Kort skärpedjup - inget självändamål, eller?

 Det skrivs spaltmil om ljusstarka och extremt skarptecknande objektiv.
Är ett väldigt kort skärpedjup absolut nödvändigt så att man måste investera i avancerade och väldigt dyra objektiv?
Det finns väl inget enkelt och entydigt svar på en sådan fråga.

 
Lina. Objektiv EF 85mm f1.2 L II. f/1.4. Mycket kort skärpedjup och utsuddad bakgrund

Canons EF 85mm f1.2 L version I och II är smått legendariskt och för många fotografer ett måst i kameraväskan, helst på kameran.
Det är ett dyrt objektiv, men bra. 

 
Rohny Gustavsson. EF 85mm f1.2 L II.  f2.5.  Olika skärpa i olika plan skapar djup i bilden. Man kan se eller ana vad som finns i den diffusa bakgrunden.
Hans kamera tycker jag tecknas ut på ett fint oskarpt sätt.

Min gode vän Rohn har vänligen lånat ut sin juvel 1.2 L II.
Jag måste erkänna att det finns bara gott att säga om detta objektiv. Enda invändningen är väl priset, men man får vad man betalar för.

Lina. 85mm nedbländat till f5.0. Nu ökar skärpedjupet ordentligt. Tack vare det relativt långa avståndet till bakgrunden blir den fortfarande diffus.

Lina. 85mm,  f3.5 någonstans mellan de andra två bilderna på Lina.  Skärpedjupet räcker inte fram till nosen, bakgrunden blir mjuk.

Hur blir det då med en zoom som har betydligt lägre ljusstyrka än ett fast kort teleobjektiv?

 

Rohny. RF 24-105mm f4 IS L. f4 (full öppning). Teleläge 105mm.

Om bakgrunden är tillräckligt långt bort från motivet så går det att frilägga motivet även om bländaren är relativt liten.
Här skvallrar träd och grenar om vilken miljö vi befann oss i vid tillfället. 
Om jag hade klivit fram någon halvmeter extra och tagit en närbild på Rohny så hade bakgrunden slätats ut och blivit riktigt mjuk och oskarp.
(jämför i tanken med bilden på Lina tagen med f5.0)

Vad tycker du? Kommentera gärna!