Någon slags hommage

Förra helgen tillbringades i den uppländska metropolen Österbybruk. Ett perfekt ställe att dra iväg husvagnen till om man bara vill vara och inte göra någonting en hel helg. Emellertid måste både hund och kamera tas på promenader. Det var några år sedan vi var i Österbybruk, och jag noterade att bensinmacken hade lagts ner. Kvar stod bara den förbannat tråkiga byggnaden. Min fäbless för det lite fula och min beundran av Lars Tunbjörk gjorde att jag inte kunde avhålla mig från att fotografera den gamla bensinmacken.

Resultat efter första omgången

Då har jag tagit X-Pro2:an på sin första promenad. Att bildkvaliteten är god vet väl de flesta vid det här laget, så det är inte ett speciellt intressant ämne att reflektera över. Och att den väger mindre än en Canon 7D med en fet zoom och batterigrepp kan också de flesta räkna ut. Och att den käkar batteri som en häst vet alla som har en X-Pro2:a (om det nu inte är så att jag gjort något fel som lyckades tömma ett batteri på 2 timmar och 40 bilder). 

Det intressanta för mig var känslan av att använda den. Och helt klart gör kameran jobbet. Den känns ytterst kompetent och trovärdig när man går runt på stan med den. Den är rolig att använda, vilket är viktigt. I synnerhet som inte alltid bilderna blir så bra som man skulle kunna önska, beroende på fotografens begränsningar. Kvällens promenad gav följande resultat.

Och så slutar jag med en färgbild, för allt är ju inte svart eller vitt här i världen.

Vi ska alla (eller i alla fall många) den vägen vandra

Man har ju läst historierna här på Fotosidan, och man hör om bekantas bekanta. Dom kämpar emot, och några klarar sig flera månader och andra trillar dit efter någon vecka. Men förr eller senare hängen man på låset till närmasta fotobutik, och när dom öppnar raglar man fram till disken och med rosslig röst säger man "ge mig en X-Pro2 och var snäll att skynda på". Efter en stund lämnar man butiken med ett saligt leende på läpparna.  Och nu har även jag köpt en. Jag behövde egentligen ingen ny kamera, min Canon 7D från 2011 är fortfarande otroligt kompetent, och jag har en massa objektiv och andra tillbehör. Men andra i faniljen hade blivit med en Fujifilm X-E2s, och jag blev så imponerad av både bildkvalitet och litenhet och retrokänsla, så jag pallade inte trycket. Jag ville också ha en, men gärna en lite bättre kamera än någon annan i familjen. Så då blev det en X-Pro2. Dessvärre är var det mörkt och sent när jag kom hem med den, så jag har inte kunnat prova den ännu. Men det blir nog bra. I morgon, eller så.

As time goes by

Det var onekligen länge sedan jag skrev något här, drygt två och ett halvt år sedan. Sånt händer. Kvällens hundpromenad har ägnats åt att undersöka om det går att fotografera svartvitt ute i naturen. Svaret efter någon timme tillsammans med lightroom är: Ja, det går alldeles utmärkt. Men om bilderna blir speciellt intressanta är en annan fråga. Men dom var roliga att ta, och det är i många sammanhang tillräckligt. 

Och så en färgbild på slutet, för säkerhets skull.

Hertig Karls Marknad

Igår var det för tjugonde året Hertig Karls Marknad på Nyköpingshus. En marknad som till skillnad från de flesta andra höstmarknader varken innehåller stånd med försäljning av Aloe Vera, kaffefilterhållare målade av pensionärer eller sura remmar.

I stället kan man köpa kolbullar, kanderade äpplen, närodlade grönsaker och lyssna på musik från tiden då det begav sig.

Säckpipsblåsaren verkade vara inspirerad av Harry Potter. I alla fall hade han dekorerat sin säckpipa med en figur som liknar den där som dinglar i backspegeln i nattbussen.

Även Hertigen himself fanns att beskåda på marknadsplatsen.

Bakom Nyköpingshus hittade vi några proletärer med röd fana som stod och sjöng Arbetets Söner

Och telefonera, det kunde man redan i slutet på 1500-talet, kan man förmoda.