Strömstare

Strömstare (Cinclus cinclus) är en fågel i familjen strömstarar.

Liksom övriga medlemmar av familjen påträffas den vid rinnande vatten i anslutning till forsar och fall. Strömstaren blir cirka 15–18 centimeter lång, med ett vingspann på 26–30 centimeter. Näbben är rak och starkt hoptryckt i sidled. Vingarna är korta och kupiga, stjärten kort med rak bakkant.

Adulta fåglar ser tjocka och kortbenta ut på grund av den tjocka fjäderdräkten. Flykten är snabb och rak, utan bågar eller glid, och med mycket snabba vingslag.Fjäderdräkten hos den adulta fågeln ser, förutom bröst och haka, helsvart ut på håll, men är till största delen mörkt grå till brungrå med mörkare vattring främst över ryggen.

Stjärtpennor, vingarna och huvud har en brunare nyans. Bröst och haka är lysande vita.Ben och iris är bruna medan näbben är nästan svart. Könen är lika.Boet byggs vid strömmande vatten i stenklyftor, under broar och liknande. Boet är förhållandevis stort, klotformat med en liten cirkelformad öppning.

Det byggs av bland annat mossa och tätas inuti med fjädrar och dun. Strömstaren lägger fyra till sex rent vita ägg och ungarna tas om hand av båda föräldrarna.

Strömstaren är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida vigg5.se 

Älg

Älgar (Alces) är ett släkte partåiga och de största nu levande hjortdjuren.

Älgarnas storlek varierar beroende på könet, arten, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I Sverige har en älgko vanligen en mankhöjd mellan 150 och 170 cm, en älgtjur mellan 180 och 210 cm. Som mest kan en älgtjur uppnå en mankhöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg.

Vid födseln är älgkalvens fäll rödbrun. På vuxna djur varierar fällens färg från rödbrun via gråbrun till svartbrun. Under vintern bleker den ut lite. Benen är ljusare och har kortare hår än den övriga fällen.

Som hos andra hjortdjur (med undantag för renen) är det endast handjuret som bär horn. Hornen börjar som små bastklädda rosenstockar hos älgkalven på hösten det första levnadsåret, som kan urskiljas som små bulor bakom ögonen. Vid 2 års ålder anlägger tjuren ofta enkla spetsar till horn, så kallat ”cykelstyre".

Under brunsten i september-oktober används hornen för uppvisning och även strider mellan tjurarna. När brunsten slutar brukar hornen sitta kvar fram till under vintern. De fälls vanligen i januari eller februari, men tidpunkten kan variera från november för äldre tjurar ända fram till april för ungtjurar.

Bilder är fotograferade i skogen 

Fler bilder  på vigg5.se  

VILDSVIN

Vildsvin (Sus scrofa) är ett partåigt hovdjur vars ursprungliga utbredningsområde sträckte sig från västra Europa till Sydostasien.

En könsmogen hane kallas galt (äldre benämning orne) och är mellan 150 och 180 centimeter lång och 70 till 100 centimeter hög. Till längden ska läggas en omkring 25 centimeter lång svans. Den könsmogna honan kallas sugga och är betydligt mindre än hanen. Galten väger upp till 225 kilogram medan suggan väger mellan 70 och 140 kilogram; det förekommer dock mindre suggor med blott en vikt på 40–50 kilogram. En hona som ännu inte fött några kultingar kallas gylta.

Vildsvinets borst är mörkgrå till brunsvart och båda könen har uppåtböjda betar – galtarnas är avsevärt större än suggans. Vildsvinet har ganska dålig syn men god hörsel och ett extremt bra luktsinne. Svinen kan känna vissa lukter på 8 till 11 kilometers håll.

Vildsvin är sociala djur och lever i flockar, oftast några honor med sina ungar. Hanarna lever ensamma och är välkomna i hjorden endast i parningstider som pågår från oktober till januari. Efter en dräktighetstid på ca 115 dagar föder honan vanligen 5–6 kultingar (ibland 8–9, väldigt sällan upp till 15) i en grop. Hur ofta suggan blir dräktig beror till stor del på tillgång på föda och hur klimatet ser ut. I områden med gynnsamma förutsättningar kan en sugga få två kullar per år, vanligast är dock en årlig födsel kring mars månad.

Vildsvin är allätaremen 90 procent av deras föda består av vegetabilier. När de letar föda gräver de med trynet i marken och "bökar" upp jorden, ofta efter ek- och bokollon som är favoritmaten. Annan föda är majs, ärtor, potatis och spannmål, mask, möss, orm, rötter, bär och svamp. De äter också vattenväxter, as och ibland sopor.

Vildsvinet är fotograferat i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida vigg5.se 

Rapphöna

Rapphöna (Perdix perdix) är en fågel inom familjen fasanfåglar. 

 Rapphönan blir 28–32 cm lång och har ett vingspann på 45–48  cm. Den adulta hanen är grå, vattrad med fina, vågiga och svarta tvärstreck. På ovansidan har den rostbrunaktiga, bredare tvärband och fläckar.

Ansiktet och strupen är brungula. Kroppens sidor har stora, rödbruna tvärfläckar. Bröstet och buken är vita, det förra med en stor, hästskoformig, kastanjebrun fläck. Vingpennorna är bruna, med bleka fläckar. Stjärten är rödbrun, med de fyra mellersta pennorna spräckliga i grått och svart. Benen är ljusgrå.

Den adulta honan har svarta (i stället för rödbruna) tvärband på ryggen och övergumpen samt otydligare, eller ingen bröstfläck.Rapphönan löper snabbt och flyger upp bullrigt. Den flyger snabbt med hastiga vingslag, men sällan långa sträckor. På marken gömmer den sig skickligt, och även när den trycker på en fullkomligt öppen och kal plats kan den vara svår att upptäcka.Tidigt om våren upplöser flockarna sig i par.

Äggen, som växlar mellan tio och 20 stycken, läggs i en liten fördjupning i marken. Hönor i norra Europa lägger fler ägg än hönor på sydligare breddgrader. Honan ruvar ensam äggen, men ungarna vårdas av båda föräldrarna.

Rapphönan lever under sommaren och hösten i familjer och under vintern bildar de i regel större flockar. De är mest aktiva på morgonen och kvällen, då de födosöker, medan de vilar mitt på dagen.

Fler bilder på min hemsida vigg5.se 

Rapphönan är fotograferad i Vittsjö 

GRÅHÄGER och STAREN

Gråhäger (Ardea cinerea), tidigare kallad enbart häger, tillhör familjen hägrar inom ordningen pelikanfåglar.

Gråhägern lever huvudsakligen av fisk. Den jagar genom att stå blickstilla i vattnet och sedan snabbt snappa upp fisk som simmar förbi. När den rastar, vid å- eller sjökanter, drar den upp ena benet och balanserar på det andra. 

Denna Hägern fångade en stare som den hade mycket jobb att få ned  till slut lyckade  han få ned staren 

Hägern  är fotograferad i Trönninge 

Min hemsida vigg5.se