Vissnad blomma

******************

*************************

Förstora

Postat 2016-03-21 20:30 | Läst 2978 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Duvhök

Duvhök eller som den heter på latin Accipiter gentilis, är en rovfågel inom underfamiljen hökar.

Duvhöken är en medelstor rovfågel där honan är betydligt större än hanen med en längd på 60 cm, jämfört med hanens 50 cm och med en vingbredd på 120 cm jämfört med hanens omkring 100 cm. Vingarna är kraftfulla och rundade. Den väger mellan 700–1200 gram.
Den vuxna fågeln har gråblå eller gråbrun ryggsida och hjässa, ljus undersida med talrika täta grå tvärvattringar. Ett vitt ögonbrynsstreck ovanför ögat och gul näbb. Tarserna saknar fjädrar på nedre delen. Juvelen är brun på rygg och hjässa och vit eller brunaktig på undersidan med glesare, huvudsakligen vertikal vattring på bröstet. Ungfåglarna har klargul iris som övergår till röd hos de vuxna fåglarna.

Duvhöken häckar i hela landet upp till trädgränsen men inte i fjällen. Två underarter av duvhök förekommer regelbundet i Sverige, Nominatformen A. g. gentilis och den ljusare A. g. buteoides som har sin främsta utbredning österut. Den senare ses främst på vintern när ungfåglarna drar omkring men i norra Sverige förekommer det också att den häckar.

Den föredrar skogsmiljö, helst med inslag av gamla barrträd. Boet byggs av ris och fylls med gräs, lav och mossa. Boet byggs på varje år, främst på höjden. Dock använder sig paret ofta av samma bo i högst tre år i sträck, förmodligen på grund av parasiter. Paret har i sitt revir ofta ett antal bon som de väljer mellan varje vår. Honan lägger i snitt tre till fyra ägg, främst i maj och ruvar mellan 36 till 38 dygn. Ungarna blir flygga efter 40 till 43 dygn.

Duvhökar lever av fåglar och mindre däggdjur som hare, ekorre, större fåglar upp till tjäderns storlek, emellanåt även andra rovfåglar. Den lever även av as, främst vintertid. På grund av att honan är så pass mycket större än hanen kan hon också slå betydligt större byten.

Förstora

Postat 2016-03-19 18:27 | Läst 6515 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Är det våren

Krokus

Snödroppe

Vintergäck

Krokus

Blåsippa

*************************

Postat 2016-03-18 19:38 | Läst 3252 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Den mycket säIlsynta Ismåsen

Ismås (Pagophila eburnea) är en högarktisk fågel i familjen måsfåglar inom ordningen vadarfåglar

Ismåsen har två åldersklasser och är stor som en fiskmås, fast den känns kraftigare och mer kompakt på grund av sina bredare vingar, tjockare kropp, och kortare hals och fötter. Den flyger med spänstiga, lätta, fjädrande vingslag. Den adultafågeln är helvit med svarta ben, grå näbb med gul näbbspets. Förstaårsfåglarna (1K) har vit dräkt som är beströdd med svarta prickar på vingarna och med ett gråsmutsigt ansikte. Den har ett tärnliknande läte: kriääh.

Ismåsen är en sällsynt gäst i svenska farvatten som har observerats på vintern vid ett 20-tal tillfällen. Första dokumenterade observationen skedde 1818 i Halland. Den har främst observerats kring Sveriges västkust men även utmed kusterna avÖstersjön, vid Vänern, i Lycksele lappmark och som längst söderut i Simrishamn

Det råder stora luckor i kunskapen om ismåsen. Den häckar vid klippor och lägger ett till tre olivfärgade ägg på marken i ett bo som är fodrat med mossa och sjögräs. Den lever av fisk och kräftdjur men äter också kadaverrester av exempelvis säl. Den är känd för att följa efter isbjörnar, vars exkrementer den också äter, och andra rovdjur för att äta av bytesrester.

******************************

En skitbild

*******************************

*****************************

Förstora

Postat 2016-03-08 18:30 | Läst 4107 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Gröngöling

Gröngölingen blir upp till ungefär 32 cm lång och har ett vingspann på upp till 52 cm. Den har mörkgrön ovansida, blekt ljus- till grågrön undersida och lysande gröngul övergump (syns bra i flykten). Båda könen har röd hjässa och nacke och svart mustaschstreck (hanen med rött i mitten), som räcker från näbben till bakom ögonen. Örontäckare, haka och strupe är däremot vitaktiga. Vingarna är vattrade i brunsvart, gult eller brunvitt. Stjärtfjädrarna är gröngrå med svartaktiga ränder. Skillnaderna mellan könen är mycket små. Hos hanen är kindfläcken röd med svart kant, men hos honan är fläcken enfärgat svart. Gröngölingens ögon är blåaktigt vita, näbb och fötter är blygrå. Hanar och honor är lika stora och väger lika mycket. Fåglar som infångats i Camargue vägde i genomsnitt 177 gram (hanar) respektive 174 gram (honor). Vikten varierade från 138 gram till 201 gram.

På vintern strövar den delvis vitt omkring och visar sig ofta i trädgårdar, för att söka föda där. Ungfåglarna lämnar sina föräldrars revir och söker egna revir i deras närhet. Även under dessa vandringar flyttar de sig i regel endast upp till 30 kilometer från sin födelseort. De längsta flyttningarna som har bevisats med ringmärkning uppgick i ett fall till 82 kilometer, i ett 170 kilometer.

Den föredrar halvöppna landskap med vidsträckt äldre skog, framför allt skogsbryn, skogsdungar på fält, ängar med fruktträd, parker, lundar och stora trädbevuxna trädgårdar. I större skogsområden förekommer den bara i starkt upplysta områden, på skogsängar och i större gläntor. Arten visar en stark förkärlek för lövskog, och i vidsträckta barrskogar kan den i stor utsträckning vara mycket sällsynt eller saknas helt

Gröngölingar blir könsmogna redan under sitt första levnadsår. Leken börjar med hanarnas första kontaktläten i december och tilltar sedan betydligt i januari och februari. Den egentliga parbildningen och fastställandet av revirgränser sker, i centrala Europa, från mitten av mars till början av april. Fåglarna bildar sannolikt par för säsongen, men det är inte uteslutet att par håller ihop i flera år. Den högsta sångaktiviteten märks i april och maj.

Gröngölingen häckar i lövskog och särskilt i områden med stora gläntor och öppnare landskap med enstaka träd eller dungar. Som bohål tjänar i regel andra hackspettars efterlämnade häcknings- och övervintringshålor.