Till och Från
På motormässan
Förra lördagen var det motormässan i Älvsjö. Det var en dubbelmässa med både MC och bilar. Putsade blänkande skönheter på två och fyra hjul. Pojkar i alla åldrar. Till och Från var där och bevakade.
/Slut.
Jänkebilar i sommarkvällen
Sommar. Solen skiner. Livet sjuder i buskar och vrår. Då är det dags att plocka fram jänkebilen, bejaka livet, ge sig ut på vägarna, träffa likasinnade, umgås. Från nord till syd kommer de gamla skönheterna fram. I Pite stad har man på torsdagar ett mini-meet. Då kör folk sina åk till Badhusparken och så kan man i all enkelhet beundra alla sköna former, träffa bilfolk och snacka bil.
- En Jaguar, vet du...
Best in show? Jag föll särskilt för en Chevrolet Impala. Lite batmobil över den. Älskar hjulskyddet därbak.
Specialpris, bästa dollargrin: Cadillac.
Varför älskar vi dessa gamla bilar? Jag tror det beror på att de utstrålar livsglädje. De andas femtiotal och frihet. En jänkebil är ett enda stort ja till livet. Till skillnad från dagens oinspirerade utbud, en följd av designkonstens förfall och domedagsprofeternas propaganda. De vill att vi ska färdas som sardiner i av staten för ändamålet anvisade medel. Krösamajor har alltid funnits och har nu tagit över och därför behövs jänkebilarna.
Jänkebil
Det har varit en del snack om jänkebilar här på bloggarna de senaste dagarna. Undertecknad blev lite nostalgisk och tänkte att jag skulle dra mitt strå till stacken. I mitten av nittiotalet bodde jag i USA i två år. Då ägde jag en jänkebil och jag vill gärna meddela några bilder på detta åk.
Här är den. En Pontiac Catalina, 76 års modell.
Innanför huven en 6,5 liters V8. Det dova mullret från V8:an när man trycker lätt på gasen...rattväxeln, den lätta servon, den mjuka fjädringen...inget slår jänkebilen när det gäller körglädje. Den breda huven och de två tonnen plåt ger känslan att man åker i en stridsvagn.
En annan uppskattad finess var att bilen hade helsoffa i framsätet. Man kunde alltså åka tre därfram. Storleken på sätena gjorde att två personer kunde sova raklånga i bilen, en fram och en bak. Bra när man kuskade runt i USA. En annan fördel var den generösa bakluckan, som gjorde att man kunde ha amerikansk storlek på resväskorna:
V8:an gjorde att bilen drack en del. Den slukade ungefär två liter milen. Som tur är var soppan billig: en gallon kostade 1,30 dollar, vilket gav ett soppapris på under 2,50 kronor litern. Den väl tilltagna tanken på 100 liter gjorde också att man inte behövde tanka alltför ofta. En detalj: på bilderna ser man att bilen inte hade någon backspegel på högersidan. Tydligen behövdes inte det på den tiden. Jänkare är ju också till för att glida runt med så det var väl inte helt fel att spara in på en onödig detalj.
Grillparty på Virginia Beach. Huvens storlek gör den utmärkt som uppläggningsyta vid utbespisning.
Bilen var som sagt otroligt skön att köra - men kvalitén lämnade en del övrigt att önska. Bilen var jämt inne på lagning. Som tur var är servicen helt suverän i USA. Landet är gjort för bil och verkstäderna är billiga. Så även service som oljebyte och biltvätt. (Ett tips: när man tvättar bilen i USA brukar man kunna välja doft som de sprutar inne i kupén. Jag valde alltid "new car scent". På så vis kunde man få uppleva lite nybilskänsla till en billig penning).
Vad gällde skador hade jag för övrigt lite tur i oturen. En dag fick jag ett stenskott på framrutan. Det lilla skottet växte så att till slut hade hela rutan spruckit från kant till kant (rutan satt dock kvar). För att laga den hade jag blivit tvungen att byta hela rutan vilket hade kostat skjortan. Jag bodde då i Virginia och hade inte klarat besiktningen. Men då ställde det sig så att jag flyttade ner till Georgia ett år. Och i denna delstat förekom inte någon bilbesiktning! Jag kunde således köra med rutan i ett helt år under min kvarvarande tid i landet.
Nu har miljöhetsarna och reglerarna tagit över även i USA så det är inte som det var förr. Bilarna är nu nästan lika små och tråkiga som i Europa. Att ändå en gång i sitt liv ha ägt en riktig jänkebil är något jag räknar som ett kärt minne.
Rotfyllningsyoga
I fredags var det en mindre lustfylld dag, som dock slutade i dur. Saken är den att för två veckor sedan åkte jag på en rotfyllning. Rotfyllningen har rykte på sig att vara det värsta man kan råka ut för. Och den är precis lika hemsk som sitt rykte. Rotfyllningen är en trestegsraket. Först kommer själva borrandet. Denna är emellertid inte särskilt problematisk. Man är bedövad så det känns ingenting. Sedan kommer emellertid det andra steget. Då skall man se till att få kanalerna inne i tanden rensade. Och detta skall helst göras utan bedövning. Detta så att tandläkaren kan veta när hon kommit ner i själva köttet.
Så när man ligger där i stolen stirrandes i taket så är man först paralyserad. Sedan börjar man bli resignerad. Vad är det värsta som kan hända? Att man dör, och det är inte så farligt.. Sedan börjar man bli kreativ. Man börjar se det som en nyttig träning i mindfulness. Det finns inget att göra. Det bästa är bara att iaktta smärtan, notera den och bara låta den passera. Tillvaron är ytterst lidande..
Med rotfyllning är det som med löpträning eller med bastubad - man gör det för att det är så skönt när det är över. Efteråt gick jag hem i stockholmsnatten. Plåtade några bilder längs Strandvägen. Nästa fredag är det slutfyllningen. Men varför oroa sig? Bättre att vara närvarande i nuet..
Då jag kom hem från tandläkaren väntade emellertid ett trevligt besked. Mitt NPU-kort från Nikon hade trillat ned! Saken är den att jag för några veckor sedan köpte mig en D700. Och när jag registrerade innehavet tog det inte många minuter innan man fick en inbjudan att vara med i deras proffsklubb! Helt klart var de snabba att vilja ha en. Måste erkänna att undertecknad är väldigt mottaglig för den här typen av smicker.
Nikon nirvana ...
Det är bara att inse att man är ett proffs ...
- Finns det några gluggar man skulle kunna köpa?
Rally i Upplandsskogarna
Undertecknad har idag varit på rallytävling i Upplandsskogarna. Saken är den att jag i veckan har gått och förköpt mig på en Nikon D700. Då jag gillar brännvidden 35mm var jag ute efter ett sådant objektiv och lyckades hitta en kille i Uppsala som hade det till salu. Emellertid visade det sig att han idag skulle ut i skogarna och plåta rally så han föreslog att jag hängde med så kunde man förena affärer med nöje. Ett fint tillfälle att pröva på något nytt inom fotograferandet och samtidigt testa den nya kameran tillsammans med mitt 70-200.
Vid rally är det en sak som är viktigare än allt annat och det är slutartiden. Slutartiden skall vara exakt 1/160 sekund - varken mer eller mindre. Detta lärde mig proffsen idag och jag kan bekräfta sakens giltighet. Det gäller att hitta just den slutartid där motivet blir skarpt samtidigt som man får spinn på hjulen och fartkänsla kring bakgrunden. Har man för lång slutartid blir motivet alltför suddigt. Än värre är en kort slutartid som fryser bilarna och får dem att stå stilla. I bevissyfte visas slutartiden på bilderna så kan läsaren bekräfta saken för sig själv.
Rally! Det var SM så landets bästa åkare var på plats.
Folket i trakten gick man ur huse för att bevaka händelsen.
1/1000. Här ser vi det tydligt. Bilen ser ut att stå stilla. Vad är det för tufft med det här?
1/80. Trots allt en ganska bra bild med tanke på slutartiden. Men det beror på den stadiga kameraföringen.
Tävlingen är till ända och folket beger sig hem nöjda med dagens händelser.