Ett snilledrag ur kamerateknikens kreativa historia

Rolleiflex är en milstolpe i fotografins historia. 
Vi ska titta på en detalj som har påverkat filmindustrin.

Hur man laddar en Rolleiflex med 120 film, 6x6 12 exponeringar.

Den första Rolleiflexen kom redan 1929 och 1930 revolutionerade den kameraindustrin eftersom den fick enorm genomslagskraft.
Alla ville ha kameran och orderböckerna var knakfulla.
Kameran skulle vara enkel, snabb och pålitlig. Det blev den också.

När man laddar kameran med film så ska fliken under den första stålrullen (bild 1).
Här är själva grejen, "den automatiska filmavkännaren". När man stänger locket och börjar mata fram filmen så känner stålrullen av precis när själva filmen börjar. Filmen är fäst med en tejpbit på skyddspapperet, avkännaren gör att filmen kan matas fram till ruta ett.
Det enda man behöver göra är att se till så att pappersremsan fäster ordentligt på upptagningsspolen, genom att mata fram ca. 3/4 varv. Det är inte så noga hur mycket man vevar eftersom avkännare ser till att det blir exakt matning (bild 3)

Filmindustrin anpassade sig efter Rolleiflex så att all 120-film och även 620-film för 24 bilder tillverkades så att filmen passade för avkännaren, matning och räkneverk. Så är det än i dag. Skyddspapperets, filmens och tejpens tjocklek är standard.

Rolleiflex som kamera var väldigt innovativ på många olika sätt, men det är en annan historia.
Det hände väldigt mycket i slutet av 20-talet och mitten av 30-talet.
Tänk bara på Leica som skapade småbildsformatet 24x36 mm och Zeiss som utvecklade mästerverk som Contax-kameror.
Men dem får någon annan berätta om.

Volvo Bolinder- Munktell. Rolleiflex Automat, film Ilford FP4+

Det finns klassiska kameror, det finns legendariska kameror och så finns ROLLEIFLEX

Japanska och tyska småbildskameror får ursäkta. Även Hasselblad får buga.
Det är inte lätt att hitta så många kameror som ger samma vibbar som Rolleiflex.
 

Rolleiflex Automat K4A  1951-1954. Med motljusskydd och hopfällt schakt.

Varför sticka ut hakan och trampa alla märkesnördar på tårna?
Svaret är lika enkelt som givet. Från ca 1930 och fram t.om. 50-talet så var kameran det första valet för de flesta fotografer.
Kameran kom för ca. 90 år sedan och har givetvis utvecklats genom åren. Långt in på 70/80-talet var kameran i bruk tack vara de ypperliga bilderna den kunde leverera i rätta händer. Många fotografer fortsatte att använda Rolleiflex som komplement till sin småbildsutrustning även senare. Kameran tillverkades faktiskt långt in i detta årtusende.
Leica och kanske framförallt Contax började  producera riktigt fina kameror för småbild som föll fotograferna i smaken under 1930-talet . Men småbild är småbild och Rolleiflex var gjord för mellanformat rullfilm 120. Det gjorde skillnad.
Titta på reportagebilder från 50-talet, där professionella fotografer samlades och blev med på bild så använde de flesta Rolleiflex.

Sonson och son. Farfar är lika gammal som kameran. Rolleiflex film FP4+

Principskiss, Rolleiflex i genomskärning. TLR "Twin Lens Reflex" "Tvåögd spegelreflex"
Ögat tittar genom en lupp ner i schaktet där en spegel reflekterar bilden från det övre sökarobjektivet.
Bilden i sökaren blir spegelvänd.
Det undre tagnings-objektivet  projicerar bilden på filmen.
Man ser filmspolarna och hur filmen löper mot bakstycket till vänster.

Massey Ferguson i motljus. Antireflexbehandling av objektiv har utvecklats enormt sedan 50-talet.
Med en gammal kamera får man slöja och överstrålning i ljusa partier. Precis vad jag önskar! Old School photography.

 
Veven drar fram filmen och spänner slutaren. Det övre objektivet är sökarobjektivet, det undre själva kameraobjektivet.

Jag tycker att Rolleiflex är en av de vackraste kamerorna och att designen är fulländad. Ha då i beaktande hur revolutionerande kameran var i början på 30-talet och vilken efterfrågan den fick. Den var lätt, snabb och mycket smidig att arbeta med. 
Bildkvaliteten var den absolut bäst tänkbara. Rullfilmen med 12 bilder var en lättnad när man slapp böka med bladfilmskasetter och kunde arbeta med handhållen kamera.

Tessar 75mm f:3,5  Tessar-typen är förmodligen den viktigast konstruktionen av alla objektiv som utvecklades under 1900-talet.
Tessar sitter i hur många olika kameror som helst och har hög status.

Efter 2:a världskriget kom produktionen av objektiv igång ordentligt. Finare kameror fick linser som hade ordentlig antireflexbehandling vilket ökade prestanda med bättre kontrast och skärpa. Minskade reflexer och mindre slöjbildning mellan linser gjorde att avancerade objektiv med många linser kunde konstrueras.  Zeiss hade patentet på T-behandling.
Det är främst 4 olika objektiv till kameran som jag vill nämna, med det fanns även enklare objektiv för en del Rolleiflex och Rolleicord.
Schneider-Kreuznach levererad Xenar 3,5/75mm och Xenotar 2,8/80 mm.
Zeiss  levererade  Tessar 3,5/75mm och Planar 2,8/80 mm.
I stort är alla dessa objektiv likvärdiga när det gäller bildkvalitet. De ljusstarka Xenotar och Planar är dyra avancerade konstruktioner som idag är eftertraktade av framförallt samlare. 
(Tänk då på att ljusstyrka 2,8 hos normalobjektivet 80 mm motsvaras av 1,8/50mm för småbild)

Interiör med Lina. Stativ och trådutlösare är oumbärliga redskap.
Ska man handhålla kameran så är det snabba filmer som gäller och mycket korta slutartider.

Ingenjörskonst på hög nivå.
Uppfällt schakt. Ofta håller man kameran på magen och tittar ner genom schaktet på sökarbilden.
Till höger syns avståndsratten. 

Analogt
Ursprungliga betydelsen av ordet analog kommer som så ofta från de gamla grekerna.
"Svarande mot det riktiga" "Motsvarande förnuftet" är ju en förträfflig beskrivning av analogt foto.
Helst ska det vara klassisk svartvit fotografi. Vitt, svart och grått med korn av silverkristaller på film.

Hytten Massey Ferguson.
Med filmen Ilford FP4+ framkallad i D76 kan man krama ur vilka som helst gråtoner ur ett svarvitt negativ.
Man drar helt enkelt i spakarna efter digitaliseringen för att få önskad svärta, vitt och kontrast.

Det var några bilder från en första testrulle med den "nya" Rolleiflexen.
Bilderna på kameran är tagna med Lumix GH5 och Olympus 1,8/45 mm
För er som läst mitt tidigare inlägg om Yashica-Mat som är en ren kopia av denna kamera så kan jag tala om att Yashican står sig väl mot sin förebild. Yashinon eller Lumaxar-objektiven är förträffliga Tessar-konstruktioner.

Pad of death. Men inget bästföredatum.

"POD" är en ålderskrämpa som drabbar en pigg 50-åring Yashica Electro 35.

Pad Of Death sker när man börjar använda kameran efter ett mångårigt uppehåll.
Som tur är finns det botemedel som gör att kameran fungerar som ny igen.

Vid åkanten. Yashica Electro GT med svartvit film Ilford FP4 plus framkallad i D76

GT är svart, samma modell i krom har beteckningen GS. De kom 1969-1970
Samma optik satt i alla årsmodellerna från 1966 - 1973 (med eller utan COLOR i namnet)

Det sitter en liten dämpare (pad) mellan mekaniken och elektroniken i kameran. Den vittrar sönder och kameran kan fungera några bildrutor innan elektroniken slås ut. Då skickar man kameran till analogakameror i Fjollträsk så byter Jonas ut dämparen.

Min dotter går en fotoutbildning och jobbar här med ett projekt.  Electro GT, FP4 plus

Originalbatteriet var med kvicksilver vilket är förbjudet idag. Jag beställde från Spanien 4LR4-batteri med adapter och även en liten klisterremsa till bakluckan på kameran. Det är viktigt att luckan är absolut ljustät.

Kohagen. Electro 35, FP4 plus. Antireflexbehandlingen är OK även om dagens optik givetvis har bättre behandling.
Lite analog slöjbildning och softning skadar inte ibland.

Yashica Electro 35 är en populär kamera med lite kultstatus. Det var världens första småbildskamera med elektronisk tidsautomatik. Den fick tillnamnet "Nattkameran" då den är bra för svagt ljus. Men framförallt är den omtyckt för den jättefina ljusstarka optiken. Skarp redan på full glugg f:1,7.

Lina är rädd för korna, tur att Husse är i närheten. Electro 35, film Ilford Delta 100

Lina. Electro 35, Ilford Delta 100. Mycket finkornig och skarp svartvit film.

Min kromade Electro 35 GS fungerar utmärkt och den svarta GT får åka till Sthlm efter midsommar för byte av dämpare.
Sedan håller kamerorna många fler år till. Inget bästföredatum här som på dagens moderna slitochsläng-kameror.

Prova analogt du också om du inte redan är på. // Janne

Japansk tvåögd spegelreflex nästan som det tyska originalet

Son och sonson fångade med en nyinköpt gammal Yashica-Mat 
(Frugan får vara statist och agera fotograf)

Detta år chockade ryssarna amerikanarna med att skicka ut Sputnik den första satelliten i rymden.
Året var 1957, då chockades nog tyskarna av japanarna som släppte sin Rolleiflexkopia Yashica-Mat. Eller så fnyste tyskarna åt jappsen ovetandes om framtiden.
Inom några år så gjorde kameran succé och sista modellen Yashica- Mat 124 G blev en storsäljare i USA.

Skönt i skuggan under äppleträdet. Film 120 Ilford FP4 plus 6x6

Antingen kikar man genom luppen och finjusterar avståndet eller så håller man kameran på klassiskt vis på magen.
Ljusschaktet skärmar av störande ljus vilket behövs för mattskivan är ljussvag och ganska mörk.

"Smedjan". Kameran hanterar väldigt starkt motljus på ett bra sätt. Kontrast och skärpa i de mörka partierna är alldeles utmärkt.
Slöjbildning och överstrålning i de ljusa delarna ger bilden karaktär med patina. Här skiljer dåtidens optik ut sig mot dagens högpresterande objektiv som ger kliniskt rena och "polerade" bilder.
Antireflexbehandlingen började bli utbredd på 50-talet och har successivt förbättrats genom åren.

1. Fronten med sökarlinsen överst och objektivet Lumaxar 3,5/80mm som snarast bytte namn till Yashinon redan 1957.
2. Genom sportsökaren (uppe till höger) kan man följa motivet utan att behöva titta i sökaren.
3. f: sec (nere till höger) Bländaren ställer man in med den lilla ratten till vänster under sökarlinsen, ratten för exponeringstiden syns till höger. Här alltså bländare 11 - 1/100 sek.

Att börja fotografera med en TLR " Twin Lens Reflex " känns avigt när man är van vid dagens kameror.Att alla funktioner är helt manuella är inga problem, det som är knepigt är att sökarbilden blir spegelvänd.Den översta linsen är sökarobjektivet som speglas upp till sökaren.Det krävs en hel del träning innan muskelminnet lär sig att vrida kameran åt avigt håll. Att fotografera med ett stativ som hjälp i början rekommenderas.

"På trappan". Ilford FP4 är en allround film som hanterar solljus såväl som skugga.
(FP4 framkallad i D76 brukslösning är min heliga Graal)

"Porträtt". Närgränsen är 1 m och på största bländare 3,5 så blir skärpedjupet kort.
Eftersom sökarbilden är mörk så är det svårt med precisionen. Här hamnar skärpan lite för långt bort och inte på det ögat som är närmat kameran. Men det får duga i alla fall.

Jag har sökt efter en Rolleiflex en tid och hittade i stället denna fina Yashica-Mat från 1957.
Med den kan jag ta de analoga bilder som får den karaktär och utseende som är så olikt digitala bilder vilka jag också värderar mycket högt.

Första versionen av objektivet Lumaxar hade brännvidden 75mm men man ändrade snart till 80mm. Pga. en namntvist fick namnet ändras till Yashinon. Konstruktionen är av Tessartyp som Zeiss utvecklade 1902. Det fyrlinsiga Tessaret är förmodligen 1900-talets viktigaste objektiv och sitter i hur många kameror som helst. 
Xenar var Schneiders motsvarighet till Tessar och dessa två objektiv var mycket vanliga i Rolleiflex.

Sedan finns ju Rolleiflex 2.8 med de exklusiva objektiven Zeiss Planar eller Schneider Xenotar, men det är en annan historia och framförallt en helt annan plånbok.

Traditionell film och framkallning. HP5 och D76 hör ihop.

Ilford HP5 plus tycker jag ska framkallas i Kodak D76 (samma som Ilford ID 11)
D76 kom redan 1927 och håller fortfarande ställningarna.

"Gitarrist". Yashica Electro 35 1,7/45mm f2. Ilford HP5+
Kameran kom 1970

D76 i brukslösning ger mycket fin gradiation, fint korn och bra skärpa.
Många använder D76 1+1 eller ytterligare spädning. Detta ger längre framkallningstid, större korn, mer skärpa och mer teckning i skuggpartier.
Det är väl en smaksak vad man väljer för koncentration, jag föredrar brukslösningen men skillnaderna är små.

"Janne" Canon EOS med Sigma ART 50mm och grönt filter. Foto Rohny Gustavsson.
Skärpa i bilden gör att kornigheten knappast märks.  

Silverkornen i traditionell svartvit film är som byggstenar i bilden fotografens bästa vän .
T-korns film är mer finkornig än traditionell film och därmed skarpare, men det sker på bekostnad av förmågan att samla ljus.
T-kornsfilm har sämre egenskaper i de mörka partierna av bilden och kräver speciella T-kornsframkallare för bästa resultat.

Det är viktigt att välja rätt framkallare till sin film. Här går åsikterna och tyckandet isär. Man får helt enkelt prova sig fram som i all övrig fotografi för att hitta vad som passar en själv enligt tycke och smak.
Grundprincipen är traditionell framkallare till traditionell film som TRI-X, HP5 , FP4, Fomapan m.fl.
T-kornsframkallare till TMAX och Ilford Delta.
För att undvika störande kornighet bör man framkalla kort tid och kanske välja finkornsframkallare.

Det är lätt som "nybörjare" att förväxla kornighet med allmän dålig skärpa och kontrast i bilden.
En bild som saknar detaljer och ordentlig kontrast blir genast kornig och får inget som helst skärpeintryck.
Då ska man inte gå i fällan och skylla på själva kornen när det egentligen är bildens övriga svagheter det handlar om.
Däremot ger en kontrastrik bild med bra gradiation och skärpa på rätta stället ett bra intryck och eventuell kornighet stör inte alls utan kan snarare ge karaktär.

Det finstilta: T-korn står för tabular-grain, silverkristallerna är relativt små och flata. Till skillnad mot traditionella eller kub-formade silverkristaller som är klumpigare och kräver tjockare filmemulsion. T-korn används framförallt i negativ färgfilm som består av flera olika skikt i emulsionen.
Kornigheten man ser i en bild är kluster eller ansamlingar av kristaller som i sig själva är mikroskopiskt små.
Ett bra sätt att undvika ful kornighet är att undvika överframkallning och överexponering som ger upphov till "pancro-sjuka" där ljusa partier saknar teckning och blir störande. Ansamlingarna av korn har då bakats ihop till större kakor. Det påminner om utfrätta partier i en digitalbild fast fulare ändå.

Vit hund överexponerad. Negativet till vänster. Pancro-sjuka

Alla bilderna är från samma HP5 plus-rulle och framkallad i D76 brukslösning.

Om intresse så läs vidare om svartvitt i andra inlägg i bloggen.
Hälsar Janne