Är det kornet vi ser?

Den svartvita bildens kornighet är något som alltid diskuteras.

Vad som egentligen är korn kan vara ganska förvirrande. I alla fall när man själv framkallar sin svartvita film och vill styra kornigheten och skärpan.

Det korta svaret på rubrikens fråga är: Nej, man ser mönster eller kluster av korn i bilden inte enstaka korn.
För att kunna se hur själva kornen ser ut så måste man använda ett mikroskop.

"Den klassiska looken"

Torghandlare 1974. Kodak Tri-X världens förmodligen mest kända svartvita film.

De populäraste filmerna är nog de som har en känslighet "snabbhet" av 400 ASA (ISO).
Dessa filmer håller tillräckligt hög kvalitet för småbildsformatet 24x36 mm, med kornighet utan att göra avkall på gradiation eller skärpa. Filmerna är allround framförallt för att känsligheten tillåter korta exponeringstider som passar för handhållen kamera. Kornigheten är tydlig men ej störande, tvärtom ofta önskvärd och estetisk.

Detalj i förstoring i 100%, bildens originalstorlek är 3500 x 5000 pixlar

Man ser ansamlingar eller klumpar av korn

"Medelsnabb eller finkornig film"

Gullranka ödegården. Ilford Delta 100. Delta- eller T-kornsfilm

Filmer med känslighet på 100 ASA (ISO) ger utomordentlig hög kvalitet med skärpa och gråtonsskala.
Den lägre känsligheten gör att exponeringstiderna blir relativt långa. Det kan vara knepigt med handhållen kamera eller för motiv som är rörliga. Kornigheten är minimal och ibland obefintlig.

Vi hoppar över långsamma filmer med känslighet på 50 ASA som är mer för finsmakaren och kräver exakt exponering/framkallning. Ber att få återkomma med Pan F i senare inlägg.

Kornen eller silverkristallerna

Principskiss av filmemulsion i genomskärning (överst) och i mikroskop (nederst)

Traditionella korn är kub-formade vilket gör att filmen behöver en tjockare emulsion. De är bättre än T-korn på att samla ljus.
T-korn (Delta-korn) är platta och tunna med en tunnare emulsion. Det ger mindre kornighet och högre skärpa än vad "klumpiga" traditionella korn gör.
(T står för Tabular form, inte för vad många kanske tror T-formad. Kristallerna är långsmala och platta som tabletter)

Experimentera, testa och lek

Det finns säkert lika många åsikter om vad som är bäst som det finns olika experter på svarvitt och framkallning.

Det bästa och roligaste är att prova sig fram med olika filmer och framkallare. Exempelvis så spelar agitationen när man framkallar filmen en viktig roll. Standard är att vända framkallningsdosan en gång per minut, tätare agitation ger en aggressivare framkallning som påverkar kontrast och kornighet.
Jag håller med de fotografer som ser fördelar hos både T-kornsfilm och traditionell film, bägge är lika bra men används på olika sätt.

Traditionell film
Himmelsberga Öland. Ilford FP+  Hasselblad. Traditionell film med stor exponeringstolerans.

Kubformade korn med tjockare emulsion är mycket bra på att samla in ljus. Det dynamiska omfånget från svärta till vitt är mycket stort. Toleransen mot olika exponeringar är hög. Med olika framkallningstider kan man variera känsligheten, t.ex FP4+ rekommenderas variera mellan 80 - 200 ASA. Kodak TRI-X och Ilford HP5+ kan varieras mellan 200 - 1600 ASA utan problem.
När man "pressar" filmen genom att höja ASA och öka framkallningstiden så ökar kontrasten och kornigheten.

T-korn

Buse. Ilford Delta 100, Canon EOS Elan 7 N. Mycket finkornig och skarp film

T-kornsfilm (el. Delta-film) är skarpare och finkornigare än traditionell film. Gradiationen är annorlunda och man kan få problem med de mörkare partierna i bilden. Titta i det mörka i pälsen på katten Buse, där finns knappt någon teckning fast det är ju inget som försämrar bilden.
På olika forum rekommenderas att nybörjare ska börja med traditionell film för att T-kornsfilm kräver mer av fotografen.
Korrekt exponering och framkallningsmetod är viktigt för att få ett bra resultat. Man kan variera känsligheten med olika ISO, för bästa resultat bör man använda T-kornsframkallare när man "pressar" och höjer ASA (ISO)

 Fram med luppen!
Vad vore ett inlägg om korn om man inte fick pixelpeepa också.

Linas nos. Ilford Delta 100. Förstoring i 100 %

Lina. Ilford Delta 100, Canon EOS Elan 7N. Originalstorleken var 5800 x 4000 pixlar - 23 Mpix. När man skriver ut bilden eller gör en fotokopia av negativet så blir bilden i stort sett kornfri för ögat vid normalt betraktningsavstånd

Alla negativen är avfotograferade med Canon 2,8/100 mm L IS macro och Canon EOS R.
Filmerna är framkallade i Kodak D76.

Att jämföra analoga silverkorn med digitala pixlar är ganska knepigt

I princip kan en film vara så gott som kornfri och i teorin så kan både ett 24x36 mm negativ och mellanformatsnegativ vara skarpare än kameror med 40-60 Mpix. Men i verkligheten är det inte så. Den digitala tekniken har sprungit ifrån den analoga på alla fronter. Det går inte att göra en egentlig jämförelse mellan korn och pixlar. Bästa sättet borde vara att jämföra mörkrumskopior från negativ med printade bilder från digitalkamera.
En bra filmskanner har en verklig upplösning på ca. 4000 dpi eller mer och klarar av riktigt skarpa småbildsnegativ med scannad pixelstorlek 24 Mpix.
Det är ändå överkurs, man klarar sig ganska bra med en skanner som effektivt klarar 3000-3200 dpi och scannad pixelstorlek 15 Mpix.
För mellanformat så räcker Epsons bästa flatbäddscanner med filmtillsats bra. Scannern klarar  en verklig upplösning på 2300 dpi och ger då pixelstorlek 30 Mpix från ett 6x6-negativ. För många fotografer är det fullt tillräckligt.
Det diskuteras flitigt i olika forum hur många pixlar som behövs för att att utnyttja det analoga mellanformatet 6x6 till max.
Sansade bedömare menar att 60-80 Mpix räcker för de bästa och skarpaste bilderna.  I praktiken har man sällan eller aldrig så skarpa bilder.

En svarvit rulle i kamerornas kamera

Få kameror är så intimt förknippade med analog fotografi som Hasselblad

Innan digitalkamerorna tog över så tänkte många på kameror från Japan och Tyskland i första hand, men bara för småbild 24x36.
Kejsaren var svensk och det var mellanformat som klingade högst. Negativen och diabilderna är ca. 3 ggr så stora som småbild och skillnaden märks i mörkrummet, tryck och förstoringar.

Hasselblad 500 C/M, Sonnar 4/150mm, Magasin A12, Prismasökare. Sekonic ljusmätare.

 Min vän Rohny Gustavsson lånar generöst ut sin Hasselbladare till mig.

Rohny Gustavsson. Sonnar 4/150mm. (Mjukt ljus i skugga)

 Mästerfotografen Rohny från Kalmar kan det analoga. Han är känd från fotoklubben och har varit en populär kursledare.

 Zeiss optik

Planar 2,8/80mm. Sonnar 4/150mm. Distagon 4/50mm

En bidragande orsak till Hasselblads framgångar är utan tvekan den ypperliga optiken från tyska Zeiss.
Vidvinkel 50mm (motsvarar 30mm). Normalobjektiv 80mm (motsvarar 50mm). Kort tele 150mm (motsvarar 90mm)
Med dessa tre objektiv och ett par mellanringar har men en väldigt allround uppsättning.

 
Boningshuset vid ödegården. Planar 80mm

 Varför analogt kan man undra?

För mig är det ett återfall. Tillbaks till rötterna och svartvit fotografering, framkallning och kopiering. Fast mörkrummet är ersatt av photoshop och det gör det bara lättare och roligare.
Karaktären i bilderna, svärtan, gråtonerna och kornigheten blir så annorlunda mot den digitala bilden.
Processen är härligt långdragen. Du vet inte hur bilderna blir innan de är framkallade eftersom kameran inte har någon skärm som omedelbart avslöjar allt. Du måste i blindo veta hur filmval, exponering och framkallningsmetod skapar dina negativ. 
Du måste snåla med antalet exponeringar eftersom filmen är dyr. En rulle till Hasselbladaren rymmer endast 12 bilder.
Hela gången från idé till bildskärmen är lång och omständig, något helt annat än omedelbar tillfredsställelse.
Löken på laxen är att trots att jag genom åren tagit väldigt många rullar svartvitt så vet jag aldrig hur bilderna kommer att se ut förrän negativen digitaliseras och bearbetas. Förr i mörkrummet, idag vid datorn.

Taket på ladan har rasat in. Solsken med hård kontrast. Distagon 50mm. Ilford FP4+

Gradiation

Egentligen handlar allt om gråtoner. Gradiation från svärta till vitpunkt.
Du väljer film och framkallningsmetod efter ljuset och motivets kontrast. I denna serie från ödegården använde jag en rulle Ilford FP4+. Det är en mycket populär film för att den är så j*klar bra. FP4 kom någon gång på 1930-talet och framkallaren D76 kom ännu tidigare 1927!
Det bästa med FP4+ är att den går att använda som långsam finkorning film och medelsnabb (medelkänslig) film med högre kontrast. Man styr kontrast och kornighet med framkallningstid och agitation. (Agitation är hur man vänder på framkallningsdosan så att framkallningsvätskan rörs om och blir aggressivare)

Gullrankan är lika torr och död som själva ödegården. Sonnar 150mm

Skärpa. Skanna eller fotografera vid digitaliseringen av negativen.

Det känns ju överflödigt att nämna att skärpan blir bra med en "Bladare".
"Hassy" (jänkarna kan inte säga Hasselblad) är ju kung pga. den utsökta bildkvaliteten som kameran kan prestera.
Dagens digitala kameror har en upplösning och skärpa som har utvecklats många steg sedan den analoga tiden.
Man kan säga att när man jämför digitaliserad småbildsnegativ mot mellanformat så är det skillnad, och det märks.
Redan en ganska enkel och billig filmskanner klara av teckna ut småbild med skarpa korn. Om man i stället fotograferar av negativet så räcker det gott och väl med en systemkamera på ca 20 Mpix och ett skarpt makro-objektiv.
För mellanformat om bilderna är extremt skarpa (vilket de sällan är i praktiken) så kan det behövas 50-60 Mpix i kameran.
Min erfarenhet är att för mellanformat så räcker 30 Mpix långt.
Många fotografer digitaliserar genom att skanna in mellanformat i en Epson flatbäddskanner med filmtillsats. En sådan skanner levererar en verklig upplösning som ligger på motsvarande ca 30 Mpix. Det räcker för tryckkvalitet 45x45 cm.

 
Rohny Gustavsson. Solen är irriterande när Rohny vill filma vid ödegården. Sonnar 150mm.

Bilden på Rohny som plirar mot solen hade varit svår att få till i mörkrummet. Kontrasten i solen är väldigt hög och det kräver mycket efterarbete i photoshop.

Jämför med den tidigare bilden på Rohny som är tagen i skugga och mjukt ljus.

Halva ladan står kvar vid ödegården. Distagon 50mm

Bilderna från ödegården är digitaliserade i 38 Mpix, 6200 x 6200. 

Här finns det man behöver veta om skannrar för digitalisering:
https://www.filmscanner.info/en/FilmscannerTestberichte.html

Analog svartvit fotografi. Klassiskt snitt finns kvar när negativen digitaliseras.

Analog fotografi visar framfötterna igen.
Många unga fotografer lockas till svartvit film och äldre rävar får återfall eller söker sig tillbaks till sina rötter.

Det är nog väldigt få gamla fotografer som lockas av mörkrum och miljöfarliga kemiskålar.
Men att ladda en kamera med film och sedan digitalisera bilderna, det är en metod som verkar få renässans.

Lisa som prinsessa i trädgården. Ilford FP4+, EF 200mm f2,8 L

 Ett smidigt sätt att digitalisera negativen är att fotografera av dem med systemkamera och makro-objektiv. Eller med en annan kamera som klarar av ta extrema närbilder, så att bildrutan fylls av negativet.
Det går även att skanna med en vanlig flatbäddskanner som har dia-lock eller filmtillsats. Men räkna då med lite sämre skärpa och upplösning eftersom dessa skannrar har betydligt sämre prestanda än vad som uppges av fabrikanten.

 Entrén till dasset på Boskälle ödegård. Ilford FP4+, EF 50mm f 1,4.

För att få ut mesta möjliga kvalitet ur ett småbildsnegativ 24x36 mm så krävs antingen en bra filmskanner eller ett makro-objektiv på systemkameran. Riktigt bra filmskannrar är dyra och de ska ha en verklig upplösning på över 3000 dpi, helst ändå bättre för att krama ur detaljer och teckna ut kornen från en finkorning film.

Gradiation, gråtoner och omfång. Photoshop eller andra redigeringsprogram låter oss uttnyttja filmens alla möjligheter för att få fram önskvärd gradiation i bilden.

Gammal traktor från 60-talet som fortfarande tjänstgör. Ilford FP4+, EF 50mm f 1,4

Det är nog den svartvita filmens karaktär av svärta, gråtoner och kornstruktur som lockar mig till analog fotografi igen.
Egentligen är man lyckligt lottad när man kan köra både digitalt med dessa alla fördelar och analogt med dess tjusning.
Det ena är ju inte bättre än det andra. Dagens systemkameror har ett dynamiskt omfång som lätt rymmer den analoga filmens alla toner från svärta till vitpunkt.

Inte bara småbildsformat 24x36 utan även mellanformat 645, 6x6 eller mer för stora negativ.

Rohny Gustavsson mästerfotograf från Kalmar. Ilford FP4+, EF 50mm f 1,4

Min fotokompis Rohny har vänligt nog lånat ut sin Hasselbladare med tre objektiv till mig.
(Första rullen vände jag avigt och exponerade skyddspapperet i stället för emulsionen så filmen var blank efter framkallningen. Jag återkomma när laddningen lyckas)
Rohny har det analoga uti sina fingerspetsar och kan visa upp många fina bilder. Nu går han igång på videofilmning med sin vanliga nyfikenhet och utvecklingspotential.

Det går givetvis mycket bra att fotografera av sina mellanformatsnegativ 6x6, 6x7,  645 eller vilket format man nu har.
Epson har några populära flatbäddskannrar med dialock som skannar mellanformat med hyfsad kvalitet, men är sämre för småbild.
Man uppger alltför höga siffror i vanlig ordning, den faktiska upplösningen landar på max ca 2200-2300 ppi vilket räcker ganska långt. Om man scannar ett småbildsnegativ 24x36mm så motsvarar det ungefär samma upplösning och skärpa som om man fotograferar av negativet med en kamera på 8 Mpix. Scannar man 6x6 så motsvaras det av 21 Mpix. Dagens systemkameror har över 20Mpix vilket räcker för finkornig småbildsfilm.  

Filmskannrar för mellanformat är mycket dyra och rent professionella.

Nikki ca 1985. Kamera Kowa six 6x6 (digitaliserad med makro-objektiv)

HD. Kamera Seagull 6x6, Finkornig film. Avfotograferat negativ med 30 Mpix

Med mellanformat kan man göra stora förstoringar och utskrifter med mycket bra skärpa och så gott som utan kornighet.

Småbildsformat och kornighet

Lisa väntar på att få posera när mamma Sofia jobbar med ett fotoprojekt. Ilford FP4+, EF 200mm f 2,8 L

Kornighet var på den gamla goda analoga tiden ofta ett aber. Film har dålig känslighet jämfört med dagens digitala kameror.
Men korn är sällan störande utan kan ge bilden tilldragande karaktär och ruffighet.
Jag tilltalas av medelkänsliga eller lågkänsliga svartvita filmer för 24x36mm. Ilford FP4+ har funnits i snart ett sekel (kom någon gång på 30-talet). Man kan använda den som lågkänslig med riktigt fint korn om man framkallar den lite kortare tid än normalt. Eller kan man öka känsligheten och kontrasten med längre framkallningstid, då ökar kornet.
Med bra skarptecknande optik och korrekt exponerade bilder så är kornighet inget problem.

Torghandlare Kalmar ca 1974. Film Tri-X den mest klassiska och välkända svartvita filmen.

Här finns allt man behöver veta om scanners:
https://www.filmscanner.info/en/FilmscannerTestberichte.html

Studio Paddy

I källaren är det lagom mysigt året om. Fukten, svalkan och lukten är en härlig miljö för oss paddor.

Risken med att leva här är förstås att man blir ihjältrampad eller klämd i en dörr när husse ska hämta något i källaren.
När det var dags för fotografering bad jag husse att hämta ett par kamerablixtar med hans hemmagjorda minisoftboxar eftersom det är skumt och trevligt i källaren. Men det är för mörkt för att bilderna ska bli bra. Det behagligt smutsiga betonggolvet är utmärkt som studiogolv.

Husse hörsammade mitt önskemål om att endast visa upp mig från min fina sida. Jag vill inte visa upp mina taniga lår, det skulle vara för skämmigt.

Studio Paddy april 2019

Nu formar vi ljuset

När vi har ett sådant utmärkt hjälpmedel som blixt så ska vi ta vara på möjligheten att forma ljuset.

"Som en spotlight"  Spotkonen koncentrerar blixtljuset

Om spotkon "Snoot", klaffar "barn doors", reflektor och diffusionsduk.

I denna blog används en mindre studioblixt, blixthållare, reflektor, diffusionsduk, spotkon och klaffar

• 
  Från vänster:
  Blixt Godox AD200 med bare bulb (blixtrör)
  Bowens S-type speedlite-hållare monterad på ett studiostativ
• Reflektor med Bowensfattning 
• Diffusionduk (strumpa) över reflektorns öppning
• Klaffar "barn doors" som passar på reflektorn

Det går lika bra att använda en vanlig speedlite (kamerablixt) i hållaren. Blixten kläms fast.
Denna typ av hållare är skonsam mot blixten och man riskerar inte att bryta av blixtfoten på en speedlite

Som en liten softbox

Enbart reflektor och diffussionsduk.

Med enbart diffusionsduken så fungerar reflektorn som en liten softbox med diameter 18cm.
Det blir stor spridning på ljuset och även bakgrunden blir relativt ljus.

Klaffar skärmar av olika partier i bilden och ett raster riktar ljuset

En klaff viks in framför reflektorn och skärmar av en del av bakgrunden. Ingen diffusionsduk så ljuset blir hårdare med skarpare skuggor. Ett raster monterat riktar också ljuset.

Klaffar är onekligen användbara. Att kunna skärma av ljuset där man inte vill att det träffar kan vara en stor tillgång.
(Ett alternativ är sk. flaggor som kan ställas framför ljuskällan som ett slags skärmar)

Både "softbox" och klaffar

Diffusionsduk och klaffar

 I sista exemplet på nallarna använder jag både difussionsduk och klaffar.
Mjukare resultat med nedtonad bakgrund.

Den vita halvgenomskinliga diffusionsduken

Klaffarna är mångsidiga, ljusbilden går ju att forma på många olika sätt. En smal springa kanske är ett annat alternativ.

Raster alias bikaka, vaxkaka, grid, honeygrid, galler.

Rastret går smidigt att montera i klaffarna och är lätt att få ut

Vaxkakans fiffiga mönster riktar ljust. Ett vanligt mönster är "30 gr" vilket innebär att ljuset strålar ut i en vinkel av 30 grader från blixten. Gallernät är populära på stora softboxar, men även i snoot.

Spotkonen eller snooten

Snoot som skjuter prick

Spotkonen är riktigt rolig att leka med, nu får jag verkligen måla med ljuset.

Gallret på spotkonens topp kan man ta bort vid önskemål

Till sist en enklare lösning på en snoot

"Lina" Speedlite lite från sidan med en hemmagjord snoot.

Med sax, papper, silvertejp och ett litet runt galler så fixade jag till en snoot som krängs på en vanlig speedlite.
Det funkar ganska bra det också.

Tack för titten, forma och måla på!