Fågelskrämman

"Jag får nu tjäna som fågelskrämmare på åkrarna när nya moderna maskiner tar över verksamheten på gården"
Volvo B-M

Volvo Bolinder-Munktell. EOS R med EF 135/2 L

Hur kan något så gammalt, fult och ärgat bli så vackert? EF 135/2 L och EF 24-70/2,8 L

Ingen AC men ergonomisk stol. EF 135/2 L och EF 24-70/2,8 L

Som en groda ser mig. EF 24-70/2,8 L

Den gamla traktorn och hans kompis en Ferguson har varit försvunna från gården några dagar och jag var orolig för att de vart borta för gott. Men det visade sig att de stod ute på en åker för att skrämma bort fåglar. Så nu kan jag fortsätta att ta bilder på dem.

De gör sig givetvis väldigt bra i analogt svartvit foto klassisk stil också, men det får jag återkomma till.
/Janne

Avskalat med den gamla traktorn

Senaste dagarna har jag saknat gårdens två gamla traktorer. De är några av mina favoritmotiv när det killar i Nervus Creativus.
Svartvitt med avskalade detaljer och toner i minimalistisk anda.

Jo, det är luftfiltret som sticker upp. Canon EF 24-105 L IS.

Bilderna är inte analoga utan konverterade digitala färgbilder till svartvitt.

Traktorn står i en öppen lada typ "carport" så motljuset blir härligt kraftigt. Bort med störande bakgrund.

De digitala bilderna blir kliniskt rena jämfört med analoga bilder från film som får patina.

Huven med ett rejält och rostigt lock mer framifrån än bilden ovan.

Ibland funderar jag på att lägga på kornighet med något filter i photoshop. Eller använda något instick som simulerar vald analog filmemulsion. Men, jag sk*ter nog i det i alla fall.

Nu hoppas jag att de två gamla ärrade profilerna kommet tillbaks till ladan, det är tomt utan dem.

/Janne

Grönt ljus för filmen HP5

Jag har alltid gillat Ilford HP5. När det begav sig innan den digitala revolutionen var den ofta första val till kameran.

Ett grönt filter på kameran till den svartvita filmen.

När jag ändå får ett återfall till gammal hederlig svartvit analog fotografi kan man passa på att lära sig lite nytt.
Olika färgade filter var användbara till svartvit film. Framförallt gula, orangea och röda filter. Gult var nästan standard för att få fin kontrast och tonskala i landskap. Orange och rött ökade kontrasten dramatiskt med mörk (blå) himmel och vita moln.
Men vad gör man med grönt, det har jag aldrig använt tidigare?

Rohny. Canon EOS med Sigma 50mm ART, grönt filter. Ilford HP5 Plus

Grönt filter gör gröna nyanser ljusare och dämpar rödaktiga färger. Filtret är speciellt användbart vid porträtt eftersom hudfärg är rödaktig.

Björn. Canon EOS med Sigma 50mm ART. Grönt filter. HP5
Hur mycket det gröna filtret påverkar i denna bild är svårt att säga men jag gillar kontrasten och skuggorna.

HP5 utan filter.
Det är verkligen grönt ljus för HP5 utan filter. Det är en mycket användbar allroundfilm som passar för det mesta.
Jag tycker att den enda anledningen att välja bort denna svartvita film är när finkornighet och detaljrikedom prioriteras.
Känsligheten är i normalfallet 400 ASA (ISO) och det går bra att pressa filmen till 1600 ASA. Man kan även minska känsligheten något steg till 200 ASA om man önskar lite finare korn.

Guitar Man. Yashica Electro 35. HP5, 400 ASA
Det är så här jag gillar analogt svartvitt foto. Kameran är från 1970. 

Gusse vid tangenterna. Yashica Electro 35. HP5 400 ASA. "klassiska korn"

Den analoga processen är långsam och helt annorlunda än den digitala som ger omedelbar behovstillfredsställse.
En lyckad hybrid blir när man digitaliserar svartvita negativ och trollar med dem i photoshop (eller annat program)

Tack för titten, kika gärna på mina andra inlägg om svarvitt foto och filmer
/Janne

Långsam men naggande god

 Man ska inte låta lågt ISO/ASA avskräcka

Visst är Ilford Pan F Plus långsam då en känslighet på 50 ASA (ISO) gör den mindre lämplig för handhållen kamera när ljuset är för knappt.

En småbildsrulle Pan F Plus, färdig att laddas in i min analoga Canon EOS.

Varför överhuvudtaget en långsam film?
Svartvita filmer håller generellt mycket hög kvalitet, snabba och medelsnabba rullar täcker i stort sett de flesta behov gällande gråskala och skärpa. Filmer som Ilford FP4+, Delta 100, Kodak TMAX 100 och även från andra fabrikat är finkorniga och ger mycket fin gradiation.

Den gamla ödegården växer igen. Pan F och Canon EOS

Man får det där lilla extra med Pan F. Något bättre skärpa, lite bättre gradiation med teckning i skuggor och ännu finkornigare.
Men skillnaderna och "vinsten" är ändå marginell. Pan F är absolut ingen allroundfilm, fördelarna gentemot medelkänsliga emulsioner märks inte alltid i praktiken, men finns där.

Lina. Pan F och Canon EOS med Sigma 50mm ART.

Om man "enbart" är ute efter bästa möjliga tekniska bildkvalitet med skärpa och toner så är det bättre att köra helt digitalt.
Men nu handlar ju kvalitet om så mycket mer än teknik och prestanda. Det klassiska utseendet hos svartvit analog film och mörkrumskopior har andra estetiska värden. Det märker även den yngre generationen och inte bara gamla rävar som jag med rötter i mörkrummets framkallningsskålar.

Digitaliseringen. Jag fotograferar av negativen på ett ljusbord med makro-objektiv 

Råbild- eller hur ett negativ kan se ut efter avfotografering. Bilden är enbart inverterad och rättvänd.
(Man får först en negativ och spegelvänd bild när man fotograferar av negativet)

Med en upplösning på 20 Mpix och ett skarpt makro-objektiv så kramar man ur i stort sett all information ur ett småbildsnegativ. Högre upplösning med mer pixlar är lönlöst och tillför ingenting. En riktigt bra filmskanner levererar mellan 3000-3600 dpi eller mer vilket motsvaras av ca 15-20 Mpix.

Den gamla traktorn. Råbilden är nu redigerad och klar för visning.
Här tycker jag att det klassiska utseendet från analoga svartvita bilder kommer fram.

En del av tjusningen är att redigera råbilden och locka fram gråskalan jag är ute efter. Ofta är råbilden mjuk, kontrastlös och i stort behov av en ordentlig ansiktslyftning. 
Dags att plocka fram grejor ur verktygslådan. Nivåer med svartpunkt och vitpunkt. Kurvor, skuggning och efterbelysning med eller utan masker i olika lager. Fullt drag i spakarna efter tycke, lust och smak.

Del av traktorn i 100% pixelförstoring efter redigering och skärpning. Råbilden är ca 5200 x  3900 pixlar stor.
Kornigheten är försumbar och syns inte i stora utskrifter eller mörkrumskopior vid normalt betraktningsavstånd.

Ytterligare en traktor. Pan F.

Jag bor på en gård och har nära till två gamla traktorer som jag gillar att fotografera. De har blivit testobjekt för mina olika kameror och objektiv. Jag kan få jättefina bilder med utsökt färg och tonskala i svartvitt med min digital systemkamera och olika skarptecknande objektiv. De analoga svartvita bilderna ser helt annorlunda ut i gråskala och skärpeintryck och blir ofta tilltalande i mina ögon.

Men behöver man då Pan F med sin låga känslighet?  Både ja och nej. 
Filmen är överkurs och kan undvaras om man nöjer sig med Ilford FP4+ eller T-kornsfilmer som Ilford Delta 100, Kodak TMAX 100.
Filmen är bra att ta till om man klarar sig med 50 ASA (ISO) och vill få ut ytterligare bättre gradiation än vad T-korn klarar eller bättre skärpa och finkornighet än medelkänslig traditionell film typ FP4+

Tack för titten, kika gärna på tidigare inlägg om svartvitt/
Janne

50+ är väl ingenting

För mer än 50 år sedan började mitt intresse för fotografi att spira. Pappa Olle hade införskaffat en banbrytande liten kamera.
Ingen visste att pärlan skulle bli en klassiker och braksuccé för Yashica.
Yashica Electro 35, världen första småbildskamera med elektronisk tidsautomatik.
 

Yashica Electro 35 GS en modell som kom 1970

 Den allra första modellen kom 1966.Under en 10-årsperiod utvecklades olika modeller med små detaljförändringar och de fick namntillägg typ GS, GSN mm. Öknamnet "Fattigmans Leica" spred sig, mycket tack vare optikens goda egenskaper. Bilderna blir skarpa. Pappa Olle gjorde ett gott val.

Traktor som är äldre än min kamera och fortfarande i tjänst. Yashica Electro 35 GS bländare 2, film Ilford FP4+.

Yashicas 45mm f:1,7 normalobjektiv som sitter på flera av deras modeller är ett erkänt mycket bra objektiv och mycket användbart på en kompaktkamera.

Nattkameran. Den elektroniska tidsautomatiken, det ljusstarka objektivet samt mätsökaren gjorde att kameran lämpade sig mycket väl för svagt ljus och kvällsbilder. Den lanserades som "Nattkamera" och sålde väldigt bra.

 
Enkelhet. Välj bländare, ställ in avståndet i mätsökaren och tryck av.
Den gula lampan lyser om exponeringstiden är 1/30 sek eller längre, då vrider man bländarringen i pilens riktning för att blända upp.
Den röda lampan lyser om 1/500 sek inte är tillräckligt snabbt, vrid då ringen i pilens riktning för att blända ned.

Batteriet. Dåtidens kameror hade oftast kvicksilverbatterier som idag måste bytas ut mot alkaliska eller lithium.
Man kan köpa specialtillverkade batterier. Jag valde i stället att köpa en adapter som anpassar ett 4LR4  6- volts batteri till kameran. Det kostade en hundring från Spanien hem till brevlådan.

Rohny Gustavsson vid sin stuga. Ilford FP4+

 Om man vill skaffa en Electro 35?
Det finns en hel del till salu och i skiftande skick. Många som säljer vet inte om kameran fungerar för de har inget batteri till den.
Andra tror att den fungerar för lamporna blinkar, men de har aldrig testat med film i kameran och sett några bilder. Eftersom de gärna vill sälja kameran så tror de att den fungerar, men köparen kan aldrig veta.
Generellt sett så har kameran hög kvalitet och är driftsäker. Det finns ett typfel på de första årsmodellerna som går hyfsat billigt att åtgärda. Det är en gummipackning som torkar ut så att elektroniken inte fungerar, den går att byta ut t.ex hos analogakameror Stockholm.

Electro 35 GS med närbildstillsats, försättslins både för objektivet och sökaren. Fokuserar mellan 80-45 cm.

 
Janne. Electro 35 med närbildstillsats. Ilford FP4+. Foto Rohny Gustavsson.

Rohny Gustavsson. Electro 35 med närbildstillsats. Ilford FP4+

Även om förväntningarna var höga på kameran så slås jag av hur fint objektivet tecknar och kontrasten.

 
Den gamla traktorn. Ilford FP4+

Att jobba med nattkameran?
Det som var revolutionerande för 50 år sedan är idag passé. Analogt är på uppgång igen och många vill tillbaks till rötterna.
Kameran är automatisk, vilket innebär att man kan inte ställa tid och bländare manuellt. Det är "point and shoot" som gäller.
Enda möjligheten att kompensera för under- respektive över-exponering är att ändra ASA (ISO), som  går upp till 1000 ASA.
Räkna med att få en hel del felexponerade bilder om ljuset är knepigt för kameran att mäta, det kan svida för puritanen att gilla läget.
Med svartvit film eller negativ färgfilm för färgbilder så har man stor exponeringstolerans och det gör inte så mycket om bilderna är ett eller två steg felexponerade åt endera hållet.
Det gäller också att vänja sig vid den pyttelilla romben i sökaren där en dubbelbild ska bli enkelbild när avståndet är korrekt inställt. Med mindre bländare och på lite längre avstånd ställer man in avståndet på objektivets avståndsskala och använder skärpedjupsmarkeringarna. Från bländare 8 till 16 får man ett stort skärpedjup som lämpar sig bra för street, candid och situationsbilder eller vad man nu blöder för.

 
Electro 35. I mitt tycke en vacker kamera som idag väcker nyfikenhet hos många.

Den lilla häftiga loggan

Loggan med elektronen som snurrar runt atomkärnan på världens första kamera med elektronisk automatik.
Jag är glad över att nu ha funnit en Electro 35:a i fint skick, den symboliserar något fint från ungdomen och gymnasietiden.