Framkalla och digitalisera själv dina analoga svartvita filmer.

Björn. Film Ilford HP5 24x36mm , objektiv 50mm

Bilden på Björn är tagen med HP5 som är en snabb traditionell film. Framkallad i Kodak D76 brukslösning enligt anvisningar.
Kontrasten är justerad efter tycke och smak i photoshop. På kamerans objektiv satt ett grönt filter som är bra på att återge hudtoner i svartvitt.

Som analog fotograf kan man med enkla medel lyckas bra med framkallning av  svartvit film.
Roligast är att framkalla filmen själv. Har du bara grundkunskaperna klart för dig så är förutsättningarna goda.

Jag vill beskriva mitt tankesätt och metodik som kanske skiljer sig mot hur många andra gör.
Självklart är val av film och framkallning viktigt men för att komma vidare så behöver man kunna bedöma hur negativen blir och veta vad man ska göra med dem.
För att få ut så mycket som möjligt med avseende på kvalitet i bilden så måste också digitaliseringen av negativen göras på ett bra sätt.
Två bra sätt är att antingen använda en filmskanner av god kvalitet eller att fotografera av negativen med ett bra macro-objektiv.
Flatbäddskanner med filmtillsats och dialock duger inte för 135 film (24x36mm) om man lägger ribban någorlunda högt. Vad som duger är helt och hållet upp till dig.
Men man måste känna till och förstå att det inte går att utvärdera filmens optimala egenskaper och kvalitet om digitaliseringen är den svaga länken i kedjan.

Ego 1. Delförstorad bild, negativ avfotograferat med macro-objektiv vid digitaliseringen. Jämför med nästa bild Ego 2

Ego 2.  Samma negativ som Ego 1. Men nu skannat med flatbäddskanner och filmtillsats. Jämför med föregående bild Ego 2

En flatbäddskanner har inte tillräckligt hög upplösning för att ge svartvit film rättvis skärpa. Den har inte heller tillräckligt bra dynamiskt omfång så att alla gråtoner från svart till vitt klaras av. Bildens gradiation eller tonskala blir lidande. 
Därmed inte sagt att bilderna behöver bli dåliga eller få en undermålig teknisk kvalitet, men det blir ju en annan diskussion.
När man jämför bilderna Ego 1-2 så får man en bra uppfattning om skillnaderna tycker jag. Klicka på bilden för förstoring.
Bilderna är delförstorade (beskurna), som helbilder på en vanlig skärm så blir inte skillnaden lika tydlig.

Katten Buse. Film Ilford DELTA 100. Svartvit katt och kontrastrikt ljus.

DELTA 100 är en av de skarpaste och mest finkorniga filmerna. Skärpan på katten ovan är mycket bra. Kontrasten överlag är tilltalande och detaljerna i det vita ansiktet och halsen samt blänket i ögonen lyfter bilden kan man säga. Det man förmodligen inte lägger märke till eller bryr sig om är att den svarta pälsen saknar teckning och skiftande mörka toner. Det är ganska typiskt för T-kornsfilmer, de är inte lika bra som traditionell film på tonomfång och valörer. Men i det här fallet, vem bryr sig?

Att tänka på vid själva fotograferingen. Vid val av filmtyp så är oftast filmens känslighet avgörande.
Låg och medelkänslig film ger bäst förutsättningar för att hantera stora kontraster och få fram fin tonskala från svart till vitt.
Men snabbare filmer krävs när tillräckligt korta slutartider behövs för att undvika skaknings och rörelseoskärpa.
Snabb film med högre känslighet medför grövre korn och sämre upplösning. Detaljåtergivningen blir då lidande vilket kan påverka skärpeintrycket.
T-kornsfilmer typ TMAX eller DELTA har finare korn och tunnare emulsion än traditionell film med kubformade korn.
T-kornsfilm får finare korn och högre skärpa medans traditionell film är bättre på att samla ljus så att filmen klarar av högre kontrast.
Samtidigt är det så att val av framkallare och framkallningsmetod också kan styra filmens egenskaper så att val av T-korn eller traditionell film inte spelar så hemskt stor roll egentligen.
Hur man exponerar filmen har däremot central betydelse. Att mäta rätt med kompensation för mörka/ljusa motiv och eventuellt motljus är nog viktigare än själva filmvalet.
En grovt felexponerad bild eller film går inte att rädda oavsett vilken film det är och hur man framkallar den.

Men val av film handlar ju inte bara om den tekniska aspekten. Slutresultet med bildernas karaktär och utseende är ändå det som påverkar fotografens val.
Du kanske gillar kornighet med distinkt skärpa och ordentlig svärta. Nästa gång är du ute efter silkesmjuka toner och kornfri teckning med skärpa i de fina detaljerna.

 
Lina. Ilford DELTA 100.

Bilden på Lina tycker jag är ett bra exempel på när T-korn lyser som bäst. I mjukt ljus när man vill se päls.

Detalj med Linas nos förstorad. 

Ett inlägg om film och framkallning kräver nästan lite nördig pixelpeeping också 👨‍🎓. 
Jo, bilden på Lina är skarp och den duger gott och väl till för en rejäl utskrift som ska hängas på väggen om så önskas.

Val av framkallare. I princip finns det två huvudgrupper av olika framkallare. Antingen är det anpassade för T-korn eller traditionell  film. Och så skiljer man på om de är finkornsframkallare eller inte för finare korn. 
Det är nog här som olika fotografers preferenser går isär som mest. Helt efter tycke och smak.
Många gamla rävar har provat sig fram genom åren och hittat sina favofilmer och favoframkallare.
Min rekommendation är att inte krångla till det för mycket i början. Följ fabrikanternas anvisningar i deras datablad till att börja med.

Med film i framkallningdosan, hur gör jag nu?
Tid, spädning, temp och agitation.
Tänk på att alla fyra parametrarna är viktiga och att variationer av dessa kan styra resultatet.

Längre framkallningstid "pressning" höjer filmens känslighet (ASA) och ger grövre korn samt högre kontrast.
Omvänt så sänker kortare framkallningstid kontrast, känslighet och kornstorlek.

Framkallarens spädning får olika effekt med olika framkallare. Det är viktigt att följa fabrikanternas information angående spädning.
Vanligtvis vill man påverka kornigheten och skärpan med olika spädning.

Hur man agiterar (rör om i vätskan) har stor betydelse. När framkallningsvätskan rörs om så sköljs använda kemikalier bort från filmytan så att färsk vätska kommer åt silverkornen. Det påverka i hög grad framkallarens utjämnande effekt, dvs. hur ljusa respektive mörka partier i bilden framkallas. Utan agitering så minskar utframkallningen i de ljusaste partierna först medans de mörkare partierna (svagt exponerade) framkallas vidare. På så sätt kan man få lägre kontrast i negativen.
Det kan vara användbart t.ex en solig dag när man vill undvika att skuggpartier i bilden blir helt svarta eller att de ljusa partierna (högdagrarna) blir helt vita (utfrätta) utan teckning på grund av överframkallning.
Slarvar man med agiteringen så kvittar det hur noga man är med de andra parametrarna. Så följ råden till att börja med!
En vanlig standard agiteringsmetod är att man vänder dosan två gånger varje minut under framkallningen.

Lina och Lisa. Film Ilford FP4, kamera Yashica Electro 35 

Ilford FP4 är en gammal klassiker och min absoluta favoritfilm. Den har allt utom hög känslighet.
För ca 50 år sedan blev filmen snabbt min och mörkrumskompisen Åkes favofilm. Det kanske låter som flosker men det är svårt att misslyckas med FP4 i kameran.
Negativen från FP4 får efter digitaliseringen en gradiation "kurva" som är relativt enkel att gradera i redigeringen. Ofta räcker det med att sätta vitpunkt och svartpunkt i "nivåer/levels" med hjälp av histogrammet. Kanske dra lite i spaken för mellanregistret också.
Framkallaren Kodak D76 är ännu äldre, den lanserades redan 1927 och är fortfarande bäst i mina ögon. Dessutom är den lätthanterlig och billig.

Kub eller T? Det billigare silverkornet är faktiskt bäst

 Traditionell klassisk svartvit film har kubformade silverkorn medans "modernare" filmer har tablettformade (T) korn i en tunnare emulsion.

Spiraltrappan. Film Kentmere 400. Traditionell svartvit film med kubformade korn. Objektiv Yashica ML 2.8/28mm.

När framförallt Kodaks men även Ilfords filmer har blivit mycket dyrare på kort tid så gäller det att hitta alternativ.
Det finns andra bra filmer. Jag har blivit förtjust i Kentmere 400 redan efter en rulle i Rolleiflex och nu senast en rulle 24x36mm i Yashica.
Framkallad i D76 enligt anvisning så blir negativen mycket fina och bilderna får en rik gråskala med fin teckning toner från svärta till nästan vitt.

Tjocka murar. Film med kub-formade korn är bättre på att samla ljus än T-korn, så är det bara. 

Varför T-korns film? Från början var T-korn ett måste i färgfilm som består av flera skikt. Annars blev filmen för grovkornig.
När man önskade även finkornigare svartvit film så kom Kodak med TMAX och Ilford med DELTA film. Visst har dessa filmer mindre och finare korn men på bekostnad av sämre förmåga att klara bilder med hög kontrast så att  både de mörkaste partierna och de allra ljusaste partierna blir lyckade. Bl.a på grund av att emulsionen är tunnare.

Gustavsson. Objektiv Yashica ML 1.7/50mm

Om modellen står placerad så att ansiktet modelleras i det riktade ljuset som faller in i portgången så blir det skarpt och bra. Filmens kornstruktur spelar ingen roll.
Som fotograf kan man koncentrera sig på själva bilden, i redigeringen på kontrast, ljusstyrka och gradering efter tycke och smak.

Hur är det då med skärpan?
Jo, skärpan är överhuvudtaget inget problem. Skärpan är faktiskt inte särskilt beroende av kornstorleken.
Klassiska Kodak Tri X är och har varit många fotografers favoritfilm och den är bra. Kentemere 400 är snarlik och kostar mycket mindre. Den är också billigare än Ilford HP5 som även det är en alldeles utmärkt film.

Vilken film som passar dig bäst kan bara du veta efter att ha prövat dig fram
När jag skriver "bäst" så gäller det naturligtvis mitt tycke och smak efter erfarenhet. Priset är en viktig aspekt.
Många andra har T-korns filmer som favoriter och det kanske kan vara bra att ha några olika typer av filmer i sin låda.

Varför krångla till det?

Rohny och Lina.  kamera Rolleiflex film Kentmere 400

Svaret på frågan är: -För att det går.
Det är omständigt, det tar lång tid och man vet inte hur resultatet blir eller hur bilden ser ut förrän filmen är framkallad.
Inte ens då, negativet måste digitaliseras och omvändas till en postitiv bild på skärmen eller papperet innan man vet.
Alternativet är att ta fram mobilen ur fickan och trycka av direkt så är det klappat och klart. Smidigt och inte det minsta krångligt.

 Rolleiflex 3.5 B tillverkades 1954-56. Den är laddad med svartvit film Kentmere 400 som ger  12st 6x6 negativ. Varje ruta måste vårdas ömt.
Sökaren är mörk med en spegelvänd bild vilket försvårar fokusering och komposition av bilden. Du bör ha en lös exponeringsmätare för att kunna välja korrekt tid och bländare. 

Gamla stan Kalmar  (1/125s f11 400 ASA)

Innan mätaren åker fram så frågar jag Rohny vilken exponering det ska vara i det mjuka vinterljuset.
-Vad har du för film? frågar Rohny.
-Kentmere  400 ASA
-Jaha, då blir det 1/125 bländare 11 svarar den levande exponeringsmätaren direkt.
-Jag ska bara kolla att min Seikomätare fungerar säger jag och mäter först det infallande ljuset och sedan det reflekterande från gatan och husen.
-Jodå, det är en bra mätare för den visar 1/125 f11 myser jag fram.

Vindbryggan Kalmar slott

Det är kul och utmanande med ett kvadratiskt bildformat. Även om det verkar ovant så går det ofta att få till bra kompositioner.
Kvaliteten på mellanformatet är så bra att man kan beskära lite hur som helst och mycket i bilden senare om det skulle behövas.
Nu till det egentliga svaret på frågan varför krångla till det?
Den analoga svartvita filmen blir väsentligen annorlunda och får en väsenskild karaktär mot det digitala som egentligen är svår att beskriva i ord.
För min del handlar det bland annat om min fotografiska uppväxt och bakgrund i det analoga. Med mörkrum och annat smått och analogt gott.
Ståpälsen eggas lättare av svartvita klassiska bilder "old school" än av kliniskt perfekta digitala skärmdumpar.

"Bästa vänner"  Lite hårdtest av Rolleiflexens Tessar-objektiv. Kraftigt motljus rakt in i kameran som ger överstrålning och slöjbildning.
Så som jag vill ha det. Typisk effekt med 50-tals optik som har en betydligt enklare antireflexbehandling än moderna objektiv.

Låter det krångligt? Då har jag inte berättat om framkallning och digitalisering.
Men det har jag gjort lite i tidigare blogginlägg.

Nöjd med min nya rigg. Och jag tror att Tri-X var bättre förr.

Nu nördar vi till det.

Äntligen en lyckad rigg för att digitalisera film, negativ eller dia.

 
Nu kan jag snabbt och enkelt ta fram grejorna som behövs för att fotografera av film med riktigt bra kvalitet.
Kameran är kopplad via USB och fjärrstyrs via datorn. Ljusbord med filmhållare gjord av kartong, lim och tejp.
Själva finessen är stativet. Underst en kraftig klämma "super clamp", i den en tiltbar extra-pelare för kamerastativ. Macro-objektivet är fäst med en kulled som i sin tur fästs på mittpelaren.
Kameran blir stadig, höj och sänkbar och kan vinklas hur som helst. Det oranga vattenpasset till höger lägger jag på kameran så att kameran verkligen blir parallell med filmplanet.

Jag behöver aldrig pilla på själva kameran under fotograferingen utan allt styrs via datorn. Man får fullständig kontroll på exponering, absolut kornskärpa och alla andra parametrar.

Detta gör det ännu roligare att fortsätta med analog film. Hittills har jag fumlat med trebensstativ och aldrig fått det att fungera smidigt.
Nu behövs det heller inte någon investering i ett reprostativ.

HUR BLIR DET DÅ?
Det blir väldigt bra. Givetvis ska bilden vara bra men digitaliseringen blir perfekt.
För att få ett liknande resultat med filmskanner så måste man ha en Imacon, Nikons eller Reflectas bästa skannrar. Och massor av tid, väldigt mycket tid.

Robert ca 1980-81. Från negativarkivet. Film Tri-X

Nu till det nördiga.
Jag har hört många gånger att dagens Tri-X inte är lika bra som den var när jag tog dessa två svartvita bilder för 4o är sedan.
Nu kan jag inte jämföra direkt mot dagens Tri-X  för jag använder  Ilfords eller Fomapans filmer och jag kommer att pröva Kentmere.
Men ändå. Gamla Tri-X var riktigt bra, jag och min kompis använde filmen flitigt, oftast framkallad i D76 1+1.
Vanligtvis exponerade vi efter 400 ISO men upp till 1600 ISO gick också bra. 
Ilford HP5 är annars min favofilm jämte den lite långsammare FP4.
Tri-X och HP5/FP4 har gemensamt det traditionella kubiska kornet. Kornen är lite större och emusionen är lite tjockare än hos film med T-korn som TMAX och Ilford DELTA. Det gör att filmen är bättre på att samla ljus. Man får en annan tonkurva med bättre teckning både i riktigt mörka och ljusa partier samtidigt.
Men det är en smaksak vilken typ av film man gillar och hur man framkallar den. Man kan styra kontrast och tonomfång väldigt mycket med val av framkallare.
Kodaks filmer är nu omotiverat dyra jämfört med konkurrenternas.

Shawn ca 1980-81 (från samma film som bilden ovan på Robert)

Kanske skiner Tri-X som bäst i något mjukare ljus med sin kornstruktur och tilltalande skärpa, för filmen är skarp.
Det krävs bra optik i kameran också om man är ute efter skärpa.

HUR VIKTIG ÄR SJÄLVA DIGITALISERINGEN?

För mig betyder kvaliteten på de överförda filerna mycket.
Jag har gått den långa vägen sedan det digitala fotot gjorde entre. Först kom skannern som gjorde att man kunde bearbeta sina negativ och dia i datorn.
Sen kom skrivaren. De första digitalkamerorna kunde inte jämföra sig med film. Revolutionen kom ungefär när Canon lanserade sina första systemkameror som levererade fina bilder. Det var APS-C kameror som t.ex den billiga EOS 300D. Proffsen hoppade på tåget först när APS-H och fullformatarna kom, då dog det analoga nästan ut.

De första skannrarna och skrivarna var dåliga. Flatbädds-skanner med film-tillsats eller dia-lock var inte bra och är det inte idag heller.
Det är endast de bästa och dyra filmskannrarna som kan ge svartvit film rättvisa. 
Men med det sagt så beror det helt och hållet på vilka preferenser man har. Självklart kan man digitalisera och få fina bilder med enklare budgetskannrar.

VARFÖR ÄR DET SÅ?

Svartvit film är skarp och den är finkornig. Har man riktigt skarpa och fint tecknade negativ och verkligen vill återge det digitalt så krävs det hög upplösning, skarp optik och ett stort dynamiskt omfång för att kunna hantera hög kontrast.
När det gäller skannrar så är det den reella uppmätta upplösningen och verkliga dynamiska omfång som gäller, INTE fabrikanternas siffror som är teoretiska.
En vanlig budgetskanner för några tusenlappar brukar marknadsföras som att den har upp till 7000 ppi eller mer i upplösning, tyvärr så stannar det vid ungefär hälften i verkligheten.
Riktig fina och skarpa negativ eller dior i småbildsformat har betydligt högre upplösning än så men det är mycket sällan som dina och mina bilder är så skarpa.
Gränsen för vad som är en bra och tillräcklig upplösning ligger runt 3600 ppi. Men då gäller det upplösningen. Det dynamiska omfånget, förmågan att kunna ta fram detaljer och rätta färger både i riktigt mörka partier och det ljusaste (nästan vita men med teckning) är viktig. Annars får man igenslaggade eller sotiga skuggor och/eller utfrätta döda vita partier som skulle haft innehåll. Tyvärr är det här det brister för s.k budgetskannrar. 
Dagens systemkameror och moderna macro-objektiv klarar dock detta med både upplösning (skärpa) och dynamik.

Observera att jag inte är någon perfektionist utan trivs bra med alla typer av bilder och accepterar ofta att den tekniska kvaliteten är si så där.
Men nu handlar det om hur bra det kan bli. Det som är lurigt med att skanna för dåligt är att det som ser ut som kornighet som ger sämre skärpa inte alltid är just korn.
De grötiga klumparna är snarare skannerns sätt att gissa och baka ihop otydligheter till just klumpar. För att återge kornigheten mer äkta, ungefär som en analog papperskopia från mörkrummet så måste man digitalisera med hög upplösning och dynamik.
Tro mig, en bild som verkar kornig efter att ha skannats i en halvbra skanner  kan se mindre kornig ut om man fotograferar av den eller skannar i högre upplösning i stället. På köpet kan man också få fram stort tonomfång och finare gråskala med den bättre skannerns förmåga. 
Naturligtvis går det inte att trolla bort den grova kornigheten som finns i grovkorning film. Fast grovkornig film blir fulare ju sämre skannern är.