtvis något större än honan. Arten mäter 63-73 cm och har ett vingspann på mellan 134-154 cm. Den är något större än gravanden med brunröd ovansida, beigegrå undersida och en brunröd, mörk fläck på buken. Huvudet är ljust med en brun ögonmask. Dess vinge är ungefär tecknad som rostandens med stora delar som är vita. Inget av det vita syns dock när fågeln är lugn på marken eftersom allt det vita döljs av vingtäckarna. När den blir upphetsad eller under flykten, är dock de vita vingarna iögonfallande. Det förekommer ganska stora individuella skillnader i tonen på fjäderdräkten och vissa är gråare och andra mera varmt bruna.

Honan och hanen har olika läten där hanen har ett hest, dämpat andlikt kvackande som sällan hörs. Honan har istället ett kraftigare läte som ofta nyttjas i aggression eller vid minsta störning när hon tar hand om sina ungar.

Båda könen är mycket territoriella under häckningssäsongen gentemot artfränder och fortsätter inte sällan att jaga dem även i luften. De livnär sig på frön, blad, gräs och rötter. Ibland äter de även gräshoppor, maskar och andra mindre ryggradslösa djur. De häckar på marken i ett plattformslikande bo. De lägger i genomsnitt 8-9 ägg men kullar med 6-12 förekommer. Äggen ruvas av båda föräldrarna i 28-30 dagar och båda föräldrarna tar hand om ungarna i 70-75 dagar innan de är flygga

Förstora 

                                                                            ***********************

Trädkrypare

Trädkrypare (Certhia familiaris) är en fågelart inom familjen trädkrypare (Certhiidae).

Den liknar andra arter inom familjen med böjd näbb, mönstrad brun ovansida, vitaktig undersida och långa styva stjärtpennor som den använder för kunna balansera upprätt på trädstammar och grenar. Den kan lättast urskiljas från den likartade trädgårdsträdkryparen, som delar en stor del av dess utbredning i Europa, genom skillnaden i sång.

Trädkryparen har nio eller fler underarter som häckar i olika delar av dess utbredningsområde i detempererade delarna av Eurasien. Arten återfinns i alla sorters skogsmarker, men där den överlappar med trädgårdsträdkryparen i Västeuropa återfinns den med större sannolikhet i barrskogar eller på högre höjder. Den häckar i trädhålor eller bakom barkflagor, och föredrar introducerade mammutträd som häckningsplatser där sådana finns tillgängliga. Honan lägger vanligen fem eller sex vita ägg med rosa prickar i det fodrade boet, men ägg och ungar är sårbara för angrepp från hackspettar och däggdjur, däribland ekorrar.

Trädkryparen är insektsätare och klättrar uppför trädstammar som en mus, för att leta efter insekter som den plockar från skrevor i barken med sin fina böjda näbb. Den flyger sedan till foten av ett annat träd med en distinkt oregelbunden flykt. Fågeln lever ensam på vintern, men kan bilda gemensamma sovplatser under kallt väder

Trädkryparen häckar från ett års ålder. Boet byggs i sprickor i träd eller bakom barkstycken. Där sådana finns är introducerade nordamerikanska mammutträd favoritträd för häckning, eftersom en hålighet för häckning enkelt kan gröpas ur dess mjuka bark. Sprickor i byggnader eller murar används ibland, och konstgjorda fågelholkar eller luckor kan föredras i barrskogsområden. Boet har en bas av kvistar, tallbarr, gräs eller bark, och är fodrat med finare material såsom fjädrar, ull, mossa, lav eller spindelnät.

I Europa läggs vanligen fem till sex ägg mellan mars och juni, men i Japan läggs tre till fem ägg från maj till juli. Äggen är vita med mycket fina rosaaktiga prickar främst vid den breda änden, mäter 16 x 12 mm och väger 1,2 g , varav 6% är skal. Äggen ruvas av enbart honan i 13–17 dagar tills de duniga ungarna kläcks. Ungarna ärbostannare. De utfodras sedan av båda föräldrar, men värms av endast honan, i ytterligare 15–17 dagar tills de blir flygga. Ungfåglarna återvänder till boet några nätter därefter. Omkring 20% av paren, främst i söder och väster, föder upp en andra kull.

                                                                            *************************

Förstora 

                                                                         ************************

Pilgrimsfalk

Pilgrimsfalk (Falco peregrinus) är en stor och kraftfull falk med distinkt teckning i svart/grått och vitt. Ryggen är mörk och undersidan är ljus, med tät grå vattring. Ansiktsmasken är skarp med tydlig falkmustasch. Kroppslängden är 40-50 cm, vingspannet 80-110 cm (hanen de mindre värdena, honan de större). Hannen är ungefär kråkstor, honan som en korp.

En störtdykande pilgrimsfalk kan komma upp i en hastighet av 320 km/h eller mer, vilket gör att den brukar betecknas som världens snabbaste djur

Pilgrimsfalken häckar på klipphyllor eller i branter. Stup om minst 10 och upp till 100 meters höjd föredras, helst ska stupet ha vatten nedanför. Boet är ofta ett övergivet bo av korp eller mindre ofta kungsörn, annars direkt på klippan eller i träd i övergivna bon efter exempelvis kungsörn eller fjällvråk. De som inte får revir med lämpliga stup häckar ibland på marken eller i låga träd på myrar, men forskning har visat att dessa par lyckas sämre med uppfödningen av ungar på grund av sämre födotillgång.

I vissa amerikanska storstäder häckar pilgrimsfalken på skyskrapor som en ersättning för klipphyllor och branter och de jagar stadsduvor och andra stadslevande djur. I dessa fall uppvisar pilgrimsfalken en förvånande tålighet mot människans närvaro.

Pilgrimsfalkar tillbringar ofta vintrar i fiskelägen och hamnstäder, där de jagar måsar, kajor och duvor

Pilgrimsfalken är muskulös och en aggressiv flygare som slår sitt byte, nästan uteslutande fåglar i duvstorlek, i störtdykningar om över 200 km/h. Vad gäller maxhastigheten har olika studier pekat på olika resultat från 320 km/h till hastigheter på över 380 km/h. Dessa hastigheter gör att pilgrimsfalken sedan länge benämns som världens snabbaste djur men några faktiska vetenskapliga studier som prövat detta finns inte. I boken The Gyrfalcon hävdar Eugene Potapov och Richard Sale istället att jaktfalken kan vara snabbare.

Pilgrimsfalken använder sin hastighet och tyngd för att döda fåglar i luften genom att "krocka" ihjäl bytet. Under idealiska förhållanden kan en pilgrimsfalk urskilja en fågel av duvstorlek på ett avstånd av mer än 8 km. Skrattmås, duva, stare och trastar utgör tillsammans nästan 75% av bytena i vissa populationer. I andra områden kan vadare vara huvudbyte. Inte ens under lämmelår går pilgrimsfalken gärna över till gnagare, men jorduggla kan bli ett viktigt byte när dess antal stiger som följd av bytestillgången. Honans större storlek gör att hon genomgående kan slå något större byten än hanen.

                              Denna falk är fotograferad ca två veckor innan de blev förgiftade 

                                     ***************************************************

              Denna falk är fotograferad ca två veckor innan de blev förgiftade 

                                        **********************************************

                                           *****************************************

    De sitter på vattentornet i Kristianstad högst upp 

Förstora 

                                     ******************************************

Motorcykel med sidovagn

                                                                                     ***

                                                                                   ***

Förstora 

Porträtt av en Skata

Skata (Pica pica) är en kråkfågel inom släktet skator. Den förekommer i stora delar av Eurasien och norra Afrika. Europa är skatan vanlig, särskilt i bebodda områden, och med sin karakteristiska svartvita fjäderdräkt och påfallande långa stjärt är den svår att förväxla med andra arter. Skatan är ofta starkt knuten till mänsklig bebyggelse, en så kallad kulturföljare, och uppträder både i städer och på landsbygden. Den häckar också i kustområden. Skatan är allätare och ses ofta proviantera på marken. Den äter både animalisk och vegetarisk föda under hela året.

Den taxonomiska indelningen av släktet skator är omdiskuterad och olika avgränsningar av arten skata förekommer

Grundfärgerna hos nominatformen av skata är svart och vit. Skatan och övriga arter i släktet skator skiljer sig från andra kråkfåglar främst genom sin långa och kilformade stjärt. Stjärten är ofta lika lång som den övriga delen av kroppen, i varje fall längre än de korta och breda vingarna. Näbben och fötterna är svartgrå och ganska grova. Buk, kroppssidor och skuldror är vita, och handpennorna är övervägande vita. Den resterande fjäderdräkten är svart med metallglans. Stjärtfjädrarna och ytterfanen på vingpennorna skimrar på nära håll i metalliskt grönt, blått eller purpur beroende på ljusförhållandena. På våren blir färgerna mattare och mindre skimrande och på handpennornas ytterfan försvinner de nästan helt. Fåglarna är som mest skimrande kort efter ruggningen, särskilt de som är några år gamla och speciellt hanarna. En annan skillnad mellan hanar och honor är att hanarna i genomsnitt är något tyngre än honorna (medelvikt 233 g för hanar mot 203 g för honor). Skator är 40–51 cm långa, varav stjärten är 20–30 cm, och har ett vingspann på 48–53 cm.

.

                                                             ************************

                                                                          **************************

Förstora 

                                                                  **************************