På vift i Italien: i Don Camilloland

Jag lämnar Sabbioneta och färdas ut över Poslätten. Alldeles i närheten ligger den lilla staden Brescello. Läge för ytterligare lite litterär turism. Brescello är nämligen staden där böckerna och filmerna om Don Camillo utspelar sig. 

Don Camillo tillhörde mina favoritböcker och filmer i ungdomen. Tillsammans med Asterix och Obelix har de hjälpt till att forma min världsbild. Handlingen utspelar sig under femtiotalet i efterkrigets Italien. Det var en tid när den katolska kyrkan var otroligt stark, samtidigt som kommunismen inte hade tappat sin lyster. Don Camillo är den lokale prästen som alltid är i luven på Peppone, stadens kommunistiske borgmästare.  Byn är också uppdelad i Don Camillo-anhängare och Peppone-anhängare. Om exempelvis Peppone ställer upp med fotbollslaget "Lokomotiv" ställer Don Camillo upp med laget "Friska Viljor". Trots att de båda är i luven på varandra brukar emellertid historien sluta med att de samarbetar för stadens bästa, ty bägge har hjärtat på bästa stället. En viktig roll spelar också Jesus, som hängandes på ett kors ger goda råd åt Don Camillo. Don Camillo är hetlevrad och som oftast vill han ge någon illdådare på nöten. Men Jesus rådgör då från korset att han borde ta det lugnt: allt kommer att ordna sig. Vilket det sedan visar sig göra.  

När man kommer in i staden möts man av skyltar på Don Camillo och Peppone i luven på varandra på känt vis. Hela staden är uppbyggd kring Don Camillo-turism. Man tar sig snabbt in på huvudtorget. Där är kyrkan. Precis som i filmerna! 

Och uppdelningen från filmerna känns igen. På torget finns cafét Don Camillo. Paninoteca och Tavola Calda. 

Mitt emot ligger cafét Peppone. Paninoteca och Tavola Calda. 

Staden har femtusen själar. Ändå visar det sig att staden har två muséer! Ett museum, Don Camillo och Peppone-muséet, drivs av den lokala kulturföreningen. Ett annat museum, Peppone och Don Camillo-muséet, drivs av kommunen. Helt otroligt! Verkligheten överträffar dikten! 

Utanför kommunens museum har man lyckats leta reda på Peppones stridsvagn! 

Peppones arbetsrum. 

Kyrkan är också trevlig. En familjär atmosfär. De är som om andan från filmerna präglar staden. Man slås av hur fina landsortskyrkor är. Vilken kultur och skönhet kyrkan har bidragit med i böndernas liv världen över. 

Och där är Jesus på korset. Vem som helst kan gå in i kapellet och samtala med Jesus och få råd. Precis som Don Camillo.  

På torget. Peppone hälsar farväl. 

På torget. Don Camillo hälsar farväl. Farväl, lilla värld! Hoppas vi ses igen. 

Pitepalt!

Befinner mig i pitepaltens Mecka, Piteå. Varje år bjuder Köpmannaföreningen i stan på pitepalt. En populär tillställning.  Till och Från var där och förenade nytta med nöje. 

Förberedelser inför kalaset. Många vill vara med och smaka av det gråa guldet. 

PUbliken står redo. Kollektivt många paltar under västen här. 

- Gärna sylten på palten. 

Här är hela kittet: Palt, smör, lingonsylt, mjölk. 

Paltfesten slut. Deltagarna hem för att somna in i ljuvlig paltkoma. 

Äventyr i Rom: Vandring bland ruiner

Första dagen i Rom. Var ska man börja? Det kändes rätt att börja ifrån grunden, i antiken. Jag ville återvända till min ungdoms Asterix och därför satte jag mig före att utforska det Rom som rådde på Caesars tid. Rom byggdes som bekant på sju kullar och den förnämsta kullen av alla var Capitolium. Då det regnade på morgonkvisten passade det bra att besöka de capitolinska museerna som ligger här. 

Capitolium är idag ett smakfullt renässanstorg ritat av Michelangelo. En riktig pärla. På torget står en berömd staty över filosofkejsaren Marcus Aurelius som skymtar till vänster. Under antiken låg här templet till Jupiter, himlens härskare och romarnas förnämste Gud. Och det är därför som namnet Capitolium är förknippat med världsmakt. Länder som velat göra anspråk på en sådan makt, billiga uppkomlingar exempelvis, har ofta sett till att skaffa sig ett eget Capitolium. 

Rom grundades år 753 före Kristus. Stadens grundare var Romulus, som tillsammans med sin bror Remus som spädbarn hade diats av en varginna. Staden styrdes till en början av kungar. Men år 509 f. Kr. hade de frihetsälskande romarna fått nog. Ledda av hedersmannen Brutus gjorde de uppror mot den siste kungen Tarquinus. Brutus stack kniven i kungen varvid han utropade: "Sic semper tyrannis!". "Alltid så åt tyranner!". Därvid grundande man den romerska republiken, som sedan skulle vara i femhundra år. (Sic semper tyrannis är för övrigt den amerikanska delstaten Virginias måtto och även det rop varmed John Wilkes Booth tog livet av Lincoln). 

Under republikens tid styrdes Rom av två konsuler vilka valdes varje år. Konsulerna var viktiga för tideräkningen i gamla Rom (man sade att någonting inträffat under den och dens tid som konsul).  Museet ligger i ett palats och här finns väggar där man ristat in namnen på alla konsuler genom århundradenas gång. I flera rum täcks väggarna med dessa namn. En imponerande samling. Man känner historiens vibbar och inser att Rom är Rom.  

Rom styrdes sedan av kejsare. Julius Caesar hade gjort sig till diktator år 44 f Kr. Romaren Brutus tänkte då att han skulle upprepa sin förfaders bragd genom att befria Rom från tyrannen. Caesar stacks ned och dog (varvid Caesar yttrade: Et tu, Brute!, Även du min Brutus!). Försöket att återinföra republik misslyckades emellertid och istället blev Rom kejsardöme från och med Augustus. Efter Augustus var det lite stökigt med allehanda intriger och illdådare som Caligula och Nero på tronen. Men perioden 100 e.Kr och hundra år framåt räknas som "jämviktstiden", då Rom styrdes av dugliga soldatkejsare. De mest hedrade är Hadrianus och Marcus Aurelius. En stor del av museet upptas av statyer på dem. Ovan syns byster på Marcus Aurelius (får de aldrig nog av karln!). 

Marcus Aurelius figurerar för övrigt i filmen Gladiator. Russel Crowe är den romerske generalen Maximus och Marcus Aurelius är hans mentor. Crowe och Aurelius besegrar tillsammans de germanska barbarerna vid Vindobona (Wien). Men Marcus Aurelius blir sedan mördad av sonen Commodus, varvid Crowe blir fråntagen ära, familj och ställning. För att överleva måste han nu slå sig fram som gladiator... 

Museets huvudnummer är förutom ryttarstatyn över Marcus Aurelius (originalet) även delar av en jättelik bronsstaty av Konstantin den store. Konstantin var den siste kejsaren som bodde i Rom. Han införde kristendomen på 300-talet och flyttade staden till Konstantinopel (nuvarande Istanbul, vikingarnas Miklagård). Han är därför den som sätter punkt för staden Roms maktställning under antiken. För övrigt: känns inte det här ansiktet bekant? Den slöa blicken, var har man sett den? Någon italienare...vänta! Stallone! Det är ju Sly!

Från Capitoliummuseet har man utsikt över Forum Romanum. Det sker från en byggnad som jag tidigare inte hade hört talas om. Detta är utsikten från museet. Byggnaden är mycket hög - högre än Curian och lika hög som de högsta templen. Den ligger i fonden av Via Sacra där den stöter vid Capitolium. Vad är det för byggnad? En guide förklarar: det är Tabelariet. Roms gamla stadsarkiv, byggd några århundraden före Kristus! Men ska stadsarkivet verkligen ha största byggnaden, dessutom på bästa platsen? Saken är emellertid inte så konstig. För en världsmakt värd namnet måste alla viktiga handlingar nedtecknas och arkiveras. Och ni som har läst Asterix minns att på romartiden skrev man ner saker på stentavlor. Så det är inte så underligt att arkivbyggnaden blev stor. 

Bredvid Capitolium på vänster sida ligger Curian, som var den byggnad där den romerska senaten sammanträdde. Den mytomspunna senaten. På dessa trappor mördades en gång Julius Caesar. Men byggnaden ger faktiskt ett ganska måttligt intryck. Den är inte så stor. Det är möjligt att den varit klädd i marmor tidigare. Eller kanske var det meningen att senatorerna inte ville pråla så mycket med sin makt? De ville verka och inte synas. 

Bredvid Curian ligger det gamla fängelset Mamertinum. Under antiken var det känt som Tullianum. Det var ett temporärt fängelse för fångar som skulle bli dömda. Enligt traditionen ska både apostlarna Petrus och Paulus ha suttit här innan de blev dömda till döden. Numera sägs dock detta vara osäkert. Den mest berömde fången under antiken var den store gallerhövdingen Vercingetorix. Vi som läst Asterix vet hur det ligger till. Vercingetorix besegrade romarna i slaget vid Gergovia (i detta slag deltog Majestix). År 52 f Kr. besegrades emellertid Vercingetorix av Caesar i slaget vid Alesia. Vercingetorix hölls sedan fången i sex år i Tullianum. Han satt där för att kunna ingå i Caesars galliska triumftåg. Då emellertid ett inbördeskrig kom emellan dröjde det sex år innan Caesar fick fira triumf. Vi som sett TV-serien Rome vet hur det gick till. Caesar rider triumf med Vercingetorix på en vagn. Efter triumfen stryps gallerhövdingen. I TV-serien stryps under triumftåget - men experterna hävdar att det i själva verket skedde i fängelset enligt traditionen. Tullianum är nämligen en rå och fuktig håla i anknytning till Roms gamla avloppssystem Cloaca Maxima. Efter att en fånge hade strypts slängdes han sedan helt sonika ned i kloaken för att spolas bort i Tibern. 

Någon har satt upp ett plakat för att hedra Vercingetorix. Det måste vara på samma språk som Asterix och Obelix talade! Någon av läsarna som kan galliska? 

Den här bilden visar två saker som är symptomatiska för Forum. Dels det bristande säkerhetstänkandet. Jättelika stenkolosser vilar på pelare som ser ut allt annat än stabila. Livsfarligt! Vad händer om en stenbumling ramlar ned i skallen på en? Stämmer man då SPQR, senatus populusque romanus, Roms senat och folk? 

För det andra ses måsar cirkulera i skyn. Detta är något av det mest påtagliga: måsarna har tagit över stället. I formationer kretsar de i skyn runt Forum. Det är nästan lite olycksbådande. Men det är inte farligt: de bor här. På Forum finns hur mycket skrymslen som helst att bygga bo i. Favoritstället verkar vara uppe på Palatinen, i kejsarnas gamla palats! 

Ruinerna och måsarna gör att man blir påmind över hur förgängligt allting är. Sic transit gloria mundi, så förgås världens härlighet. För tvåtusen år sedan, då Rom stod i sin prakt - vem hade då kunnat föreställa sig att templen och palatsen en dag skulle förfalla och bli till ruiner? Om en vandringsman i en avlägsen framtid skulle ge sig uppåt norr, finner han då på samma sätt att Slottet ligger i ruiner, att Sagerska palatset finns ej mer, och att måsarna gjort ställena till sin boning? Förgänglighet är människans lott! 

Forums kanske viktigaste byggnad var vestaljungfrurnas hus. Vestaljungfrurna fyllde en viktig uppgift i gamla Rom: De bevakade den heliga elden som brann i Vestaltemplet, de helgade föremål som skulle offras åt gudarna. Den som gav sig på eller så mycket som yttrade ett farligt ord till en vestaljungfru var en dödens man. Roms makt hängde mycket på vestaljungfrurna, vilket bevisas av att när kejsaren Theodosius på 390-talet släckte elden och körde iväg jungfrurna så intogs staden av barbarer bara några årtionden senare. 

Vestaljungfrurna bodde i en klosterliknande byggnad på Forum. I trädgården står fortfarande statyer på berömda jungfrur. Många av dem verkar ha hetat Flavia. Av någon anledning saknar många statyer huvud. Tidens tand eller vandalism? 

Mätt på Forum begav jag mig så iväg till Colosseum. Det ligger väg i vägg. Och även Colosseum levererar. Mycket Gladiator-vibbar här! (Förutom turisterna förstås). 

"My name is Maximus Decimus Meridius. Commander of the Armies of the North. General of the Felix Legions. Loyal servant to the true Emperor, Marcus Aurelius. Father to a murdered son, husband to a murdered wife – and I will have my vengeance, in this life or the next." (Tänk bort turisterna). 

En dag mättad med intryck. Hur ska den sammanfattas? Det som slår en i Rom är hur man vårdar sina fornminnen. Visst: de ger staden inkomster. Men det verkar också finnas en inställning som gör att man uppskattar att ha några gamla pelare stående i ett gathörn. Vilka värden ger oss ruinerna? Ruinerna tycker jag ger space i tillvaron. De skapar närvaro av det förgångna. De gör oss mindre instängda i vår egen tid och gör att vi kan hålla viss distans till tidens nycker. De gör oss därför friare. Ruinerna ger fantasi åt sinnet. De skapar samhörighet med de människor som levat och slitit i förgångna tider, människor som levde under helt andra förutsättningar men som ofta verkar vara oss påfallande lika. Ruinerna gör att vi kan yvas över förfädernas bragder; vi beundrar deras skönhetskänsla och hur de lyckas skapa märkliga ting trots tekniska förutsättningar helt andra än idag. Ruinerna gör helt enkelt livet lite rikare. 

Romae, 
//Per

Äventyr i Venedig: Nyårsspecial

Meddelar några bilder från Sankt Markusplatsen. Det speciella med Venedig är att man tar på sig masker på nyårsafton. Det är inte bara turister utan verkar vara ett genuint folkligt festattribut. 

Efteråt var det mycket folk som skulle trängas i Venedigs smala gränder och broar. Gott Nytt År! 

Julmarknad i Gamla Stan och genrep i Storkyrkan

Idag var det den traditionella skyltlördagen. Inbitna stockholmare brukar då gå till julmarknaden i Gamla Stan. Till och Från är för tillfället utan assignment så det var ett bra läge att sticka dit och friplåta. 

Julmarknaden är en fin tradition med gamla anor. Där möts månglare, krämare och köpmän av alla slag med stadens borgare och inländska och utländska gäster som turistar i staden: 

Pyntkrämare. 

Krukmånglare. 

Mmm...det gula guldet. 

Väl på torget var det nära att slinka in i Storkyrkan. Där genrepades en Messiaskonsert av Jakobs kammarkör med solisten Kerstin Avemo. Divine...music!

Gary Graden i mästerpose. 

Tillbaka på julmarknaden. Där var det glöggen som drog. Intet nytt för i år. 

Skyltlördagen avklarad. Nu väntar man bara på skyltsöndagen. Och sen är det jul. 

/Slut.