På vift i Italien: Urbino

Urbino är en liten bergsstad som ligger på östsidan av Italien i trakterna kring Rimini, i landskapet Marche (Markerna). Idag är staden inte så framstående men under renässansen under femtonhundratalet hade den rykte om sig att vara en av Italiens mest lysande städer. Det var vid Urbinos hov som handlingen i Castigliones bok Il Cortegiano utspelar sig. Så den var givetvis värd ett besök. 

Hela staden är en fästning, eller kanske snarare en fästning som också är en stad. Innanför tjocka murar befinner sig staden och den måste ha varit ointaglig på sin tid. När jag kom dit tog det mig två timmar att försöka lista ut hur jag kommer innanför murarna. Så man förstår hur jobbigt det måste ha varit förr! 

Ur försvarssynpunkt var bygget state-of-the-art för sin tid. Från det här utsprånget hällde man ned bly på fienderna. Hur är det med säkerhetstänkandet egentligen? Det finns några parkbänkar där det är meningen att man skall kunna pusta ut. Ramlar man ner här innebär det ond bråd död. Staden är visserligen helt i sten, så man förstår att man har velat ta till vara på alla grönutrymmen. Men detta är väl ändå i svettigaste laget? Fin utsikt dock. 

Urbino tillhör de där städerna som får en att häpna första gången man besöker dem. Det som framför allt slår en är hur helgjuten staden är. Alla byggnader är gjorda i ljusbrunt tegel. Alla gator är stenlagda. Alla byggnader är välbehållna: inget skräp på gatorna, inga slitna nedgångna hus som i Venedig. Det här gör att staden känns så gedigen. Som sagt, känslan är en stad som är en borg eller en borg som är en stad. Precis som Venedig är själva staden i sig ett konstverk. Det är ett nöje att bara vandra runt i den. Staden ger också bra motion. Stora höjdskillnader och smala gränder gör att det känns rejält i benen efter några timmar. 

Staden är framför allt ett verk av hertigen Federico Montefeltro. Lägg det namnet på minnet. Federico härskade i staden under åren 1444 till 1482: från det att han var tjugo år till hans död vid sextio, således i fyrtio år. Federico var en kondottiär och som sådan var han extremt framgångsrik. Det sägs att han aldrig förlorade ett slag. Vilket gjorde att han blev extremt rik och kunde därför bygga sin drömstad. Hos oss är han ganska okänd men i Italien räknas han som en av de största renässansfurstarna. 

Kronan på verket är Palazzo Ducale, Hertigpalatset. Byggd i en skön, smakfull stil, en fröjd för ögat. Inte så utsmyckad, mest rena former och smakfulla bleka färger. 

Lika skönt som palatset är utanpå lika skönt är det inuti. Inga fresker. Vita väggar, Påkostade men smakfulla utsmyckningar kring karmarna. Överallt ser man byggherrens bokstäver: FE DUX, Federico Dux. En känsla av klass. Palatset är idag landskapets konstmuseum. Framför allt är det dock skönt att bara vandra genom salarna. Och föreställa sig att det var i dessa salar som handlingen i boken Hovmannen utspelade sig. På bilden hertigen Federicos eget lilla krypin, hans "studiolo", studerkammare, som han enligt guiden skall ha varit extra stolt över. 

Och här är han: the man! Federico själv i utstuderad pose. I full riddarrustning för att markera att han är en krigare. Samtidigt läser han en bok för att markera det nya fursteidealet: kombinationen av krigare och humanistiskt lärd. Federico sägs ha byggt sig ett bibliotek som var det största i Italien efter det i Vatikanen. Han var också en man som gillade att omge sig med humanister (i vår tid tycker stormännen istället om att omge sig med fotbollsspelare). Federico är också enligt historieböckerna känd för sitt upplysta milda styre. Själv en oäkting som kommit upp sig genom duglighet sägs hans styre ha präglats av likhet inför lagen för alla i staden. Baldesar Castiglione skriver i boken Hovmannen om honom: 

"På sluttningarna från Apenninerna ner mot Adriatiska Havet, nästan i mitten av Italien ligger ( som alla vet) den lilla staden Urbino. Fast mitt bland berg, och mindre angenäma sådana än på många andra platser har den ändå gynnats av himlen med bördig jord och rik gröda, så att förut den för hälsan gynnsamma luften finns ett rikt överflöd av allting som behövs för mänskligt liv. Men bland de största välsignelser som kan märkas där är den största den, att staden sedan länge har styrts av de bästa av furstar; trots att under virrvarret under de Italienska inbördeskrigen staden en tid var berövad dessa. Men vi behöver inte gå längre för att finna prov på detta än till minnet av Hertig Federigo, som under sina dagar var Italiens ljus, och det saknas sannerligen heller inte vittnen, som fortfarande lever, rörande hans anständighet, humanitet, rättvisa, frihetssinne och ojämförliga mod, - och till hans militära disciplin, vilken är grundligt manifesterad i de otaliga segrar, hans erövringar, hans expeditioners snabbhet, den frekvens med vilken han satte samman och manövrerade arméer trots ganska små medel och genom det blotta faktum att han aldrig förlorade ett enda slag, så att vi inte utan skäl kan jämföra honom med många berömda män från förr."

När man ser bilden på Federico förstår man att han uträtta så mycket. Spana in örnnäsan, kindknotorna, ärret på hakan. Vem vägrar order från en sådan man? På bilden syns också sonen Guidobaldo. Guidobaldo var hertig under den tid som handlingen i boken Hovmannen utspelar sig, och gift med Elisabetta Gonzaga av Mantua, i boken kallad Hertiginnan. Det är hon som håller i trådarna och står bakom de lärda samtalen i boken. Tyvärr visade sig Guidobaldo inte riktigt vara av samma stabila virke som fadern. Guidobaldo uppges ha varit impotent och dessutom dog han i pellagra, en hemsk hudsjukdom, vid 36 års ålder. Men även om han kom till korta under sin korta bana var det ändå under hans tid som han tillsammans med hustrun underhöll ett av Europas mest lysande renässanshov, som satte spår i seder och bruk, på fjärran platser - även i höga Nord - och för lång tid framöver. Och det kan väl var en tanke? 

Sprezzatura? 

Förutom palatset och hertigen av Montefeltro är stadens stora dragare konstnären Rafaels födelsehus (eller som italienaren säger: Raffaello). Rafael är framför allt känd för sina berömda stanzer i Vatikanpalatset. Han är också den som har ritat porträttet av Baldesar Castiglione som syns på den svenska utgåvan av Boken om hovmannen. Rafaels hus är trivsamt, ganska välbärgat men naturligtvis inte samma lyx som i palatset. Mer ett hus att trivas och bo i.  

Och se här! Här har man hela kittet. Rafael, även hertigen Federico uppe till höger. Dessutom Rafaels eget kranium! Och dessutom en selfie! Så med den bilden tar inlägget slut. 

Bland fotografer och kullerstenar

Efter att ha tillbringat förmiddagen i relativ sysslolöshet bestämde jag mig för att på eftermiddagen gå ut och plåta en sväng. Det skulle bli en dag fylld av fotografer och kullerstenar och dagens färg blev orange.

Det började med att jag gick till Katarina Bangata för att spana in Bondens Marknad. Två härliga pumpor mötte vid ingången och satte tonen för dagen. 

Stadsborna slöt upp med färggranna bärtyg att ta hem guldet från landet med. 

Ivriga händer plockar bland grannlåten. 

Trångt, trångt. Många vill vara med om saligheterna. 

Intensivt köpslående om kantareller. Det är stad mot land. 

Efter Bonden gick jag vidare till det som var målet med min utflykt, nämligen kullerstenarna vid Katarinakyrkan. Såsom jag tidigare berättat i denna blogg håller jag på med ett kullerstensprojekt. Meningen är att gestalta kullerstenarna vid Katarina på ett konstnärligt uttrycksfullt vis. Idag hade jag plockat med 70-200:an, mitt skarpaste objektiv. 

Tyvärr måste jag meddela att projektet inte riktigt vill lyfta. Svårt att få till det. Kanske skall jag prova i regn? En lustig detalj: När man står där och siktar i gränden dyker det upp turister. Detta är precis vad jag står och väntar på - man vill ju ha lite liv i bilden. När turisterna får syn på mig trycker de sig emellertid upp mot sidorna för att inte störa. Det utbryter ett ställningskrig: Jag står och väntar på att de skall röra sig. Turisterna står och väntar på att jag skall knäppa av. Till slut frågar jag: skall ni inte röra på er? Då korsar de gränden i ilfart till andra sidan! 

När jag står där och plåtar dyker det plötsligt upp en kollega. Han är ute i samma ärende, nämligen att plåta kullersten. Han har med sig en Pentax mellanformatare. Jag får tillfälle att känna på den. Vilken härlig sökare! 

Vi drar oss längre upp mot Katarinas höjder. Det visar sig då att även kommersiella krafter är ute och plåtar. Vid Fiskargatan står en fotograf och plåtar en beau, med sidekicks längre upp i backen. Det luktar mode lång väg. 

Nu börjar det bli trångt. Plötsligt dyker de obligatoriska tyska turisterna upp. Och längre ner i backen står ju jag och kollegan och plåtar kullersten! 

Efter denna givande session beslutar jag mig för att avrunda dagen med att plåta lite människor i folkvimlet på Götgatan. Götgatan har sedan man gjorde om den till gågata blivit helt underbar. Fullt med lördagsflanörer. Det är bara att ställa sig mitt i gatan och plåta.  

Se där! Dagen börjar som den slutar i orange. 

Och se där! Precis när jag är på väg att packa ihop kommer två kvinnliga fotografer gående med kamerorna i högsta hugg. En riktigt trevlig final! 

Till syvende och sidst en givande fotodag. Men vad göra åt kullerstenarna? Kanske borde man som sagt testa i regn. Är det någon som kan låna ett paraply? 

Dagens skörd

Meddelar några bilder från när jag var ute och luftade kameran i eftermiddags.  

På Medborgarplatsen stod en band norska musikanter och spelade. Norrmännen verkar älska att gå ut och paradera och spela mässingblås. Antagligen är det traditionen med syttende mai. På samma sätt som tyskarna har de bumpabumpan i blodet. Trevligt när de kan vara här och spela - vi har ju inte riktigt de traditionerna här. 

Tänkte att jag skulle få en bra närbild på mässingblänket. En tubaspelare tyckte det var lustigt. 

Gick vidare längs Folkungagatan. Där gled en raggare fram i en gammal amerikanare. Härliga bilar. Varför gör man inte sådana bilar längre? Här är ett område där utvecklingen går bakåt. Skulden ligger naturligtvis främst hos klimathysterikarna som har makten i sitt våld. 

Gick sedan förbi Lidl. Där stod en nunna och skulle betala. Antagligen från Sankt Eriks katolska domkyrka. Tänkte att det skulle kunna bli en fin bild. Tyvärr lyckades jag inte riktigt i föresatsen att agera fluga på väggen. 

Kom sedan fram till det som var huvudmålet för dagen nämligen kullerstenarna vid Katarina. Det finns en gata upp mot Mosebacke som har helt otroliga kullerstenar. De är runda som klot och gräset växer friskt runt om dem. Det har inte så mycket med väg att göra - snarare mosaik, konst. Försökte plåta dem men resultatet blev inte så lyckat. Hade fel objektiv, 35 mm. Gatan är smal så ett tele tror jag kan fungera bättre. Det blir ett av mina projekt. 

Hur som helst: norska musikanter, en amerikanare, en nunna, kullerstenar. Trots allt en hyfsad dagens skörd. Med den får man vara nöjd.