Stockholm Marathon

Stockholm Marathon. Folk på stan, muskler som spänner sig och ansikten som plågas i bildvänliga grimaser. Det vara bara att skruva på värstingen och ge sig ut på stan. 

Publiken samlades tidigt för att heja fram sina favoriter. Barnvänligt. 

Jag hade fattat post vid Norra Järngraven. Tänkte att det skulle bli bildskönt när de kom ut ur tunneln. 

Här kommer de! 

Efter kenyanerna blir det snabbt trångt. Många vill vara med och fajtas om placeringarna. 

Uppe på bron gick det lugnare till. En oldtimer visar upp en säregen stil. 

Sopis på gott humör. Goda tider, strålande tider för branschen en sån här dag. 

Kärleken spirade bland publiken. 

Steve McCurry var där och plåtade! Han hade dock lämnat D4:an hemma idag. 

Just do it. 

Dricka i massor. Vid Söder Mälarstrand stod en hel tankbil full med sportdryck. Den behövs. Tre mil sprungna och sedan väntar Västerbron...

Rutinerad kille. Han bara plockar med sig vattnet med kepsen! 

Förutom handfat finns även dusch för den som önskar. Viktigt att göra sig fin inför målgången på Stadion. 

Har faktiskt själv sprungit Stockholm Marathon. Det var i min ungdom, för cirkus tjugofem år sedan. Tiden blev tre timmar och fyrtiofem minuter. Sedan dess har jag inte sprungit en meter. Tycker att jag inte längre har något att bevisa. Det som är utmaningen med marathon är inte flåset. Det är istället om benen håller. Första rundan flyger man fram. All uppståndelse, massan som rör sig gör att man springer två mil som vore det en söndagspromenad. Det jobbiga börjar vid varvningen. Det är då som det går upp för en att det är lika långt kvar. Sedan är det bara en två timmars lång plåga in i mål. Som sagt är det inte flåset det hänger på. Det är i stället om benen skall hålla. För varje meter får man små muskelbristningar, påkarna stumnar mer och mer...Att svänga in på Stadion är en underbar upplevelse. När man väl har stannat till efter målgången går det inte att röra sig. Det går inte att gå nedför trappor, man tvingas backa ner. På bilden ser vi hur påkar börjar stumma. Håller de in i mål? 

Det var nog. Efter ett tag tycker den kunniga publiken att den har sett tillräckligt. Dags att gå hem och sätta på kaffe. Och ta sig en eftermiddagslur. Löparna kommer säkert i mål oss förutan. 

Elitloppet - finalen

Finalen var naturligtvis höjdpunkten för dagen. När det drar ihop sig till start lägger sig sorlet. Alla vet att nu är det allvar. 

Hästarna värmer upp. Formula One visar prov på markslukande aktion.  

Roberto Vecchione. Är han coolast eller vad? 

Nu är de iväg! Sebastian K tar programenligt ledningen. Är det därmed över? Men Kolgjini går ut och pressar med Raja Mirshi! 

In på upploppet är tvåan Sebastian K slagen. Men fram som ett jehu stormar nummer fyra Nahar! VINNARE NUMMER FYRA NAHAR!!!

Eftertankens kranka blekhet. Många hade spelat Sebastian. 

Men här var det desto mer livat. Nahar ägs av bröderna Sedin. Så när hästen vann sjunger många: VM-guld, VM-guld, VM-guld...Sedinarna äger just nu. 

Efter att besvikelsen lagt sig visar publiken upp sin sportsliga sida och applåderar den värdiga vinnaren. 

Segerkusken Robert Bergh. 

Och här är segerhästen. Det var lite lustigt. Alla kollegor var upptagna med att plåta Robert Bergh när han gick upp på podiet. Så jag fick Nahar helt för mig själv! 

Två kollegor ansluter sig. Ha ha! Kollegan kör en Bruce Gilden på Nahar! 

Efter ett tag inser alla andra att de måste ha en bild på hästen. Ha ha! Vilka rookies! 

Så här ser han ut: Elitloppsvinnaren 2013: Nahar! 

Elitloppet - jakten på miljonen del 2

Söndagen och Elitloppet. På förmiddagen strålande solsken. Men vid middagstid vände vädergudarna och det började regna. Det skulle till mer än så för att stoppa den entusiastiska publiken. Årets travfest var till att börja. 

Jag kom sent ut till banan, strax före två. Anledningen var omtanken om er, kära läsare. Jag hade suttit på förmiddagen och knåpat ihop intrycken från lördagen, så att ni i tid fick ta del av de hetaste händelserna från Sweden Cup.  Sent ut på banan gjorde emellertid att jag hamnade i tidsnöd. Första V5-loppet hade redan börjat. Jag hade bara cirka tjugo minuter på mig att knåpa ihop en V75:a. Regnet gjorde att det var fullständigt knökfullt inne i spelhallarna. Bara att gilla läget. Jackpot på V75! Dags att knåpa ihop en miljonvinst.

Tidens knapphet gjorde att jag inte hade haft tid att sätta mig  in i loppen. Jag fick lita till mina allmänna instinkter samt intuitionerna från igår. En fördel med Elitloppshelgen är att man på söndagen kan dra fördel av intrycken från lördagen. En sådan var att Jorma Kontio verkade ur slag. Åke Svanstedt brukar alltid hålla sig framme under helgen men i år verkande han inte på topp. Daniel Redén däremot verkade ha fin form på sina hästar. Samt italienarna. En visdom var också hur jag kom undan med blotta förskräckelsen genom att bara spika två hästar och på så vis dra iväg med strecken. Dessa intryck gav mig min idé. 

Jag bestämde mig för att köra med fyra spikar. Det är naturligtvis tufft att pricka. Men i två av loppen fanns två storfavoriter och jag hade ingen anledning att ifrågasätta dem. Sebastion K i andra Elitloppsförsöket var solklar favorit, liksom Tekno Odin i kallblodsloppet. Ronden hade spikat bägge på sitt stora system. För att ta skadan igen oddsmässigt bestämde jag mig för att kräma på rejält och ta med samtliga hästar i de två sista loppen. Storfavoriternas segrar skulle göra att utdelningen blev klen - men ett drag i något av de sista två loppen skulle i så fall ändå kunna bärga en hyfsad peng. Av de tre otippade loppen var första elitloppsförsöket det mest lättippade. En grundregel är att ju bättre hästar, ju lättare att tippa. Vid elitloppsförsöken brukar det handla om två eller max tre hästar. Ronden hade med Timoko och Formula One. Dessa var också i särklass mest streckade. Plockade även med den italienska hästen Nesta Effe. Spela italienskt var nämligen min idé.

På lördagen hade italienarna gått väldigt bra. Inte minst kusken Pietro Gubbelini hade vunnit Sweden Cup. Jag blev förtjust i den lilla italienaren. Knappt en tvärhand hög styrde han fram sin häst till segern. Jag tänkte att italienarna skulle vara i form. Så jag plockar med Nesta Effe i första elitloppsförsöket. Således tre hästar. Nu har jag 360 streck på kupongen. Det är 180 kronor. En summa i min stil. Nu gäller det bara att plocka ut två spikar till. I första loppet väljer jag att spika Daniel Redén och Delicious U.S. Redén hade visat fin form på lördagen. Storfavoriten i loppet är Gisela Ås. Men i intervjuerna verkar kusken inte riktigt tro på hästen. Daniel verkar dock tro på seger. Streckad på 40 procent av kupongerna så det är en lagom chansspik. I femte loppet väljer jag att spika Pietro Gubellini och No Man's Land. det är ett stayerlopp, 2660 meter. Hästen står med tillägg, men i stayerlopp brukar hårdingarna längst bak till slut ta hem segern. Jag tänker också att kusken är lätt, det kan fälla avgörandet i ett sånt här lopp. Dessutom italienare: de har flyt just nu. I Rom körde man häst och vagn när vi fortfarande gick omkring och grymtade i våra hyddor. Igår visade man att gammal är äldst. Förhoppningsvis gör de det även idag. 

Jag lämnar in systemet. 180 kronor. Lean and mean. Men nu gäller det redan i första loppet. Det är svårt psykologiskt att spika i första. Trav är inte bara business. Det är fest, konsumtion. Att torska redan i första innebär att hoppet om storvinsten försvinner direkt. Resten av tävlingen får man sedan följa med visst vemod. De flesta inklusive jag själv brukar därför kräma på med 5-6 hästar i första loppet bara för att vara med åtminstone till andra. Men idag kände jag mig stenhård. Jag ville frossa i iskall rationalism, lämna alla psykologiska hänsyn åt sidan. Vinna eller försvinna redan i första således. 

Och vad händer? Delicious U.S. går och vinner! Han är helt överlägsen och spurtar i ensamt majestät på målrakan. Daniel Redén, vet du. Åjåjåj. Man är iskall. I ett djärvt genidrag har man sett till att skaffa sig slagläge redan efter första loppet. 60 procent av kupongerna rensade. I nästa lopp har jag bra chans med de två favoriterna plus italienaren. Sedan följer två lopp med nästan säkra spikar. I de två sista loppen sitter jag heltäckt. Allting står och faller med spikningen av No Man's Land i femte. Går den in är sjuan närmast garanterad. Och om det stänker till i sjätte eller sjunde kan dagen bli verkligt lukrativ! Andarna på topp. 

Andra loppet är första Elitloppsförsöket. Storfavoriten Timoko tar ledningen. Han får emellertid inte ligga i ledningen och spara krafter. Lutfi Kolgjini och Raja Mirshi lägger sig utvändigt och pressar honom. Timoko är den där typen av häst som inte gillar att bli utmanad. Lite oroväckande. Jag har inte med Raja på kupongen. Var är Formula One? Var är italienaren? 

Det drar ihop sig till spurt. Kolgjini och Raja pressar ned Timoko. Men då plötsligt får italienaren lucka! Han har legat instängd i innerspår. Men nu kommer han flygande som skjuten ur en kanon! Nesta Effe! Roberto Vecchione! Italienaren först med nosen över mållinjen! 

Hahaha, man är ett geni! Återigen visar man sig ha rätt i sina intuitioner! Italienaren bara streckad på 30 procent av kupongerna. Jag känner mig odödlig. Relativt lugn resa nu i två nästa loppen. Sedan rysare i femte. Och sen är det autopilot på in till storvinsten! 

I fjärde loppet har jag spikat storfavoriten Sebastian K. Han är favorit att vinna hela Elitloppet. Med värdiga steg skrider hästen fram på ovalen. Det är någonting med de här elithästarna. De rör sig på ett aristokratiskt vis över banan. Genom sin hållning utstrålar de ädelt blod och överlägsenhet. Startbilen rullar igång. Tystnaden lägger sig. Kom igen Åke, svik nu inte!

Sebastian K öppnar lugnt. Men redan efter femhundra meter går han upp och övertar ledningen. Åke ligger sedan och snålkör. Ingen går upp och utmanar. In på upploppet kommer de bakifrån. Det blir kamp men Åke sitter relativt säkert. Först i mål nummer tre Sebastian K! 

Sebastian K! Åke Svanstedt, vet du. Åjåjåj! Vi är många som har spikat Sebastian och vi känner nu oss uppåt och tillfreds i sinnet. Hoppets känsla är härlig, en av människosinnets bästa. Programenlig spik avklarad. Tuppkammen växer. Nästa spik till rakning och sedan jätterysaren i femte. 

Nästa lopp är ett kallblodslopp. Loppet körs alltid på Elitloppsdagen (trav är väldigt traditionsenligt). Loppet gick tidigare under namnet Gävleborgs Elitkamp men har nu bytt namn till Jim Fricks lopp. Jim Frick var den legendariske kusken som råkade ut för en svår olycka för några år sedan. Frick blir intervjad inför loppet. Gulp i hjärtat. Alla i publiken vill i det här läget gå fram och krama honom. 

Kallblodsloppen brukar vara relativt lättippade. Gången är enkel. När Järvsöfax är med på kupongen spikar man honom. När han inte är med spikar man den bästa norrmannen. Alla experter har tipsat Tekno Odin och jag har ingen anledning att ifrågasätta det tipset. Tänker att det är läge att få i sig en matbit. Medan de lurviga publiktjusarna tävlar ute på ovalen går jag till en uteservering och petar i mig en fish'n chips. Med ryggen mot banan lyssnar jag på loppet. "...först i mål nummer 5 Tekno Odin!"

Programenligt och ytterligare en spik avklarad. Fyra lopp grejade varav tre spikar. Totalt har jag slösat tre streck! Man är ett geni. Spänd förväntan och vittring i atmosfären. I de två sista sitter jag heltäckt. Allting står och faller med nästa lopp. Om den fjärde spiken går in nu har jag sju rätt. Med ett drag i något av de två sista loppen kan jag i ett slag förbättra min ekonomiska situation på ett vis som det skulle ta många år av arbete och sparande att annars åstadkomma. Det är denna känsla som är nerven i spelandet. När man känner vittring och inser att man är nära. Defilering inför femte loppet. Nu gäller det...

Loppet startar. Det är långlopp så det är inte så viktigt med positionerna i början. Italienaren står med tillägg och ligger  långt bak i kön. Sjätte ytter och trettio meter till täten. Det är lugnt. Det är långdistans och mycket lopp återstår. Hästarna travar på. Nästa varvning. Vad är det som händer? Italienaren nu näst sist i innerspår! Hur kör han? För att vinna måsta han backa ut och runda hela fältet! No Man's Land i ingenmansland. Han kommer inte  att hinna! Insikten smyger in i sinnet. Det kommer inte att gå. En strimma hopp finns ändå kvar. De bakre hästarna börjar röra på sig. Italienaren hakar på. In i sista kurvan. Det blir klungspurt. Vad händer där framme? "...Först i mål nummer sju Le Mat!" 

Det är över. Italienaren spurtar in som trea. Om italienaren inte hade gjort en sån idiotisk styrning hade hästen säkert vunnit. Kusken är lätt och verkar vara en turgubbe - men man måste ha lite i huvudet också. I Italien går det kanske att snålköra så här - men på Valla måste man vara med tidigare och visa framfötterna. Drömmen om högvinsten upp i rök. Denna omgång blir inte annorlunda än alla andra veckor. Åter på jorden.

Efter loppet sätter eftertankens kranka blekhet in. Borde jag ha tänkt annorlunda? Le Mat, låter  som fransk härstamning. Innebär styrka. Jag kollar i programmet. Hästen stammar efter Super Arnie! Super Arnie var en riktig hårding och hans avkommor viker aldrig ner sig. I tuffa lopp är det aldrig fel att plocka med en av dem. Tyvärr hade jag inte haft tid att gå igenom programmet. Om jag haft det hade ja kanske sett det. Men jag slängde ihop systemet på en kvart på grund av plikterna mot läsarna att hålla dem uppdaterade med händelserna under lördagen. Men nej, jag kan inte skylla på läsarna. Läsarna är min största rikedom! 

Skönheten och odjuret. 

Det återstår två lopp och i dem sitter jag heltäckt. Jag är garanterad en sexa på systemet. Om det skall bli mer än matlapp gäller det att det stänker till i de två sista loppen. I lopp sex är det nära. Björn Goop och Red Adair Superb är nära att sätta nosen först. Hästen är en fyraprocentare, ger sjuttio gånger pengarna. Målfotot visar att hästen blev slagen av Rocket Zet med en halv nos. Daniel Redén åter i vinnarcirkeln. Ständigt denne Redén! Tankarna börjar mala. Jag hade mycket väl kunnat spika Le Mat, eller om No Man's Land hade styrts lite bättre hade han antagligen vunnit. I så fall är man en halv noslängd från att vara flera  hundra tusen kronor rikare. Tänk om...

Sjunde loppet. Här är Peter Ingves nära att skrälla med en italienare, nummer nio Pablo Di Jesolo. En trettonprocentare. Den och Red Adair hade tillsammans garanterat miljonen. Men istället är det en annan italienare som vinner. Pascia' Lest och kusken Enrico Bellei spurtar förtjänstfullt hem segern. Ytterligare en italienare! Mina intuitioner var trots allt riktiga. Tyvärr verkar jag ha satsat på fel italienare. Enrico verkar ha litet mer innanför skalet än landsmannen bakom No Man's Land. 

Men allt var inte över. Jag hade ju grejat en sexa. Dags att plocka ut vinsten. Ni känner rutinen. Jag gick till luckan med den snyggaste tjejen, sedan frågar jag: "Är det det här som är vinnarluckan?" Hon tittar  skeptiskt på mig. "Varsågod. Nittiosju kronor!" Nåja, jag fick åtminstone fish'n chipsen betald. Helt klart ändå att man är inne i ett stimm. Känner att jag måste smida medans järnet är varmt. Nästa vecka är det jackpot på Mantorp. Ska nog se till att lägga in ett system. Jag har en idé...  

Elitloppet - publikfesten regnar bort

I söndags var det Elitloppet. Det började bra med solsken på morgonen - men sedan kom regnet. Se här hur travtävlingar ser ut i regn: 

Det fina med regn är att man får känna sig som ett riktigt proffs. Stå och hänga i regnet med kameran och värstingobjektivet utefter tävlingsovalen. Då vet alla att man tillhör skrået. 

Stefan Melander njuter ett zenögonblick. Eller är det eftertankens kranka blekhet? 

Goop: "Hur faen kör du?" Kolgjini (spaggeskånska): "Ja kom då. Plocka!"

Äldre kollega med Bladare. Respect! 

Nesta Effe. Segergest a la Henke Larsson. 

Il triunfatore. 

Skilda världar. 

Hästen från helvetet. 

Den här tjejen sprang fram och tillbaka på banan i någon sorts funktionärsroll. Bästa outfitten för detta? 

Expressen höll publiken med regnställ. Första gången den blaskan gör nytta sedan när? Femtiotalet? 

Fransk  tv-man. Varför är fransmännen och italienarna så mycket coolare? 

Burka? Nej, kofta. 

...fortsättning följer...

Lilla Elitloppet - jakten på miljonen

Det var strålande väder. Jag kom till Valla vid elvasnåret. Det brukar vara skönt med några timmar före loppen. Då kan man i lugn och ro kolla in värmningarna, känna på stämningen, lämna in kupongen. Även om huvuduppgiften idag var att bildbevaka tillställningen vill man ju även vara med i matchen och försöka tjäna en hacka. Jag slog mig ned vid ett bord vid ovalen och började knåpa ihop en V75:a. 

När man spelar är det viktigt med rutiner. Det gäller att vara systematisk och inte spela på allt som rör sig. Själv har jag som regel att alltid köra med tre spikar. Det är väldigt svårt att sätta tre spikar. Men det är svårt att överhuvudtaget vinna. Genom att spika tre hästar vinner man streck: man kan kräma på bra i de andra loppen och på så vis ha chans på en högoddsare. Det här är ett trick som jag har lärt mig från Robert De Niro. I filmen Deer Hunter där han och hans kompisar är fångna i Vietnam och vakterna spelar rysk roulette med fångarna. De Niro ber att få tre kulor i loppet: det ökar dramatiskt chansen att förlora, men ökar samtidigt chansen att kunna övermanna vakterna. Genom att så att säga ta en chans inuti chansen kan man bättra på chansen till en högvinst. 

När man väl har spikat tre hästar gäller det sedan att kolla in strecken. Kolla in de fem, sex högst rankade i varje lopp. Välja några. Eventuellt också komplettera med ett drag. Då jag inte spelat på länge gick jag i stort sett på Rondens ranking. Jag valde mina spikar. Checco Boko i andra, Askens Valencia i femte, Parkin i sista. Kompletterade kupongen med några roliga streck. Jag hade bestämt mig, saken var klar, när plötsligt...

Sista loppet är Harper Hanovers lopp. Det är ett stayerlopp, d v s långdistans 3 140 meter. När jag lusläser programmet, vad skådar mitt norra öga? Nummer 9, Jacky Glide. Stammandes efter Jag de Bellouet, den franske travhästen som höll hov på travbanorna i mitten på 2000-talet! Jag de Bellouet var min absoluta favorithäst. I Frankrike gick hästen under smeknamnet Le Cannibale, efter sin förmåga att tugga i sig motståndarna. Hästen var urstark. Jaggen  brukade lägga sig i position utvändigt ledaren. Positionen räknas som besvärlig: på travspråk kallas den för dödens då den brukar suga musten ur den häst som ligger i den. Med med Jaggen var det tvärtom: han låg i dödens och utövade konstant tryck på motståndaren. Halvvarvet från mål kroknade motståndet och Jaggen gled ifrån. 

Jaggen råkade ut för en stor oförrätt på Solvalla. År 2006 vann Jaggen Elitloppet i överlägsen stil. Det är det värsta som jag har sett på en travbana. Tänk Usain Bolt på fyra ben. Det är Elitloppet, världens bästa hästar står mot varandra på sprinterdistans. Det skall egentligen inte kunna hända. Den dubble Prix D'Amerique-vinnaren hade tidigare krigat ner allt motstånd på kolstybben i Paris . Nu gjorde han det även på Solvallas sprinteroval: 

https://youtu.be/IOgYWHyLOMM 

Någon tid efter loppet blev emellertid Jaggen orättvist fråntagen segern! Det visade sig att Jaggen före loppet hade genomgått akupunktur. Detta är inte förbjudet internationellt. Lite kinesisk alternativmedicin som motvikt till alla medikamenter som alla travtränare tutar i sin hästar (hästkur, någon?) Men de svenska regelmakarna hade kommit på att denna behandling stred mot regelverket. I stället gavs segern till svenska hästen Conny Nobell. På klippet ovan ser man att Conny Nobell bara var trea i loppet. Tvåan, den tyske hästen Let's Go diskades också för någon förment oegentlighet. Allt för att Conny Nobell skulle få vinna Elitloppet. så nu stoltserar Conny Nobell med sitt namn på Elitloppets Wall of Fame uppe på Kongressen. 

När jag därför såg Jacky Glide i programmet vaknade andarna till liv. Stayerdistans. Med Jaggens blod i sig borde Jacky kunna mala ned motståndet. Det är för övrigt en grundregel: sprinterdistans så är det amerikanskt blod som gäller, långdistans så är det franskt. Hästen dessutom tränad av Stig H. För mig är Harper Hanover förknippad med Stig H. Minns när han vann här med Utah Bulwark år 1985. Jag kollade strecken. Jacky en riktig högoddsare. Hästen bara spelad på fyra procent av kupongerna! Om hästen skulle vinna skulle det bli miljonvinst hur än det gick i de andra loppen. Conny Nobell-älskarna i det här landet förstår naturligtvis inte att uppskatta Jaggens sanna värde. Tankarna börjar fara i väg. Jag kan bli ekonomiskt oberoende. Jag kan sluta på jobbet, börja plåta på heltid...

Jag beslutar mig för att frångå mitt system och ta med Jacky på kupongen. Jag nöjer mig med två spikar. När jag ändå frångått Parkin som spik i sista är det lika bra att plocka med ytterligare en häst. Jag plockar med New Line. Således tre hästar i stället för en. Strecken drar iväg...

I vanliga fall är spelandet den enda last jag kan kontrollera. Jag är mycket stolt över det. När jag ger mig av till banan brukar jag ha en spelbudget. Vanligtvis 3-400 kronor. Jag spelar upp min budget och inte en  krona mer. Vinner jag så vinner jag, förlorar jag så förlorar jag. Alltid cut your losses, aldrig double down. Vanligtvis lägger jag omkring trehundra kronor på ett system. Det är också vad systemet hade kostat om jag hade kört med tre spikar. Men nu hade systemet blivit tre gånger dyrare, således niohundra kronor! Det är det som händer när speldjävulen får tag i en. För att få en på kroken ser djävulen till att låta en vinna. När man har vunnit föds tanken på Storvinsten, ekonomiskt oberoende. Då är man fast och djävulen halar in en. Jag har alltid vetat hur djävulen jobbar och brukar därför aldrig låta mig luras. Jag brukar vara som en mört som betar runt kroken men avstår från att hugga. På så vis har djävulen låtit mig vinna småvinster som jag har varit fullt nöjd med: En hundring här på ett bra platsspel, en hundring där på en femma. 

Men nu hade jag svalt betet. Niohundra kronor! För de pengarna kan man köpa en 50/1.8. Vansinne! Det var inte bara tanken på ekonomiskt oberoende som hade lett mig ned i träsket. Det var också tanken på hämnd. Via dottern skulle Jaggen få revansch på Solvalla. Men i spel kan man aldrig låta sig ledas av dylika känslor. Spel är strictly business, det gäller att vara iskall. 

Så direkt efter jag hade lämnat in kupongen förstod jag vad jag hade gjort. Jag hade agerat out of character. Jag visste att jag skulle torska. Med olust och oro till mods inväntade jag det ofrånkomliga. Första omgången vanns av Beatasine och Peter Ingves. Jag var fortfarande med. Men redan i andra sprack det. Jorma Kontio svek med Checco Boko. I tredje loppet torskar jag igen. Jag kan alltså max få en femma på systemet. Locket på och sordin på den personliga glädjebägaren. Sexhundra kronor mindre i plånboken bara för att jag inte kunde hålla huvudet kallt! 

I femte loppet revanscherar sig Jorma och vinner med Askens Valencia. Åtminstone en spik grejad. Lopp sex och sedan är det sista loppet, Harper Hanover. Oddsen kommer upp på tavlan. Jacky Glide står i fyrtio gånger pengarna! Har man ingen känsla för värde? Jag beslutar att lägga ett spel på Jacky. Hundra kronor vinnare-plats. Det betyder över fyra tusen kronor i vinst om hästen vinner. Kanske man ändå kan lära Conny Nobell-älskarna i det här landet en läxa.  

Loppet börjar. Nougat Ås och Johnny Takter tar ledningen. Jacky Glide står med tjugo meters tillägg. Hästen får fjärde ytter. Favoriterna Parkin och New Line längre bak i kön. Första varvet i måttligt tempo. Hästarna på bortre långsidan. Då hör man speakern: "...Ut i tredje spår närmar sig nummer nio Jacky Glide!" Jaggen är på gång! Erik Adielsson!  Vid andravarvspasseringen ligger Jacky i dödens utvändigt ledaren. Precis som fadern brukade göra. Jaggen är tillbaka! Ut på slutvarvet och bortre långsidan: "...Det är fortfarande nummer två Nougat Ås i ledningen som nu får kraftig press från nummer nio Jacky Glide!" Ha ha ha! Han är tillbaka! Han kommer att mala ned allt!

Hästarna in på målrakan. Nougat Ås visar sig ha krafter kvar. Hästen svarar och går ifrån. Jacky Glide håller motståndet bakom sig och spurtar in som tvåa. Segerherren Johnny Takter upp i vinnarcirkeln till folkets jubel. Trots allt en värdig vinnare. En femåring som höll de härdade kombattanterna bakom sig. 

Jacky vann inte, men jag blev ändå inte lottlös. Tvåa betyder plats, och eftersom ingen av de stora favoriterna kom bland de tre bästa betydde det fina pengar. Jag går till spelluckorna för att casha in. Kör med min vanliga variant. Går fram till luckan med den snyggaste tjejen, sedan frågar jag: "Är det det här som är vinnarluckan?". Svar: " Ja, haha, det kanske det är!" Får ut vinsten: 741 kronor! Förlusten från V75:an återhämtad! Återigen på noll! Ingen regel utan undantag. Normalt gäller cut your losses. Men ibland kan det vara bra med double down. 

Så dagen slutade i dur. Jaggen fick en halv revansch. Jag lärde mig en läxa vad gäller spelandet, men gudarna var med mig och den blev inte dyr. Dessutom fina tävlingar och fina bilder. Så er travkorrespondent tar glatt farväl för den här dagen. I morgon väntar nya äventyr. Då väntar Elitloppet!