Födas, fortplanta sig och dö i racerfart

 
Sanddagslända som stretar sig ut ur larvhuden.

Dagsländan är den enda flygfärdiga insekten som ömsar skinn när den har vingar och redan är flygfärdig. Dessa insekter fanns redan för över 400 miljoner år sedan.
Fullt utvecklad äter sländan ingenting utan fortplantar sig enbart, efter några timmar upp till ett dygn dör den.

Vänster: Kläckningen har precis börjat, huvud och rygg är ute ur det gamla skinnet.
Höger:    Någon halvtimme senare är dagsländan fri och snart färdig för att flyga vidare.
Under sista kläckningsfasen har sländan endast genomgått små förändringar och ser ungefär likadan ut som innan.

En konstig insekt satt på altanväggen så jag hämtade ut kameran med ett makro-objektiv för att ta några bilder.
Det tog en stund innan jag insåg att det var en slända som höll på att kläckas ut ur larvhuden.
Fram med insektsboken  där sanddagsslända verkade stämma bra. En ganska stor slända med tre långa bakspröt.

 

Larvhuden som alldeles nyss klädde sländan. Sländan har förlorat ett par av sina ben under utvecklingsprocessen. Från larv till slända kan den ömsa skinn upp till 20 ggr eller mer under ett par år.

Dagsländans plats i naturen verkar vara att bli fiskföda. Sjöar och vattendrag kan på ytan myllra av larver och nykläckta omogna sländor som fiskar kalasar på.

Närbild på den nykläckta sanddagsländan. 
Här fick jag tillfälle att testa min nyinköpta macrobelysning till kameran. 
Ett av frambenen saknas. Det är väldigt få sländor ur mångfalden som överlever och blir fullt utvecklade.

Ett grått spektrum med Fomapan 400 svartvit film.

"Kossa"  Film Fomapan 400

Fomapan 400 är en lågbudgetfilm som får blandade omdömen av testare och brukare på nätet.
Jag har dragit mig för att testa den eftersom betyget alltid har landat på att den är kornig eller för kornig.
Nu har det i alla fall blivit en rulle 24x36mm och den har framkallats i Fomas egen framkallare Fomadon LQN som också är billig i sammanhanget.

Jaroslav.

Korn är inget som avskräcker mig, tvärtom för det ger det analoga fotot dess karaktär. Men det säger ändå en del om filmens kvalitet.
Det som intresserar mig mest är bildernas allmänna utseende med kontrast, gråskala och skärpa. Och det skiljer en hel del mellan olika typer av film och fabrikat.

DET GRÅ SPEKTRUMET
Det de flesta nog inte tänker på eller vet om är att olika svartvita filmers återgivning av ögats synliga färger skiljer en hel del.
Man nöjer sig i regel med att filmen är pankromatisk för då kan den återge alla färger. Men kruxet är att en del filmer är mer rödkänsliga än andra eller så skiljer det i nyanser i någon annan färg. Jag tror att det är en ganska viktig egenskap som påverkar fotografen som provar sig fram och väljer ut sin favoritfilm att jobba med.

Överst Spektrumtest med Fomapan 400.   Underst Spektrumtest med digitalkamera EOS R5

Visst ser de två testbilderna olika ut. Framförallt beroende på att de olika prylarna får helt olika gråtoner när färgåtergivningen blir så annorlunda mellan bilderna.
Det syns väldigt tydligt på "gråkortet" i mitten längs bort i bilden.
Det är ett så kallat vitbalanskort med sex fält i färgerna svart, vitt, Y (gul), M (magenta), C (cyan), R (rött), G (grönt), B (blått).
Filmen är betydligt känsligare för rött än digitalkameran. Men digitalkameran är känsligare för grönt. Det finns andra skillnader också.
De färgglada leksakerna har fått olika nyanser. Tjejen längst ner till vänster har en ljus top på filmen, loket bredvid henne är mörkare än i digitalbilden. Osv. etc...

"Kyrkan" 

Många gillar Fomapan 400 för kontrasten, skärpan och kornets skull. Jag kan förstå det. Negativet på bilden av det gamla huset i starkt solsken är väl exponerat och går bra att gradera efter tycke och smak. Kanske inte helt i min smak här men annorlunda.

"Utblås" 
Lite rost i mjukare ljus. Nu tycker jag om tonerna och kornet, här presterar filmen bra för min del.

"Montör"
Ut i den starka solen igen. Resultatet med tanke på kontrast och toner är bättre än förväntat. 

"Golden"
Separationen i de ljusaste partierna är bra vilket är en fundamentalt viktig egenskap hos en film. Skärpa går inte att klaga på.
Hur är det då med korn och kornighet? Nja, vad tycker du?

Ett första omdöme om Fomapan 400 framkallad i Fomadon LQN

En intressant film som är prisvärd och annorlunda mot andra filmer. Den kan vara kul att experimentera med och jag vet inte riktigt hur resultatet kommer att bli. 
Det är ibland tjusningen med svartvitt analogt foto.
Det är kornigheten som är en vattendelare. Kornet är grovt men inte fult.
Dagens snabba filmer i 400-klassen är mer eller mindre finkorniga, val av framkallare och framkallningsmetod kan styra kornigheten.
Fomapan 400 sticker dock ut som en katt bland hermelinerna, på gott och ont.

Press

Lisa. Film Ilford DELTA 400.  
 

Det finns olika anledning till att "pressa" den svartvita filmen för att få ökad känslighet (högre ISO/ASA).
Den första anledningen är uppenbar, man kan behöva snabbare slutartider eller mindre bländare. För att undvika skakningsoskärpa eller rörelseoskärpa så måste man pressa filmen om ljuset inte räcker till. Vanligtvis pressar man "snabba" filmer som har nominell känslighet på 400 ASA (ISO). Ett steg blir 800 ASA, två steg blir 1600 ASA.
En annan anledning är att man vill öka kontrasten och få en annan tonkurva eller gradiation. Ofta handlar det om tycke och smak, kanske för att få lite dramatik, kornighet eller konstnärligt stuk i bilden. Inspiration från de gamla mästarna och karaktären i deras bilder kan vara en morot.

I detta inlägg har jag testat att pressa Ilford DELTA 400 ett steg till 800 ASA. Genom att framkalla filmen lite längre än vanligt i Kodak D76 framkallare.

Zelda.
Den svarta labradoren Zelda i soffan gör sig bättre än vad jag förväntade mig. Svärta och mörka partier kan vara svåra att bemästra, framförallt vid pressning av filmen. Men också att T-korns film typ Ilford DELTA eller Kodak TMAX har svårt för att teckna i riktigt mörka partier redan i nominell känslighet. Tricket är att lyckas med exponeringen, då främst genom att undvika underexponering. Den svarta hunden är absolut viktigast och soffan med omgivning får bli som det blir.

Emilia.
Kornet ökar i storlek vid pressning, men skärpeintrycket kan t.om öka pga. kornet och den ökade kontrasten som överframkallningen ger.
Tittar man kritiskt på jackan i bilden så syns det att filmen inte kan hantera svärtan ordentligt. Gradiationen blir flack och olika partier "sotar igen". Jackan ska egentligen vara blankare och inte så här matt.
Här är det inget problem eftersom sotningen inte är något som stör själva bilden. De annars fula sotade kornen drunknar i svärtan.

I badkaret.
Det är alltid spännande att få se hur den svartvita filmen hanterar ljuset. Förväntan på resultatet är egentligen den stora skillnaden gentemot digitalt foto då man har direkt kontroll på processen och resultatet. Det gulliga ansiktet passar fint in i motljuset och gråskalan går ju att modellera (gradera) i redigeringen efter att negativen är digitaliserade.

Ödeladan.
Svagt ljus, lång exponeringstid och ett ordentligt stöd för den handhållna kameran. Tack vare att Lisa står stilla så räcker 800 ASA till för att få skärpa utan skak eller rörelse.

Fingervirkning.
En snabb film hjälper till att fånga ögonblick och ger möjlighet till spontana bilder. Korta slutartider är ett måste.

OMDÖME om Ilford DELTA 400 framkallad till 800 ASA i D76.
 Filmen får både ris och ros. Egentligen så försämras filmen gradiation så att mörka eller svagt exponerade partier saknar separation.
Men den ökade kontrasten och karaktären i bilden kan ofta passa väldigt bra och lyfta en annars ganska livlös bild.
Kornigheten ökar men vid 800 ASA är det inget problem alls tycker jag. Vill man ha finare korn så finns det andra framkallare som ger ett annat resultat än D76.
Slarvmarginalen minskar vid pressning av film och att exponera korrekt blir viktigare än vid normal framkallning. Så det går åt mer dyr film och kräver fler alternativa exponeringar när man pressar rullen.

Filmen är framkallad i D76 brukslösning 11 min i stället för 9.5 min. Agitering första 15 sekunderna därefter en vändning av dosan varje helminut.

"Old school" Klassiskt analogt svartvit fotografi som på 50-talet

Tvåögd spegelreflex TLR kamera. Yashica-Mat

Från 30-talet och ca tre årtionden framöver så regerade Rolleiflex.  Parallellt fanns givetvis Leica och Contax, snart ville japanarna blanda sig i leken på allvar också.
Men Rolleiflex använde 120-film för mellanformat med enastående bildkvalitet. Det tog ytterligare några år innan Canon, Nikon och Leica M tog över arenan med småbildsformatet tillsammans med Hasselblads mellanformat.

Japanarna bestämde sig någon gång på mitten av 50-talet för att inte bara kopiera tyska kameror utan även utveckla kameror och optik med hög kvalitet. Så blev det med  besked. Samtidigt så gjorde Yashica en riktigt bra kopia av Rolleiflex. 1957 kom Yashica-Mat med objektivet Lumaxar som var konstruerat som Zeiss ypperliga Tessar.
Redan efter några månader bytte man namn på objektivet till Yashinon. Kameran blev en enorm succé och kassako för Yashica.

Volvo BM. Kamera Rolleiflex från ca 1955. Traktorn är några år yngre.

Rolleiflex är en riktigt klassisk kamera som även idag kan leverera riktigt fina bilder. Den är kul att jobba med för den som söker sig till den gamla analoga skolan i sitt bildskapande. Det kvadratiska filmformatet 6x6 (egentligen 55x55 mm) är mycket större än småbildsformatet 24x36mm. Kvadraten är i sig själv lite utmanande när man är van vid 2:3 eller andra rektangulära utsnitt.
Kameran är helt mekanisk och ej batteriberoende. Sökarbilden är mörk och spegelvänd och skärpan måste ställas in med luppen.
Låter det knepigt? Ja, det är det, men kul.

Ferguson -64. Kamera Rolleiflex -55.

Denna Rolleiflex har objektivet Tessar 3.5/75mm. Jämfört med småbild så motsvarar det 2.2/50mm. Så skärpedjupet blir kort på största bländaren.
Andra objektiv i olika Rolleiflex-modeller var Xenar. Planar och Xenotar 2.8/80mm är kanske de mest omtalade.

Vilken Rollei eller Yashica-Mat?
Om man blir sugen att prova mellanformat med denna typ av kamera så är det Rolleiflex, Rolleicord eller Yashica-Mat som gäller.
Ska man köpa så är de tre viktigaste sakerna att tänka på: Först är det skicket, därefter är det skicket och sist men inte minst så är det skicket.
Val av modell pga. objektiv är nog det första som de flesta tänker på. Men alla objektiv är mycket bra! Planar och Xenotar är betydligt dyrare än Tessar och Xenar men egentligen inte mycket bättre, endast något ljusstarkare med f2.8 som största bländare. Senare modeller med Planar och Xenotar f:3.5 med lite mer avancerad konstruktion finns och är godis för finsmakaren.
Undvik att köpa grisen i säcken. Allt måste fungera och slutaren i en 50-70 år gammal kamera måste ses över och förmodligen servas med rengöring och smörjning.
Köp med ångerrätt eller garanti för att eliminera risken för att få en ej funktionsduglig kamera. Eller undersök kameran innan köp.
Om du köper en kamera privat och chansar på vinst och förlust så ska priset vara därefter. Kameran kan vara värd att servas på verkstad för ett par tusenlappar om den inte är alltför sliten.
På slutet av 50-talet kom Rolleiflex med utbytbara sökarskivor och det finns riktigt bra ljusstarka sökarskivor som man kan byta till som underlättar vid fotograferingen.