Så kom örnen ur dimman

Det har varit tö ett par dagar och med den dimma jättemycket ibland ser man inte så långt det kan bli fina bilder  en fin dimdag    Ur dimman kom Havsörnen 

                                                  Havsörn  ****************************

                                                     And      *********************

                                                   Mås  **********************

                          Glada  *********************************

                             Råka    ********************************

                                                        ****************************

               Knipa            *********************************

                    Örn      *************************************

                              Häger   *********************************

            Till sist blir det ett Storkpar  på deras bo 

Förstora 

Björktrast

Björktrast (Turdus pilaris) är en trastfågel som är vanligt förekommande i sitt häckningsområde

Björktrasten är en långstjärtad och kraftigt byggd trast. Dess nacke, övergump, nedre delen av ryggen, huvudets ovansida och kroppssidorna är askgrå. Skuldrorna och övre delen av ryggen är kastanjebruna och de undre vingtäckarna är vita. Buk och undergump är vit och den är kraftigt vattrad med pilspetsformade fläckar på kroppssidorna under vingarna. Bröstet är orangebeige och också vattrad med längsgående mörka streck. Den har ett ljust ögonbrynsstreck, är mörkfärgad mellan ögat och näbben som är gulorange med en grå näbbspets och den har mörkgrå ben. Längden är 22–27 cm och vingspannet 39–42 cm. Fågeln väger cirka 100 gram. Merparten av björktrastens läten är tjattrande. Dess vanligaste läte är ett skränigt upprepat ”schäckande”. Locklätet i flykten är också ett liknande upprepat ”tjackande” som pågår i några sekunder, men även ett tunt, högt ”giih”. I allmänhet är den inte sen att använda sitt tjatter för att varna för kattugglor, katter eller andra faror

Björktrasten är den vanligaste trasten i Sverige och häckar i stort antal över hela landet. Endast en del lämnar Sverige under vintern. Grovt taget kan man säga att de björktrastar som häckar norr om Mora flyttar söderut om vintern.

Den häckar i olika slags skogsmark och busksly som till exempel fjällbjörkskog, löv- och blandskog, parker och trädgårdar. Den lever mest i större flockar och den föder ofta upp mer än en kull om året. Boet som byggs i en trädkrona är öppet. Honan lägger vanligtvis 5–6 ägg som är ljusgröna med bruna fläckar. Dessa ruvas av honan i 10 till 13 dygn. När ungarna är kläckta tar föräldrarna hand om dem och efter 11 till 15 dygn är de flygfärdiga.

Björktrasten föredrar daggmask men livnär sig även på många andra sorters smådjur, till exempel insekter och spindlar. På hösten och vintern livnär de sig företrädesvis av rönnbär, enbär, lingon, fallfrukt och dylikt.

Dess äldre namn snöskata och björkskata används av många än idag. I vissa områden i Norrland kallas den för skvakatrast, och på flera finlandssvenska orter är den känd som skitutrast. Andra äldre namn är Björkdrossel, i Skåne Berkedrösla, i Norrland Grantrost ellerFjeldtrost.

*                                                               **********************

                                                                   ************************

                                                            ***************************

Förstora 

Sparvhök

Sparvhök (Accipiter nisus) är en liten rovfågel inom familjen Accipitridae vilken omfattar många andra dagaktiva rovfåglar somörnar, vråkar, kärrhökar och andra hökar. Adulta sparvhökshanar har blågrå ovansida och orangestreckad undersida. Honor och juveniler är bruna på ovansidan och har brunstreckade undersidor. Hanen är upp till 25 % mindre än honan vilket är en av de största storleksskillnaderna mellan könen inom fågelriket. Den förekommer från nordvästra Afrika till stora delar av det tempererade och subtropiska Eurasien. I Europa utgör den en av de vanligaste rovfåglarna. Fågeln lever av rov och är specialiserad på att fånga fåglar i skogsmark men arten förekommer inom många biotoper, även större städer. Den häckar i passande skogsområden.

Sparvhöken häckar i frodiga, större skogsområden, ofta med barrskog eller blandskog. Den föredrar en skogstyp som inte är för tätt och inte för gles. Den placerar ofta sitt bo i en grenklyka, ofta nära stammen där två eller tre grenar börjar, på en lägre sittande horisontell gren, eller närmre toppen i en högre buske. Den föredrar att placera sitt bo i barrträd. Den bygger ett nytt bo varje år, där hanen gör merparten av jobbet. Det placerar i närheten av förra årets bo och ibland används ett gammalt ringduvebo som grund. Den använder lösa grenar, upp till 60 cm långa, och boet har en medeldiameter på 60 cm. När äggen är lagda, fodras redet med ett extra lager av pinnar och bark.

Den lägger en kull per häckningssäsong som består av fyra till fem ägg. Ägget mäter 40 x 32 mm och väger 22,5 gram, där skalet utgör 8 %. Äggen läggs oftast på morgonen, med en frekvens av 2-3 dagar emellan. Om en kull förloras, kan de lägga upp till två extra kullar som dock alltid är mindre än förstakullen.

Äggen ruvas i genomsnitt 33 dagar. Ungarna kläcks duniga, är bostannare och blir flygga efter 27-31 dagar. Det är honan som tar hand om ungarna under de första 8–14 dagarna i livet och även därefter vid dåligt väder. Hanen hämtar föda, upp till sex byten om dagen, den första veckan, vilket ökar till åtta under vecka tre, och tio per dag under sista veckan i boet. Mot slutet hämtar även honan mat. Efter 24–28 dagar efter kläckning börjar ungarna att sätta sig på grenar i närheten av boet, men de fortsätter att vara beroende av sina föräldrar 28–30 dagar efter att de blivit flygdugliga.

Merparten behåller sitt revir under ett år, men det finns observationer av individer som behållit samma revir i åtta år. Byte av partner leder ofta till byte av revir. Äldre individer tenderar att använda samma revir medan misslyckad häckningsframgång tenderar att leda till förflyttning. En studie visar att de som återanvänder sitt gamla revir har högre häckningsframgång, men den ökar inte med åren. Samma studie visade att honor som flyttade hade bättre häckningsframgång året efter att de bytt revir

Den lägger en kull per häckningssäsong som består av fyra till fem ägg. Ägget mäter 40 x 32 mm och väger 22,5 gram, där skalet utgör 8 %. Äggen läggs oftast på morgonen, med en frekvens av 2-3 dagar emellan. Om en kull förloras, kan de lägga upp till två extra kullar som dock alltid är mindre än förstakullen.

Äggen ruvas i genomsnitt 33 dagar. Ungarna kläcks duniga, är bostannare och blir flygga efter 27-31 dagar. Det är honan som tar hand om ungarna under de första 8–14 dagarna i livet och även därefter vid dåligt väder. Hanen hämtar föda, upp till sex byten om dagen, den första veckan, vilket ökar till åtta under vecka tre, och tio per dag under sista veckan i boet. Mot slutet hämtar även honan mat. Efter 24–28 dagar efter kläckning börjar ungarna att sätta sig på grenar i närheten av boet, men de fortsätter att vara beroende av sina föräldrar 28–30 dagar efter att de blivit flygdugliga

På besök i trädgården 

                                                                            ***********************

Porträtt av en Sparvhök 

                                                                    ************************

En pilfink fick sätta livet till för sparvhöken  

                                                                    **********************

Efter måltiden så rensar han näbben 

Förstora 

                                               *******************************************

Grönsiska

Grönsiska (Spinus spinus) är en fågel i familjen finkar.

Grönsiskan är en liten fink som mäter 12–13 cm, har ett vingspann på 20–23 cm och en vikt på ungefär 12 gram. Den har en kort, konisk och spetsig liten näbb. Stjärten är kort och kluven. Den adulta hanen är grön på ryggen och bröstet med gulgrön vingovansida med kraftiga svarta partier. Buken och undergrumpen är grågrön med svart vattring. Den har en svart strupfläck och hjässa. Den adulta honan och juveniler saknar dessa svarta partier och är överlag mer anonyma med ljust grågrön dräkt med mörk vattring. Dock uppvisar grönsiskan, på ovansidan vingen, i alla dräkter två ljust gulgröna vingband omgärdat av svarta partier, ljusgrön övergump, och den mörka stjärtbasens ytterkanter har också var sitt ljust gulgrönt parti.

Grönsiskan var en av de många arter som ursprungligen beskrevs av Carl von Linné i verket Systema Naturae. Den tillhör familjen finkar som i sin tur antingen delas upp i underfamiljer eller släktgrupper (tribus) där man placerar grönsiskan i underfamiljen Carduelinae eller släktgruppen Carduelini. Tidigare fördes grönsiska till släktet Carduelis. Genetiska studier visade på en tydlig klad inom detta släkte med de nordliga siskorna tallsiska (pinus), svartkronad siska (atriceps) och antillsiska(dominicensis) som tillsammans med de amerikanska guldsiskorna och de neotropiska siskorna idag förs till det egna släktetSpinus. Trots sin stora utbredning delas grönsiska vanligtvis inte upp i några underarter.

Boet byggs i mindre träd. När grönsiskorna häckar lever de parvis. De häckar från april till juli. Grönsiskan lägger 4–6 ägg och de ruvas i ungefär 13 dagar. Ungarna lämnar boet efter 13–15 dagar. Grönsiskan föder ofta upp två kullar per häckningssäsong.

Under vintern lever den framför allt av alfrön, dessutom äter den frön av ört- och gräsvegetation, och insekter. Ungarna matas troligen med insekter

I fångenskap kan den korsas med kanariefågeln. Över delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det idag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall.

                                                                         ********************

                                                                  ******************************

                                                                          ********************

Förstora                                    **********************************

Kattuggla

Kattuggla (Strix aluco) är en kompakt, medelstor uggla som tillhör familjen äkta ugglor och är vanlig i skogar över stora delar av Eurasien. Dess undersida är blek med mörka strimmor, och ovansidan är antingen brun eller grå, där flera av de elva erkända underarterna uppvisar båda dessa färgvarianter. Boet är vanligen placerat i en trädhåla, och ägg och ungar försvaras våldsamt mot potentiella predatorer. Den är en stannfågel och mycket territoriell, och många årsungar svälter om de inte kan hitta ett ledigt revir när omvårdnaden från föräldrarna upphör.

Denna nattaktiva uggla jagar mestadels gnagare, vanligen genom att hoppa från en gren för att slå sitt byte, vilket sväljs helt. I stadsbiotoper utgör fåglar en större del av dess föda. Dess syn och hörsel är anpassad till dess nattliga jakt. Även dess tysta flykt är en anpassning för dess jaktsätt. Fastän denna uggla ofta hävdas ha exceptionellt mörkerseende, är dess näthinna inte mer känslig än en människas, men dess asymmetriskt placerade öron ger kattugglan utmärkt hörsel. Kattuggla kan fånga mindre ugglor, men kan själv falla offer för exempelvis berguv och duvhök. Rävar utgör ett vanligt hot gentemot nyligen flygfärdiga juveniler.

Dess nattliga vanor och spöklika, lätthärmade rop har lett till att den i folktro förknippas med otur och död.

Kattugglor bildar par från ett års ålder och förblir tillsammans, i ett vanligen monogamt förhållande, hela livet. Ett etablerat revir försvaras året runt och behålls med få, om några, gränsändringar från år till år. Paret sitter skyddat på en gren nära trädstammen under dagen, och sover vanligen avskilda från varandra från juli till oktober. Sovande ugglor kan upptäckas och bli "mobbade" av andra fågelarter under dagen, men normalt ignorerar de störningen.

Kattuggla häckar vanligen i ett hål i ett träd, men använder även gamla skatbon, ekorrbon eller hål i byggnader, och använder gärna fågelholkar. Den bygger bo från februari och framåt i den södra delen av utbredningsområdet, men sällan före mitten av mars i Skandinavien. De blanka vita äggen är 48 x 39 mm stora och väger 39,0 g, varav 7 % är skal. En genomsnittlig kull består av två eller tre ägg, som ruvas av enbart honan i 30 dagar innan de kläcks. De duniga ungarna är bostannare och blir flygkunniga efter ytterligare 35–39 dagar. Ungarna lämnar vanligen boet upp till tio dagar innan de kan flyga, och gömmer sig på grenar i närheten.

Denna art är orädd när den försvarar sitt bo och sina ungar och liksom andra ugglor i släktet Strix anfaller den inkräktarens huvud med sina skarpa klor. Eftersom den flyger ljudlöst upptäcks den sällan innan det är för sent att fly undan faran. Hundar, katter och människor kan bli attackerade, ibland oprovocerat.

Föräldrarna tar hand om ungarna i två eller tre månader efter att de blivit flygga, men från augusti till november sprider sig årsungarna för att skapa egna revir. Om de misslyckas med att hitta ett ledigt revir svälter de vanligen. Andelen ungfåglar som överlever är okänd, men den årliga överlevnadsnivån för adulta fåglar är 76,8 %. Den genomsnittliga livslängden är 5 år, men en ålder på över 18 har belagts för en vild kattuggla, och över 27 år för en fågel i fångenskap.

Bland de djur som tar kattugglor som byten finns stora fåglar som slaguggla,berguv, duvhök och ormvråk. Mårdar kan plundra bon, särskilt där fågelholkar gör ugglorna lätta att hitta, och vid flera tillfällen har observerats att kajor bygger bon ovanpå en ruvande kattugglehona vilket leder till döden både för den ruvande fågeln och för ungarna. En dansk studie visade att predation av däggdjur, särskilt rävar, var en viktig dödsorsak för nyligen flyggajuveniler, av vilka 36 % dör efter att de blivit flygga och innan de blivit självständiga. Mortaliteten ökade med tidpunkten för när ungen blir flygg, från 14 % i april till över 58 % i juni, och ökande predation mot sena kullar kan vara en viktig selektiv faktor för tidig häckning hos denna art

                                                                    ***************************

Förstora                                                       *************************