Backagården, eller Det var här det började
För en herrans massa år sedan, troligen var det 1996, hade vi av en händelse hamnat i Simrishamn på vår tältsemester. Det regnade och vi satt i tältet och funderade på vad vi skulle göra. Troligen tittade vi i den turistbroschyr vi snott med oss vid incheckningen på campingplatsen, och våra ögon föll på en annons om ett litet kafé som lät lovande. Backagården, beläget strax öster om Kåseberg. Vi åkte dit och hittade ett mysigt kafé. Det var litet och stämningen var mycket gemytlig. Någon gäst satt och spelade flöjt, några andra lyssnade, drack kaffe och småpratade lite. Att komma in från regnet till denna i dubbel bemärkelse värme kändes som att komma till paradiset. Jag skulle tro att det var i det ögonblicket jag förstod att meningen med livet är att fika på små trevliga kaféer. I synnerhet på Österlen. Vi har i princip återvänt varje sommar till Backagården. Dessvärre är det fler som har gjort det, så från att ha varit ett litet personligt myskafé är det i dag något mycket större. Det är nu inrymt i ett stort växthus. Det är i och för sig också ganska trevligt, mycket grönska och porlande vatten och stilla musik i högtalare. Oftast finner man ro och harmoni i växthuset, men igår var det extra mycket folk, och extra mycket barn som sprang omkring och stojade. Jag har inget emot barn som stojar, klart att barn ska få vara barn. Men jag tycker att man som förälder dels ska visa lite hänsyn mot andra gäster och dels mår även barn bra av att få känna av och delta i den nästan andaktsfulla stämning som brukar råda i växthuset.
När det regnar är Backagården, med eller utan stojande barn ett utmärkt fik för hundägare, eftersom hundar är välkomna in i växthuset, vilket passar bra när det regnar, blåser och är kallt.
Första gången jag fikade i ett växthus var på berömda Rosendal på Djurgården i Stockholm. Ett ställe som också ofta lider av för stort publiktryck. Men deras bakverk, ack! Fikakulturen här på ön är på gränsen till barbarisk. Men nu håller de på att renovera fik utanför stan, och jag har pratat med den nye innehavaren och puffat lite för att det går att göra mer -- mycket mer! -- än vad förra ägaren gjorde. Kan du tänka dig ett litet fik på landet, som erbjuder endast två typer av bakverk: muffins och torra kakor? Hembakta, visserligen, men eländigt fantasilöst.
Rosendal, där har man väl hängt några gånger. På somrarna finns det ju hur mycket plats som helst i trädgården, så när man väl stått klart i kön (som dessvärre kan vara alldeles för lång) är det inte trångt alls. Vi har en favoritplats i trädgården, som vi konstigt nog inte delar med någon annan, för den är alltid ledig. Det är som en berså men med väldigt låga buskar runt, och med ett träd i mitten. Man breder ut sin medhavda filt där och så kan man sitta i lugn och ro och fika.
Du får försöka få med den nye kaféägaren på din fikatur genom Sverige, så ska vi tillsammans se till att han får uppleva vad god fikakultur innebär.