Analogt så klart, så "klart" som det kan bli.

Sonderingen är klar. Sista filmen i testprojektet för att finna ett par bra svartvita filmer att satsa på framöver blev Agfa APX 100.

Tös. Film Agfa APX 100. Objektiv Yashica ML 1.4/50mm

KLAR eller engelskan "clarity" beskriver på ett enkelt sätt  bildens skärpa och kontrast. Icke-fotografer brukar säga "klara fina kort" och vanligtvis menas då just att bilderna är skarpa och har tilltalande gradiation.
Agfa APX 100 är en sådan svartvit film som har bra kontrast med skärpa och fint korn. Dessutom ger den mycket fin separation i hela gråskalan, från svärta till vitt, just den egenskapen är viktig för mig.

Gavel. Objektiv Yashica ML 2.8/28mm

Alla grå toner är viktiga. Bilden på ödehuset är tagen när solen döljs bakom ett moln. En bra film kan hantera både mjukt ljus som här och hårdare (mer kontrastrikt) ljus.
Det svart får gärna vara svart men filmen ska ändå har förmåga att teckna ut i mörka partier utan att detaljer och strukturer går förlorade och blir en mörkgrå sörja.
Det gäller även de ljusaste partierna (högdager). Vitt får vara vitt men ljusa partier som har struktur och teckning ska synas och inte frätas ut (klippas bort).

Fallfärdigt. Objektiv Yashica ML 2.8/28mm

Stark sol i motljus är en utmaning. Objektivet Yashica ML 2.8/28mm hanterar det svåra ljuset på ett bra sätt utan att bilden tappar kontrast.
Optiken är från slutet av 70-talet och duger fortfarande väldigt bra. Det finns ett slags mjukt skimmer över skärpan som är speciellt för analog film.
Filmen gör ett mycket gott jobb, högsta betyg för min del.

Golden. Mjukt kvällsljus. Objektiv Yashica ML 1.4/50mm

Filmens tonomfång (dynamik) är stort. Det finns stort utrymme för att gradera ljusstyrka och kontrast genom att dra ordentligt i spakarna vid redigeringen om det behövs.
Det digitaliserade negativet sätter inga gränser om bilden är korrekt exponerade, och det finns slarvmarginal. 

Kvarglömd. Objektiv Yashica ML 2.8/28mm

Skärpa och korn. Agfa APX 100 är mycket skarp. Kornet är fint dvs. normalt för en film i 100 ASA-klassen.
Skärpan är faktiskt imponerande och kornigheten inte det minsta störande.

Tös 2. Objektiv Yashica ML1.4/50mm

I porträttet syns kornstrukturen tydligt eftersom ljuset i ansiktet är jämnt och ljust. Den släta fina huden gör att kornen tecknas ut.
Det stör inte det minsta utan ger bilden analog karaktär. Ögonen, näsa, munnen och leendet drar till sig betraktarens blick och uppmärksamhet.

 PROJEKTETS SLUTKLÄM
Tidigare i min blogg har jag testat andra filmer, för att det är skoj men främst för att veta vilken film som är mest prisvärd att satsa på.
Svartvit film har blivit en bristvara och framförallt Kodaks pris på film har skjutit i höjden. Även Ilfords filmer har blivit väldigt dyra.
Utmanarna har varit Fomapan, Kentemere och Agfa. Foma görs i Tjeckien och är billigast. Kentmere ägs av Ilford som även tillverkar Agfa APX.
Kentmere och Agfa APX hamnar prismässigt mellan billiga Foma och de dyrare filmerna.

400-klassen. Här sticker Agfa APX 400 ut och ett ganska enkelt val. Kentmere 400 är också prisvärd men inte riktigt lika bra som favoritfilmen Ilford HP5 som tyvärr är för dyr.

100-klassen. Lite långsammare filmer som ger bättre skärpa och finare korn. De har också lite mer slarvmarginal för felexponering.
Två mycket bra filmer är Fomapan 100 och Agfa APX 100. Fomapan 100 vinner pga. det låga priset. Även här är Ilfords filmer för dyra, annars är FP4 en toppenfilm.

SLUTSATS
En films tekniska egenskaper som skärpa, kornighet och kontrast är bara en liten men ibland viktig aspekt för mig.
För att en bilds karaktär och utseende innehåller ju så mycket mer. Det kanske ska vara sotsvart, utfrätt eller kornigt.
Eller också passar det bättre med färg och digitalt. 
Det skiljer ganska lite i kvalitet mellan de flesta filmerna som finns på marknaden, den största skillnaden är priset.

Jakten på en bra analog film leder till en tysk i England.

Agfa är förknippat med med tysk kvalitet men idag är Agfa lika tysk som att Volvo är svensk.
När jag öppnar min första ask med Agfa APX 400 svartvit film så står det att den tillverkas i England.

Ett svenskt slott. Agfa APX 400 svartvit film.

Nu har turen kommit till Agfa i min jakt på alternativ till Ilfords och Kodaks dyra filmer.
Det verkar som Agfa APX kan vara en fullgod ersättare trots att prislappen är betydligt lägre.

Kullersten. Gamla stan i starkt motljus. 
Agfa APX 400 klarar av att hantera stor kontrast tack vare god separation i hela registret från djup svärta till mycket ljusa partier i bilden.
Det är viktigt för mig att filmen klarar stor utmaning utan att förlora teckning någonstans i gråskalan.

Gusse.
För porträtt och bilder på människor så kan det skilja ganska mycket på på hur olika filmer återger hudtoner.
Agfa APX 400 verkar klara av hudtoner samtidigt som nyanser i den svart jackan finns där i tillräcklig omfattning.

Klotterplank.
När gradiation och tonomfång fått godkänt så synas skärpa och kornighet i detalj.
Det visar sig att Agfa APX 400 är lika bra som Kodak TRI-X och Ilford HP5+. Det är mycket bra!

Tjejsnack.
Flickorna vid muren snackar förmodligen om killar kan jag tänka.
De har det gott i kvällssolen som med hög kontrast sveper in slottet med långa skuggor.
Den svartvita filmen klarar den hårda kontrasten galant och bilden är knivskarp med fint korn.

Bästa utmanaren hittills i 400-klassen.
Agfa APX 400 blir nog min framtida bruksfilm.
Ilfords HP5 är min favoritfilm och Kodaks filmer är alltför dyra. En annan utmanare är Kentmere 400 som jag gillar, men den är bara nästan lika bra som HP5.
Skillnaden mellan Kentmere och Ilford är marginell och priset är absolut till fördel för Kentmere.
Men Agfa APX 400 pressar sig in före de andra filmerna i klassen.

Nästa film att granska i sömmarna blir Agfa APX 100 som lär får det svettigt mot toppenfilmen Ilford FP4+. 
Då snackar vi medelkänsliga filmer.

Ransonera i filmtorkan med Fomapan 100?

När priset på analog film rusar iväg så finns det ändå glädjeämnen. 
Kodaks hutlösa priser gör att deras filmer går bort. Ilfords höga priser avskräcker också fast inte lika mycket.
Då är det bra att det finns andra fabrikanter. Som t.ex Kentmere.
Nu är turen kommen för Fomapan 100 att synas i sömmarna, en av de allra billigaste filmerna. Kanske den mest prisvärda också?

"Påskgumma" 
Redan efter framkallningen syns det att negativremsan ser intressant ut. Bildrutorna är lagom täta och kontrastrika.

"Verkstadsporten"

Efter digitaliseringen i hög upplösning av filmen så går det ovanligt lätt att gradera filmen (ljusstyrka, kontrast, kurva/nivåer).
Många bilder blir färdiga redan efter en enkel basal "autokontrast" i redigeraren. Kanske behövs det lite handpåläggning med skuggning/efterbelysning- verktyget också.

"Kalv" Endast "autokontrast" krävdes för att denna bild fick önskad gråskala från svart till vitt.

"Maskin"

Skärpa och korn. Ofta skrivs det om filmers kornighet och skärpa, för mig så är filmens gradiation "kurva" mer intressant. 
En film måste klara av att hantera djupaste svärta, mellantoner och ljusaste "högdager" på ett bra sätt. 
En bra film ska återge toner och nyanser med bra skärpa, om det görs finkornigt kan det vara en bonus men den bonusen är inte alltid nödvändig.

"Porträtt"

Människor på bild är perfekta motiv när man utvärderar en films egenskaper. Helt enkelt för att det går lätt att relatera till hur en människa ser ut.
Det går liksom inte att  fuska med hudtoner och detaljer när man vill återge hud, ansikte, hår mm. på ett bra sätt.
I mitt tycke gör Fomapan ett mycket bra jobb. Filmen är kontrastrik utan att vara för hård.
Det gör den lämplig som allround-film när det räcker med den relativt låga känsligheten på 100 ASA (ISO).
Filmen är skarp och kornigheten är nog normal för att vara en medelkänslig film.

"Bro"

Första intrycket med premiärrullen är att Fomapan 100 klarar testen med bravur. Jag är positivt överraskad med tanke på priset.
Eventuellt blir denna film mitt förstaval framöver när det gäller låg/medelkänslig film runt 100 ASA.

Luftslott eller verkstad. Går det verkligen att höja kamerans upplösning?

Nu har turen kommit till Canon EOS R5 som redan har 45MP hög upplösning:
Den nya uppgraderingen tillför möjligheten att få 400MP genom att sensorn förskjuts och mixar ihop flera bilder:
Pixel shift har funnits länge i andra kameror av andra märken. Nu är det äntligen R5's tur.

Jag var skeptisk till att det skulle fungera bra och tillföra extra detaljrikedom och kvalitet i bilderna.
Med rätta visade det sig. Först och främst kräver metoden ett stadigt stativ och ett mycket statiskt motiv.
Exponeringen och processen i kameran tar lång tid så minsta rörelse i bilden blir oskarp. Men det var förväntat eftersom pixel shift arbetar så.

Vad jag och förmodligen många andra säkert förväntade sig var ett bättre resultat med EOS R5.
400MP-bilden är en jpg och man måste skala ner den ordentligt för att kunna använda den.

MIN JÄMFÖRELSE

Det finns en del bra program som digitalt höjer upplösningen och förbättrar skärpan i en bild.
Jag kan använda Adobe Camera Raw "super resolution / förbättring". Det fungerar bra och 45MP ökar till 180MP.
En riktigt skarp RAW-fil kan förbättras ytterligare vilket egentligen är lite svårt att fatta hur det går till, men det fungerar.

Ett utsnitt av bilden på herrgården i 100% förstoring. En jpg-bild direkt ur kameran. 

Pixel shift 400MP nedskalad till 180MP. Ett utsnitt i 100% förstoring Trots nedskalningen så är upplösningen för hög så att skärpan fattas.

Utsnitt 100% förstoring. Förbättrad bild med super resolution i Camera Raw (från 45 till 180MP). Här finns inget att klaga på, mjukvaran gör ett bra jobb. 

MIN BEDÖMNING "Dom"

Jag vill inte såga den nya funktionen rakt av. Det går att få lite fler detaljer och högre upplösning ur ett statiskt motiv.
Men då måste man skala ned 400MP-bilden ordentligt, skärpa upp bilden rejält och nöja sig kanske med ca 90MP.
Det kan vara ett alternativ för den fotograf som saknar programvara som kan förstora och höja upplösning i en bild på ett effektivt sätt.

Glöm inte att klicka på bilderna för att se dem i förstoring.
Tänk också på att när man jobbar med RAW-filer från kameran så kan man få ytterligare lite bättre resultat än med jpeg-filerna.

Svartvit framkallare för prio gradiation eller kornighet/skärpa?

"Fönster" Film Ilford Delta 100, framkallare Tetenal Ultrafin

För mig är gradiationen dvs. hur alla gråtoner mellan svart och vitt återges det viktigaste vid val av film och framkallare.
Därefter väljs filmen efter känsligheten. Medelkänslig film ca 100 ASA, snabb film från 400 ASA och uppåt.

Jag har bloggat tidigare om detta, och idag handlar det om Tetenal Ultrafin. En framkallare som egentligen var framtagen för Kodaks T-kornsfilmer TMAX.
Ultrafin är utjämnande så att mörka och skuggiga partier i bilden lyfts fram utan att de ljusa partierna blir överexponerade. Skärpan är bra, på bekostnad av grövre korn.
Vilket märks, det är ingen finkornsframkallare.

Jag har provat Ultrafin med Kentmere 100, Ilford Delta 100 och Kodak TMAX 400.
Kentmere 100 har traditionella kubformad korn och påminner om Ilford FP4. Resultatet med Ultrafin blir bra utan konstigheter.
Ilford Delta 100 är en mycket finkorning T-kornsfilm och fungerar utmärkt med Ultrafin som ger en rak och fin gradiation och den tecknar ut överallt i gråskalan.

"Rohny" Ilford Delta 100, Tetenal Ultrafin

Bilden på Rohny tycker jag visar att Delta 100 och Ultrafin trivs ihop.
En bra kombination att jobba vidare med.

"Ras" Film Kodak TMAX400, Tetenal Ultrafin  Ny och bättre version av bilden uppdaterad 2/4

Med en gammal film, Kodak TMAX 400 utgången för 4 år sedan så blev resultatet oväntat.
Det är möjligt att filmen har påverkats med tiden men det brukar inte vara något större problem.
Jag har aldrig blivit vän med TMAX 400, gamla TRI-X med traditionellt korn tycker jag är avgjort bättre.
Mina bilder framkallade i Ultrafin blev flacka dvs. med dålig separation i gråtonerna och grovkorniga.
Vilket faktiskt är tvärtemot vad jag förväntade mig.  

Bilden på den rasade ladugården är tagen i hårt ljus under förhållanden som är utmanande för filmen.
Jag fick dra ordentligt i spakarna vid redigeringen och även maskera, skugga och efterbelysa för att få till ett någorlunda resultat.

Vad tycker jag då om Tetenal Ultrafin?
Nja, det är ingen allround framkallare och den är relativt dyr samt har dålig hållbarhet om luft finns i flaskan under förvaring mellan framkallningarna.
För medelkänsliga filmer så fungerar den bra. Det blir något kornigare än med t.ex D76 men skärpan är bra.
Gradiationen gillar jag. Särskilt lyfter den Delta 100 som annars är något flack i de mörka partierna av bilden.