Nöjd med min nya rigg. Och jag tror att Tri-X var bättre förr.

Nu nördar vi till det.

Äntligen en lyckad rigg för att digitalisera film, negativ eller dia.

 
Nu kan jag snabbt och enkelt ta fram grejorna som behövs för att fotografera av film med riktigt bra kvalitet.
Kameran är kopplad via USB och fjärrstyrs via datorn. Ljusbord med filmhållare gjord av kartong, lim och tejp.
Själva finessen är stativet. Underst en kraftig klämma "super clamp", i den en tiltbar extra-pelare för kamerastativ. Macro-objektivet är fäst med en kulled som i sin tur fästs på mittpelaren.
Kameran blir stadig, höj och sänkbar och kan vinklas hur som helst. Det oranga vattenpasset till höger lägger jag på kameran så att kameran verkligen blir parallell med filmplanet.

Jag behöver aldrig pilla på själva kameran under fotograferingen utan allt styrs via datorn. Man får fullständig kontroll på exponering, absolut kornskärpa och alla andra parametrar.

Detta gör det ännu roligare att fortsätta med analog film. Hittills har jag fumlat med trebensstativ och aldrig fått det att fungera smidigt.
Nu behövs det heller inte någon investering i ett reprostativ.

HUR BLIR DET DÅ?
Det blir väldigt bra. Givetvis ska bilden vara bra men digitaliseringen blir perfekt.
För att få ett liknande resultat med filmskanner så måste man ha en Imacon, Nikons eller Reflectas bästa skannrar. Och massor av tid, väldigt mycket tid.

Robert ca 1980-81. Från negativarkivet. Film Tri-X

Nu till det nördiga.
Jag har hört många gånger att dagens Tri-X inte är lika bra som den var när jag tog dessa två svartvita bilder för 4o är sedan.
Nu kan jag inte jämföra direkt mot dagens Tri-X  för jag använder  Ilfords eller Fomapans filmer och jag kommer att pröva Kentmere.
Men ändå. Gamla Tri-X var riktigt bra, jag och min kompis använde filmen flitigt, oftast framkallad i D76 1+1.
Vanligtvis exponerade vi efter 400 ISO men upp till 1600 ISO gick också bra. 
Ilford HP5 är annars min favofilm jämte den lite långsammare FP4.
Tri-X och HP5/FP4 har gemensamt det traditionella kubiska kornet. Kornen är lite större och emusionen är lite tjockare än hos film med T-korn som TMAX och Ilford DELTA. Det gör att filmen är bättre på att samla ljus. Man får en annan tonkurva med bättre teckning både i riktigt mörka och ljusa partier samtidigt.
Men det är en smaksak vilken typ av film man gillar och hur man framkallar den. Man kan styra kontrast och tonomfång väldigt mycket med val av framkallare.
Kodaks filmer är nu omotiverat dyra jämfört med konkurrenternas.

Shawn ca 1980-81 (från samma film som bilden ovan på Robert)

Kanske skiner Tri-X som bäst i något mjukare ljus med sin kornstruktur och tilltalande skärpa, för filmen är skarp.
Det krävs bra optik i kameran också om man är ute efter skärpa.

HUR VIKTIG ÄR SJÄLVA DIGITALISERINGEN?

För mig betyder kvaliteten på de överförda filerna mycket.
Jag har gått den långa vägen sedan det digitala fotot gjorde entre. Först kom skannern som gjorde att man kunde bearbeta sina negativ och dia i datorn.
Sen kom skrivaren. De första digitalkamerorna kunde inte jämföra sig med film. Revolutionen kom ungefär när Canon lanserade sina första systemkameror som levererade fina bilder. Det var APS-C kameror som t.ex den billiga EOS 300D. Proffsen hoppade på tåget först när APS-H och fullformatarna kom, då dog det analoga nästan ut.

De första skannrarna och skrivarna var dåliga. Flatbädds-skanner med film-tillsats eller dia-lock var inte bra och är det inte idag heller.
Det är endast de bästa och dyra filmskannrarna som kan ge svartvit film rättvisa. 
Men med det sagt så beror det helt och hållet på vilka preferenser man har. Självklart kan man digitalisera och få fina bilder med enklare budgetskannrar.

VARFÖR ÄR DET SÅ?

Svartvit film är skarp och den är finkornig. Har man riktigt skarpa och fint tecknade negativ och verkligen vill återge det digitalt så krävs det hög upplösning, skarp optik och ett stort dynamiskt omfång för att kunna hantera hög kontrast.
När det gäller skannrar så är det den reella uppmätta upplösningen och verkliga dynamiska omfång som gäller, INTE fabrikanternas siffror som är teoretiska.
En vanlig budgetskanner för några tusenlappar brukar marknadsföras som att den har upp till 7000 ppi eller mer i upplösning, tyvärr så stannar det vid ungefär hälften i verkligheten.
Riktig fina och skarpa negativ eller dior i småbildsformat har betydligt högre upplösning än så men det är mycket sällan som dina och mina bilder är så skarpa.
Gränsen för vad som är en bra och tillräcklig upplösning ligger runt 3600 ppi. Men då gäller det upplösningen. Det dynamiska omfånget, förmågan att kunna ta fram detaljer och rätta färger både i riktigt mörka partier och det ljusaste (nästan vita men med teckning) är viktig. Annars får man igenslaggade eller sotiga skuggor och/eller utfrätta döda vita partier som skulle haft innehåll. Tyvärr är det här det brister för s.k budgetskannrar. 
Dagens systemkameror och moderna macro-objektiv klarar dock detta med både upplösning (skärpa) och dynamik.

Observera att jag inte är någon perfektionist utan trivs bra med alla typer av bilder och accepterar ofta att den tekniska kvaliteten är si så där.
Men nu handlar det om hur bra det kan bli. Det som är lurigt med att skanna för dåligt är att det som ser ut som kornighet som ger sämre skärpa inte alltid är just korn.
De grötiga klumparna är snarare skannerns sätt att gissa och baka ihop otydligheter till just klumpar. För att återge kornigheten mer äkta, ungefär som en analog papperskopia från mörkrummet så måste man digitalisera med hög upplösning och dynamik.
Tro mig, en bild som verkar kornig efter att ha skannats i en halvbra skanner  kan se mindre kornig ut om man fotograferar av den eller skannar i högre upplösning i stället. På köpet kan man också få fram stort tonomfång och finare gråskala med den bättre skannerns förmåga. 
Naturligtvis går det inte att trolla bort den grova kornigheten som finns i grovkorning film. Fast grovkornig film blir fulare ju sämre skannern är.

Som för 40 år sedan? Njae, inte riktigt. Bara nästan.

"Måste dra fram filmen med tummen efter varje bild. Det finns ingen display på kameran så att man kan se bilden.
Filmen ska framkallas. Hela filmen har samma känslighet (ASA/ISO) och är antingen svartvit eller färg.
Slösa inte på filmen med diverse onödiga exponeringar, den är dyr"

Ja, det är mycket som är sig likt när man fotograferar analogt idag som för flera decennier sedan.
Men ändå blir det väldigt annorlunda. I alla fall om man går över till digitalt efter framkallning av filmen.
Då ersätts mörkrummet av digitalisering av film och bearbetning i datorn. Kanske med utskrifter från den egna skrivaren till slut.

Rohny i trappan. (objektiv Yashica ML 28mm/2.8)

Min gode vän och fotokompis Rohny i trappan.
Denna trappa har jag velat fotografera analogt i svartvitt tidigare med funderingar hur det skulle bli.
Så nu, i ett återfall till kamera med film blir det av. Med nyinförskaffad Yashica (likadan som för 40 år sedan) ber jag Rohny att ställa sig vid fönstret.
Handhållen kamera och relativt långsam film på 200 ASA är inte det optimala. Och att ösa på med alternativa exponeringar skulle göra slut på filmen direkt.
Jag får nöja mig med två skott. Ett blev väldigt suddigt, denna bilden blev bara lite oskarp.

Vid Kattrumpan. Yashica ML 28mm/2.8

Januarivädret är grått, lätt duggregn. Nästan spegelblank vattenyta och fjärran som tonar bort i dis.
Hur kommer det att se ut efter digitalisering av den svartvita filmen (Fomapan 200)?
Att inte få resultatet direkt och få suga lite på karamellen utan att veta hur det kommer att bli är en del av tjusningen med analogt.
En första test med det precis hemkomna vidvinkelobjektivet ML 28mm/2.8 bådar gott. Objektivet håller hög 80-tals klass och jag behöver inte fundera på att ersätta det med ett mycket dyrare Zeiss Distagon.   Contax (Zeiss)  och Yashica samarbetade med kameror och optik vilket gynnade bägge fabrikaten och oss konsumenter.

Boningshuset vid ödegården kommer ursprungligen från bränneriet i Kyrkeby. Yashica ML 28mm/2.8.

Fattiggården är obebodd sedan 60-talet. Här är det skönt att strosa med hunden och att även ibland ta med sig kameran.
Att ta bilden med digitalkamera och sedan konvertera den till svartvitt ger ett annat resultat än filmkamera.
Tekniskt sätt så är den digitala kameran helt överlägsen att jobba med för leverans av perfekt bildkvalitet.
Men bra bilder handlar väldigt lite om skärpa, färgåtergivning och andra tekniska parametrar.

Nästa rulle blir nog med Rolleiflex 6x6 från 50-talet, den har hungrat efter att få film i sig alldeles för länge nu.

Nästan uträknad men upp på benen när domaren hunnit räkna till nio.

 De flesta trodde att slutet var nära men domaren hann inte räkna till tio.
De senaste åren har analogt foto blommat upp igen efter att närmast varit dödförklarad när den digitala revolutionen härjade som mest.
Under första decenniet detta årtusende så minskade försäljningen av film och gamla analoga kameror slängdes på tippen.
Men nu är efterfrågan stor igen. Nya filmer kommer ut eller gamla kommer tillbaks på marknaden.
Gamla kameror, bra eller dåliga säljs på begagnatmarknaden och verkar ibland vara lika eftertraktade som de digitala.

Logiskt för många, kanske obegripligt för många andra.
Eftersom utvecklingen alltid drivs framåt och dagens digitala teknik är överlägsen den analoga.
Men bra bilder handlar inte så mycket om teknik som skärpa, färgåtergivning, dynamiskt omfång etc.

Gusse (Yashica ML 50/1.7)

Silverkorn i en emulsion ÄR INTE samma sak som pixlar i datorn.
Det är spännande och utmanande på olika sätt att fotografera med film i kameran.
En långsam process innan man får resultatet och du famnar i blindo jämfört med omedelbar behovstillfredsställelse.
Men framförallt, karaktären och utseendet blir så annorlunda.

 
Volvo BM (Yashica 50/1.7)

Taktorn är från 50-60-talet kan jag tänka, objektivet från början av 80-talet.
Egentligen är objektivet lite för bra om man verkligen vill ha fram en retro-look eller "vintage" stil.
Men om man vill så kan man fortfarande hitta äldre objektiv med mjukare teckning och tendens till slöjbildning åt sin analoga kamera till låga priser.
Även om priserna går uppåt och säljaren kan få betalt för gluggar som för tre år sedan var värdelösa.

Lina vid fattiggården.

Gården beboddes senast i början av 60-talet.
Bilden är tagen med en av de första zoomarna som började bli populära på 80-talet.
Yashica ML 42-75/3.5-4.5 skiljer sig en del från de tidiga zoomarna, för den var bra.
Många andra zoomar var faktiskt mediokra. Denna zoom har väl lite begränsat omfång och svag ljustyrka men är användbar.
Det kan vara svårt att ställa fokus när sökarbilden blir mörk pga. att störst bländaren är 4.5 i teleläget 75mm.

Det var mina tankar och intryck kring det analoga efter den första svarvita rullen Fomapan 200 i min nygamla kamera Yashica FX-D quarts.
Det blir snart fler rullar och även godis från Rolleiflex 6x6 framöver. 

Nytt återfall igen, igen, igen....?

För tredje gången så står en av de vackraste kameran på bordet.
Den är svår att motstå och historian bakom den klassiska kameran är fascinerande.
Redan på 1930-talet fanns den i sin ursprungliga form, på 40-talet blev den fulländad.

Detta exemplar från 1956 är mycket fin och har varit hos Jonas på Analoga kameror i Stockholm för CLA (rengöring och smörjning)

Mitt förra återfall till analogt ebbade ut för ca. 2 år sedan. Hur allvarligt det blir denna gång vet jag inte.

Från punkens era

Hej.
Denna interiör från ca. 1980 hittade jag i mitt dia-arkiv.
Fram till 1970 var det Kalmarbornas varmbadhus. För att ta simborgarmärket var man tvungen att vända ca 20 ggr  i den pyttelilla bassängen.
Därefter låg huset öde och kommunen visste inte hur de skulle göra med kåken.
Men 1982 var huset renoverat och de första hyresgästerna kunde slå ned sina bopålar i vad som idag är några av Kalmars exklusivaste lägenheter.
Ebba Grön bildades 1977 och PiL 1978 så bilden tog jag nog 1979 eller möjligtvis 1980 då vi bodde på Kattrumpan (stadsdelen) en period innan flytt ut i spenaten på landsbygden 1982.
Och nej, punken var aldrig min grej. Men Ebba Grön levererade ju ändå en del fina låtar.

(Denna tid, större delen av 70-talet hade jag en fin Konica Autoreflex utrustning. Samma grejor skulle idag fungera alldeles utmärkt och leverera sköna analoga bilder.
(Diafilmerna var oftast Agfachrome 50S, Ektachrome 200/400 eller Kodachrome 25. Agfa för färgernas skull, Ektachrome för tonskalans skull och Kodachrome för skärpans skull)