Skata

Skata (Pica pica) är en kråkfågel inom släktet skator. Den förekommer i stora delar av Eurasien och norra Afrika. I Europa är skatan vanlig, särskilt i bebodda områden, och med sin karakteristiska svartvita fjäderdräkt och påfallande långa stjärt är den svår att förväxla med andra arter. Skatan är ofta starkt knuten till mänsklig bebyggelse, en så kallad kulturföljare, och uppträder både i städer och på landsbygden. Den häckar också i kustområden. Skatan är allätare och ses ofta proviantera på marken. Den äter både animalisk och vegetarisk föda under hela året.

Grundfärgerna hos nominatformen av skata är svart och vit. Skatan och övriga arter i släktet skator skiljer sig från andra kråkfåglar främst genom sin långa och kilformade stjärt. Stjärten är ofta lika lång som den övriga delen av kroppen, i varje fall längre än de korta och breda vingarna. Näbben och fötterna är svartgrå och ganska grova. Buk, kroppssidor och skuldror är vita, och handpennorna är övervägande vita. Den resterande fjäderdräkten är svart med metallglans. Stjärtfjädrarna och ytterfanen på vingpennorna skimrar på nära håll i metalliskt grönt, blått eller purpur beroende på ljusförhållandena. På våren blir färgerna mattare och mindre skimrande och på handpennornas ytterfan försvinner de nästan helt. Fåglarna är som mest skimrande kort efter ruggningen, särskilt de som är några år gamla och speciellt hanarna. En annan skillnad mellan hanar och honor är att hanarna i genomsnitt är något tyngre än honorna (medelvikt 233 g för hanar mot 203 g för honor). Skator är 40–51 cm långa, varav stjärten är 20–30 cm, och har ett vingspann på 48–53 cm.

Ungfåglar har nästan samma färgning som adulta fåglar, de skiljer sig bara i mindre detaljer. Juvenila fåglar har oftast en mer brunsvart ton på huvud och bröst. Stjärten, som är kortare, är utan glans och de yttre skulderfjädrarna är oftast inte helvita, utan något grå. De vita områdena på innerfanen på de yttre handpennorna räcker inte lika långt ut på fjäderspetsen som hos de adulta skatorna. Armpennorna har blå glans endast i det mellersta området. De yttersta armpennorna har nästan alltid en vit fläck, ibland också den andra eller den tredje därpå följande fjädern.

Ettåriga skator påbörjar sin ruggning något tidigare än adulta. De byter då hela fjäderdräkten. I Europa börjar ett- och fleråriga fåglar att rugga i juni, flygga fåglar oftast i juli, senast i slutet av augusti. På marken rör sig skatorna ofta med jämfotahopp men de går också med knyckiga rörelser, ofta med rest stjärt vilket gör att den får ett kaxigt utseende. Skatan rör sig annars mycket i trädens grenverk och i flykten rör den sig flaxigt i rak bana, med inslag av bågformiga svepande partier när den glidflyger. Den är vaksam men orädd, och kan till exempel högljutt varna för katter, rävar eller annan fara.

Den nordvästafrikanska underarten P. p. mauritanica är något mindre, har ett turkosblått fjäderlöst parti bakom ögat och saknar grön glans på stjärten. UnderartenP. p. sericea som ibland kallas koreaskata, har kraftigt blåskimrande vingar