Hundraåringen som klev ut genom fönstret, vad fan gjorde han det för.....

....eller VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MALMKÖPING?

I Malmköping utspelar sig början på Jonas Jonassons debutroman, och tillika en av de mer omtalade böckerna de senaste åren, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. I Malmköping har vi också vår husvagn uppställd vintertid, och i dag drog vi dit den, för snart är det vinter.

När man vandrar omkring i Malmköping en solig höstdag i början på oktober har man väldigt svårt att förstå varför Allan Karlsson var tvungen att fly denna Sörmlänska idyll. En vandring genom byn gav nedanstående bilder, flera av dem tagna längs gamla genomfartsleden, som har det något tautologiska namnet Landsvägsgatan.

Samtliga bilder är som det heter, direkt ur kameran. (En Canon S95) Jag har endast förminskat bilderna lite, Och ja, jag vet, bilderna är på gränsen till att vara för mycket.  Men lika mycket som jag älskar den vita blommor på våren i kvällsljuset, älskar jag de varma höstfärgerna i eftermiddagsljuset. Banalt, jag vet, men det skiter jag i.

2012-10-07 00:30   alf109

Det var väl inte orten i sig som han hade så mycket problem med utan institutionslivet och haussen över den egna födelsedagen? hur som helst, jag kom aldrig igenom boken, tyckte att den var ganska kraftigt överreklamerad och tappade tempo efter ett tag. En annan bok i samma anda som jag tyckte mer om var Passilinnas Livet är kort Rytkönen lång. :)
-affe

Svar från Hundblues 2012-10-07 00:44

Du har helt rätt om att det inte var orten som var problemet, men jag tyckte det var en bra rubrik och inramning på bilderna. Jag håller mig inte alltid till sanningen när jag vill berätta en historia. Jag kom lätt igenom boken, men jag vet andra som tyckte som du, och jag kan hålla med om att det litterära värdet inte var det högsta, men det var lättkonsumerad underhållning med lite fyndig intrig. Passilinna har jag ännu inte läst något av, men jag tror att jag skulle uppskatta hans böcker. Förr eller senare ska jag läsa honom.

Helmetrock 2012-10-07 08:21

Jag håller med till 100 %! Paasilinas böcker är som den fast bra ;-)

Livet är kort, Rytkönen lång är bra. En annan favorit är de hängda rävarnas skog.

Svar från Hundblues 2012-10-07 11:18

Ja, ja, jag SKA läsa Paasilinna, jag lovar Rickard :-)

2012-10-07 01:14   RHelena

Delar Affes bedömning om boken i fråga, åtminstone delvis... Jag tappade intresset också en bit in i boken och lämnade den. Tog upp läsandet efter någon månad (!) och upptäckte att slutet av boken gav mig mer behållning, jag kom att uppskatta ändå alla de helt osannolika berättelserna om vilken påverkan Allan hade haft på den förda politiken och historiska händelser lite här och där i världen.

En härlig höstpromenad i Malmköping har gett vackra höstbilder!

Svar från Hundblues 2012-10-07 11:22

Tack Rauni för att du gillar bilderna. Helt uppenbart är att det finns många människor som inte gillar den boken. Ska jag våga mig på en tolkning är det de som generellt har lite högre litterära krav. Det är inget fel med det, absolut inte. Men man ska inte döma de som gillar boken. Om den boken kan få folk som vanligt vis inte läser böcker att faktiskt läsa en bok, är det väl helt fantastiskt. För läsa böcker är nyttigt, oavsett dess litterära kvaliteter.

Men oavsett boken litterära kvaliteter i övrigt kan man ju inte annat än beundra en man som kan hitta på en så vansinnig historia.

RHelena 2012-10-07 23:32

Hoppas att du inte missförstod varken min kommentar eller de andras; att "tycka om" en bok eller inte handlar inte alltid om huruvida boken ligger på någon högre litterär nivå eller inte, tycker jag. Paasilinna som nämns är ju t.ex. inte någon "höglitterär" författare. Själv är jag lite småallergisk mot kategoriseringar i "god" eller "dålig" litteratur även om jag brukar gilla böcker med "tuggmotstånd". Visst, jag har svårt för t.ex. deckargenren generellt, men det har inte hindrat mig från att sluka nästan varenda deckare som Elisabeth George har skrivit. Och det trots att de egentligen är rena rama upprepningar av varandra...

Glömde förresten fråga vad det är för byggnad i första bilden? Det är ju en gubbe som rymmer där...! En rolig grej inspirerad av hundraåringen; eller kan det vara tvärtom...?

Svar från Hundblues 2012-10-08 07:02

Jag tror inte jag missförstod dig. Och det är helt och hållet min egen iaktagelse, att de som kritiserar boken generellt har lite högre ställda litterära krav. Och om man får kosta på sig att generalisera lite, kan man ju säga att det inte är så förvånande att fotosidans bloggare inte gillar boken. Man skulle ju kunna tänka sig att vi som har ett bildintresse tillhör de som har större krav på intelektuell stimulans (dvs både böcker och bilder med visst tuggmotstånd)). Men jag försöker också alltid se saker från flera håll, därav min kommentar om att man inte ska döma de som uppskattar boken.

Byggnaden i första bilden är ålderdomshemmet i Malmköping (eller heter det kanske numer äldreboendet), och såklart är figuren uppsatt på väggen efter att boken blivit en sådan succé. Det finns även en skylt som lite till vänster om bilden som beskriver det hela.

2012-10-07 10:22   Nonno Holmström

Jag hör också till dem som anser boken vara överskattad. En pastisch på böcker
som t ex Forrest Gump av Winston Groom. Skönt att se fler som delar min upp-
levelse, då jag många gånger fått min uppfattning ifrågasatt av andra. Ibland får
man inte tycka som man tycker. ;-)
Malmköping däremot, är en trevlig om än en lite slumrande ort. Fina bilder med
ett härligt ljus.
Vänligen
Nonno

Svar från Hundblues 2012-10-07 11:30

Tack Nonno för att du uppskattar bilderna och tar dig tid att kommentera. Men vad är det för värld vi lever i om man inte får tycka som man tycker. Att bli ifrågasatt för sina åsikter måste man nog tåla, men man måste också mötas av respekt för sina åsikter. Ingen annan än du kan säga vad som är rätt eller fel för dig, men alla ska respektera dina åsikter.
Visst är Malmköping en slumrande ort. Det är därför det är så skönt att åka hit över helgen, bo i sin husvagn och göra absolut ingenting. Och så tycker jag om att fotografera slumrande svenska småstäder, och fånga det där Lars Tunbjörkska uttrycket, vilket inte är så lätt. I synnerhet inte när höstsolen lyser så där vackert som det gjorde i går, och nog kommer göra idag också.