Man kan lika gärna ha roligt i väntan på döden, och varför inte fotografera lite emellanåt, och kanske skriva lite också.

Människor jag mött

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.
(Människors möte - Hjalmar Gullberg)

Att möta en människa, vad handlar det om egentligen?. Det kan vara ett möte som resulterar i en livslång vänskap. Det kan också vara ett flyktigt möte, en blick eller ett leende som är över på några sekunder, Och så allting däremellan. Men det förutsätter att man har ett öppet sinne, och inte tror sig vet allt om alla redan. Man måste vara nyfiken på sin omgivning och sina medmänniskor.

Oavsett hur länge mötet varar och vad som följer därefter innebär det nästan alltid att få ta del av en annan människas liv, om än aldrig så lite. Och att lämna en liten bit av sitt eget liv i utbyte. Sedan går man vidare, och med ett öppet sinne, har man då berikat sitt liv med ytterligare en insikt, ytterligare ett perspektiv på tillvaron. Och kanske ytterligare en vän.

Att få fotografera en människa är också att få ta del av hennes liv, om än bara under bråkdelen av en sekund. Ett flyktigt möte som förevigats. Men även det förutsätter en nyfikenhet på sina medmänniskor.

Den 3 juni 1985 mötte jag en människa, vars liv jag inte bara fick ta del av, utan jag har varit en stor del av hennes liv sedan dess. Jag har också tagit åtskilliga tusen bilder av henne.

Idag utanför Eastmaninstitutet på Dalagatan i Stockholm ropade en man till mig: “Är det du som är Janne?”. Näe, sa jag, det är jag inte, men jag kan ta en bild av dig ändå. Det gjorde jag, sen gick jag vidare.