Pilgrimsfalk och andra rovisar.

Pippi på fåglar denna årstid är inte lätt. Det drar och suger av längtan att vara ute, ute och ute. Att sitta, stå, gå, vänta, längta och åter vänta på fåglar av arter man inte har eller som man vill uppleva igen... det ger mig såååå mycket. Igår, måndag, åkte jag till "min" Bysjön. Minst två besök i veckan om vädret tillåter blir det. Nu sken solen och av en annan fågelskådare och fotograf fick jag tipset att ställa mig någon hundra meter längre bort än jag brukat göra.
I sjön som jag passerade denna dag verkade allt mycket  lugnt så jag fortsatte till min nya plats. Ganska direkt kom Ormvråkarna, tror de var tre stycken. De flög så högt att jag lät dem vara. Innan de lugnat sig och satt sig i skogen så dök herr Brun kärrhök upp.

Här har jag tagit i med mörkt och ljust för att få fram fågeln.

Kärrhöken hade en härlig uppvisning ganska lång stund. Den kom nära, den kom lågt, den kom högt. Cirklade runt de små åkrarna intill sjön.

Efter en stund gav den upp utan byte, då dök även Fru Brun kärrhök upp och de flög iväg för att sätta sig bland vassen längre bort.

Jag hann inte mer än dra en glädjens suck då det skymtade till och den Blå kärrhöken dök plötsligt upp.  Den är ju inte lika vanlig hos mig och den har jag velat se. Nu visste jag inte riktigt säkert vad detta var förrän jag kom hem... så först förhoppning och sen glädje att ha fått den. Visserligen ingen bra bild, men i bloggen tycker jag det kan vara ok att visa "dåliga" bilder. Jag fick den i alla fall. ;)

Måndagen var tidvis mkt solig och det var jobbigt att titta uppåt mot ljusa himlen. Plötsligt kom ett par fåglar och flög mycket snabbt. Jag hann få dem i siktet och jag trodde jag fotade Tornfalkarna som finns där. Men ju mer jag försökte titta på skärmen efteråt så stämde det inte riktigt...

Inte förrän jag kom hem och kunde fråga på Facebooks Artbestämning så vågade jag tro det jag anat. Jag hade fotat en eller möjligen två Pilgrimsfalkar. Bara en fågelnörd kan förstå känslan av detta. Så lycklig man kan bli av en pippi på minneskortet även om kvalitén inte är den bästa.

Ganska snabbt försvann falkarna och kanske är det enda gången jag får uppleva dem. Men glad är jag.

Jag minns inte om det var före eller efter att jag gått till vindskyddet för att äta min macka men jag upplevde det som att ganska snart dök Fjällvråken upp... den vackra. Den har jag haft lyckan att se och fota flera gånger. Men vid denna platsen kom den närmare och flög runt varv efter varv...

Den var nära att sätta sig i ett träd flera gånger men såg ju mig och den var nog inte riktigt säker. Det kändes nästan som den hade uppvisning för mig. Så många bilder jag fick.

Till slut flög den bort och satte sig bland ungbjörkarna en bit bort.

Som sällskap nästan hela tiden hade jag denna söta Sävsparv. Denna hane satt och spelade för mig och nog allra mest till sin fru som satt i buskarna intill.

En sån härlig eftermiddag. Som jag önskar att många kunde få ha motsvarigheten till sådana här dagar och slippa allt elände som finns. Det är ett privilegium att få ha det så bra.

I morgon om allt går enligt planerna så blir det ett besök vid min sjö igen och då ska min fotokompis vara med... och jag hoppas att hon får falken och även kanske örnen som brukar flyga där. Men då får hon träna upp sitt tålamod lite grann.

Klicka gärna upp bilderna.

Tack för att du tittade in och ha en bra kväll och morgondag.
/Lena

Blåsippedag...

blev det idag. Jag kryper inte gärna med kameran men ibland går det inte att låta bli. Dels finns det åttbeningar i gräset och ja... det är ju anledning nog men litet hinder är också mina ömmande muskler och leder. Spindlarna har jag i tankarna hela tiden, men värken försvinner så fort jag tar kameran i handen och beger mig ut i naturen. Mestadels fotar jag fåglar men nu är Blåsipporna på gång och så glad jag blir av detta första som vaknar nere bland gamla löv, nerfallna tallkvistar och gammalt gräs. Det är morgon hos livet i naturen som har sovit och börjar gnugga bort sömnen från det som vill krypa upp ur täcket. 
Det var inte så många sippor ännu men nu vet jag att de är på gång.

Klicka gärna upp bilderna för bättre kvalitet.

Tack för att Du tittade in och ha en fortsatt bra kväll.
/Lena

Dagen till ära...

... får det bli tre honor. Eller kan man kalla fåglar för damer eller kvinnor. Kanske Fru eller Fröken. Kanske precis som man vill.
Oftast är ju hanfåglarna de som är grannast... fast bland oss människor tycker jag nog att vi kvinnor oftare har granna kläder och smink. Med alla varianter finns och inget är eller får vara rätt eller fel.
Hur som så tror jag kvinnodagen behövs i ett vidare perspektiv och jag är inte såååå mycket politiskt engagerad, eller jag är ganska nöjd med min situation som kvinna.

Bland fotografer och särskilt när det gäller fågelskådning eller fågelfoto så tycker jag mig stöta på mest män. Själv orkar jag inte bära den utrustning som männen bär på så som tubkikare, fullformatskameror och tunga objektiv med fast brännvidd... och därtill ett stativ. Men alla karlar jag träffat på under mina "fågelturer" är så trevliga och hjälpsamma.
Men vi kvinnor måste nog våga lite mer, tro på oss själva lite mer, och våga tycka att vi är duktiga. Det är något jag jobbar på.

Så länge får dessa tre honfåglar symbolisera denna dag. Vackra, granna, starka och beslutsamma.

Fröken Gräsand!

Fru Bergfink!

Tant Domherre!

Önskar alla en fortsatt bra dag och kväll....
( och till dig som inte vet så blir det mycket bättre att klicka upp bilderna.)

/Lena

Oj, det var på tiden...

Har varit trögt med bloggandet... men inte fotandet. Däremot så har "framkallning" och redigering gått trögt... Jag har blivit tillfrågad om att ställa ut mina bilder på vårt församlingshem, Birgittagården.
För första gången så ska jag visa mina foton, och jag har varit så självupptagen, ja det kan man nästan säga, med att fixa presentation, bildtexter och prissättning. Fy så svårt. Men nu hänger de där mina 17 tavlor som jag låtit göra som canvastavlor. De ska få hänga där hela mars och jag ska dit för att presentera mig och tavlorna på Torsdag då det är sopplunch där. Då brukar det vara mycket folk så det ska bli spännande och lite nervöst. Bara fåglar har jag gjort. Det kommer säkert mera om detta.

Det har blivit en del fågelfotande och mest på en kråka som är relativt orädd. Men de är vackra. Den kommer och äter varje dag och bryr sig inte speciellt mycket om mig. Däremot är mina hundar rejält arg på kråkor, medans andra fåglar går bra, men just grå kråkor får inte vara i vår trädgård.

Ganska vacker där bakom granriset. Det var snö på grenarna som tyngde ner dem så jag fick leta ett hål att fota genom.

Grenarna blev som en inramning av kråkan... och jag tycker det är en vacker fågel... utom när den försöker ta Starens ungar på försommaren.

En brusig bild som jag "slätat ut"

Trots mitt stök med utställning så var jag tvungen bege mig till en matning drygt en mil hemifrån för att hitta några andra fåglar. Det första som mötte mig var en hel flock kråkor, men efter en stund kom den lilla söta Stjärtmesen.

Visst jag har hackspett hemma, men vid denna matning är de minst femst. Den här kikade på mig tyckte nog jag var en konstig krumelur.

Senare under månaden var Ing-Marie lika uttråkad som jag var och hon hämtade mig och vi åkte till "min" sjö. Där fick vi träffa den grannaste av alla. Domherren.

Nu hoppas jag att stressen lägger sig och att jag hinner läsa era bloggar och se på era bilder.
Lite mapp rensning ska jag också syssla med... tror jag.

(Och kom ihåg att bilderna blir mycket bättre om Du klickar upp dem.)

Ha det så bra och tack för att Du tittade in här.
/Lena

Tillbaka till tisdagen...

... som var en sådan där sagolikt vacker vinterdag. Snö på marken, snö på träden och dimma som fanns och varierade lite hela dagen och dessutom en behaglig temperatur på bara ett par minus. En hel dag utomhus igen och det är nästan så att hundarna tröttnar.
Inte lär jag få någon husmodersbrosch, såna som Hushållningssällskapet delade ut för några decennier sedan till duktiga präktiga kvinnor som gillade att sylta och safta. Nog för att jag är en bond-brud, men inte till agent 007 utan jag är bara en bonnkäring... som inte gillar bullbak och hushållssysslor överhuvud taget. Men nu spårade jag ur. Så lätt när man har ett rörligt intellekt, eller rörigt kanske är närmare sanningen.
Hur som, tisdagen bjöd på underbar vinterdag och jag njöt hela dagen och höll mig på tomten och fotade det jag hade omkring mig. Kan ju knappt vara bättre. (tycker jag). Nu hade jag fortfarande "bara" min gamla D90 och jag är ingen landskapsfotograf, kameran var inställd för fåglar så det är kanske inga höjdarbilder. Ett par fåglar fastnade också så klart.
Klicka gärna upp bilderna så blir de i bättre kvalitet.

Ovansjö kyrka. Min granne som ofta blir fotat av mig då den uppenbarar sig i varierande klädsel.

Jag tycker allt bli vackert när det är som i tisdags.

Gamla "prostladan".

Bakom gården mot skogen.

Framför gården.

Vägen.

En busig Gulsparv.

En Pilfink fotat genom tallegren.

Tack för att Du tittade in. Ha det gott.
/Lena