En svarvit rulle i kamerornas kamera

Få kameror är så intimt förknippade med analog fotografi som Hasselblad

Innan digitalkamerorna tog över så tänkte många på kameror från Japan och Tyskland i första hand, men bara för småbild 24x36.
Kejsaren var svensk och det var mellanformat som klingade högst. Negativen och diabilderna är ca. 3 ggr så stora som småbild och skillnaden märks i mörkrummet, tryck och förstoringar.

Hasselblad 500 C/M, Sonnar 4/150mm, Magasin A12, Prismasökare. Sekonic ljusmätare.

 Min vän Rohny Gustavsson lånar generöst ut sin Hasselbladare till mig.

Rohny Gustavsson. Sonnar 4/150mm. (Mjukt ljus i skugga)

 Mästerfotografen Rohny från Kalmar kan det analoga. Han är känd från fotoklubben och har varit en populär kursledare.

 Zeiss optik

Planar 2,8/80mm. Sonnar 4/150mm. Distagon 4/50mm

En bidragande orsak till Hasselblads framgångar är utan tvekan den ypperliga optiken från tyska Zeiss.
Vidvinkel 50mm (motsvarar 30mm). Normalobjektiv 80mm (motsvarar 50mm). Kort tele 150mm (motsvarar 90mm)
Med dessa tre objektiv och ett par mellanringar har men en väldigt allround uppsättning.

 
Boningshuset vid ödegården. Planar 80mm

 Varför analogt kan man undra?

För mig är det ett återfall. Tillbaks till rötterna och svartvit fotografering, framkallning och kopiering. Fast mörkrummet är ersatt av photoshop och det gör det bara lättare och roligare.
Karaktären i bilderna, svärtan, gråtonerna och kornigheten blir så annorlunda mot den digitala bilden.
Processen är härligt långdragen. Du vet inte hur bilderna blir innan de är framkallade eftersom kameran inte har någon skärm som omedelbart avslöjar allt. Du måste i blindo veta hur filmval, exponering och framkallningsmetod skapar dina negativ. 
Du måste snåla med antalet exponeringar eftersom filmen är dyr. En rulle till Hasselbladaren rymmer endast 12 bilder.
Hela gången från idé till bildskärmen är lång och omständig, något helt annat än omedelbar tillfredsställelse.
Löken på laxen är att trots att jag genom åren tagit väldigt många rullar svartvitt så vet jag aldrig hur bilderna kommer att se ut förrän negativen digitaliseras och bearbetas. Förr i mörkrummet, idag vid datorn.

Taket på ladan har rasat in. Solsken med hård kontrast. Distagon 50mm. Ilford FP4+

Gradiation

Egentligen handlar allt om gråtoner. Gradiation från svärta till vitpunkt.
Du väljer film och framkallningsmetod efter ljuset och motivets kontrast. I denna serie från ödegården använde jag en rulle Ilford FP4+. Det är en mycket populär film för att den är så j*klar bra. FP4 kom någon gång på 1930-talet och framkallaren D76 kom ännu tidigare 1927!
Det bästa med FP4+ är att den går att använda som långsam finkorning film och medelsnabb (medelkänslig) film med högre kontrast. Man styr kontrast och kornighet med framkallningstid och agitation. (Agitation är hur man vänder på framkallningsdosan så att framkallningsvätskan rörs om och blir aggressivare)

Gullrankan är lika torr och död som själva ödegården. Sonnar 150mm

Skärpa. Skanna eller fotografera vid digitaliseringen av negativen.

Det känns ju överflödigt att nämna att skärpan blir bra med en "Bladare".
"Hassy" (jänkarna kan inte säga Hasselblad) är ju kung pga. den utsökta bildkvaliteten som kameran kan prestera.
Dagens digitala kameror har en upplösning och skärpa som har utvecklats många steg sedan den analoga tiden.
Man kan säga att när man jämför digitaliserad småbildsnegativ mot mellanformat så är det skillnad, och det märks.
Redan en ganska enkel och billig filmskanner klara av teckna ut småbild med skarpa korn. Om man i stället fotograferar av negativet så räcker det gott och väl med en systemkamera på ca 20 Mpix och ett skarpt makro-objektiv.
För mellanformat om bilderna är extremt skarpa (vilket de sällan är i praktiken) så kan det behövas 50-60 Mpix i kameran.
Min erfarenhet är att för mellanformat så räcker 30 Mpix långt.
Många fotografer digitaliserar genom att skanna in mellanformat i en Epson flatbäddskanner med filmtillsats. En sådan skanner levererar en verklig upplösning som ligger på motsvarande ca 30 Mpix. Det räcker för tryckkvalitet 45x45 cm.

 
Rohny Gustavsson. Solen är irriterande när Rohny vill filma vid ödegården. Sonnar 150mm.

Bilden på Rohny som plirar mot solen hade varit svår att få till i mörkrummet. Kontrasten i solen är väldigt hög och det kräver mycket efterarbete i photoshop.

Jämför med den tidigare bilden på Rohny som är tagen i skugga och mjukt ljus.

Halva ladan står kvar vid ödegården. Distagon 50mm

Bilderna från ödegården är digitaliserade i 38 Mpix, 6200 x 6200. 

Här finns det man behöver veta om skannrar för digitalisering:
https://www.filmscanner.info/en/FilmscannerTestberichte.html