Rotfyllningsyoga

I fredags var det en mindre lustfylld dag, som dock slutade i dur. Saken är den att för två veckor sedan åkte jag på en rotfyllning. Rotfyllningen har rykte på sig att vara det värsta man kan råka ut för. Och den är precis lika hemsk som sitt rykte. Rotfyllningen är en trestegsraket. Först kommer själva borrandet. Denna är emellertid inte särskilt problematisk. Man är bedövad så det känns ingenting. Sedan kommer emellertid det andra steget. Då skall man se till att få kanalerna inne i tanden rensade. Och detta skall helst göras utan bedövning. Detta så att tandläkaren kan veta när hon kommit ner i själva köttet. 

Så när man ligger där i stolen stirrandes i taket så är man först paralyserad. Sedan börjar man bli resignerad. Vad är det värsta som kan hända? Att man dör, och det är inte så farligt.. Sedan börjar man bli kreativ. Man börjar se det som en nyttig träning i mindfulness. Det finns inget att göra. Det bästa är bara att iaktta smärtan, notera den och bara låta den passera. Tillvaron är ytterst lidande..

Med rotfyllning är det som med löpträning eller med bastubad - man gör det för att det är så skönt när det är över. Efteråt gick jag hem i stockholmsnatten. Plåtade några bilder längs Strandvägen. Nästa fredag är det slutfyllningen. Men varför oroa sig? Bättre att vara närvarande i nuet..

Då jag kom hem från tandläkaren väntade emellertid ett trevligt besked. Mitt NPU-kort från Nikon hade trillat ned! Saken är den att jag för några veckor sedan köpte mig en D700. Och när jag registrerade innehavet tog det inte många minuter innan man fick en inbjudan att vara med i deras proffsklubb! Helt klart var de snabba att vilja ha en. Måste erkänna att undertecknad är väldigt mottaglig för den här typen av smicker.   
Nikon nirvana ...
Det är bara att inse att man är ett proffs ...
- Finns det några gluggar man skulle kunna köpa?