Jag plåtar framför allt till och från jobbet. Varje morgon går jag från Södermalm över Skeppsbron eller Gamla Stan in till City där jag jobbar. Ofta finns det fåglar, turister eller annat intressant att plåta.

Stockholm Marathon

Stockholm Marathon. Folk på stan, muskler som spänner sig och ansikten som plågas i bildvänliga grimaser. Det vara bara att skruva på värstingen och ge sig ut på stan. 

Publiken samlades tidigt för att heja fram sina favoriter. Barnvänligt. 

Jag hade fattat post vid Norra Järngraven. Tänkte att det skulle bli bildskönt när de kom ut ur tunneln. 

Här kommer de! 

Efter kenyanerna blir det snabbt trångt. Många vill vara med och fajtas om placeringarna. 

Uppe på bron gick det lugnare till. En oldtimer visar upp en säregen stil. 

Sopis på gott humör. Goda tider, strålande tider för branschen en sån här dag. 

Kärleken spirade bland publiken. 

Steve McCurry var där och plåtade! Han hade dock lämnat D4:an hemma idag. 

Just do it. 

Dricka i massor. Vid Söder Mälarstrand stod en hel tankbil full med sportdryck. Den behövs. Tre mil sprungna och sedan väntar Västerbron...

Rutinerad kille. Han bara plockar med sig vattnet med kepsen! 

Förutom handfat finns även dusch för den som önskar. Viktigt att göra sig fin inför målgången på Stadion. 

Har faktiskt själv sprungit Stockholm Marathon. Det var i min ungdom, för cirkus tjugofem år sedan. Tiden blev tre timmar och fyrtiofem minuter. Sedan dess har jag inte sprungit en meter. Tycker att jag inte längre har något att bevisa. Det som är utmaningen med marathon är inte flåset. Det är istället om benen håller. Första rundan flyger man fram. All uppståndelse, massan som rör sig gör att man springer två mil som vore det en söndagspromenad. Det jobbiga börjar vid varvningen. Det är då som det går upp för en att det är lika långt kvar. Sedan är det bara en två timmars lång plåga in i mål. Som sagt är det inte flåset det hänger på. Det är i stället om benen skall hålla. För varje meter får man små muskelbristningar, påkarna stumnar mer och mer...Att svänga in på Stadion är en underbar upplevelse. När man väl har stannat till efter målgången går det inte att röra sig. Det går inte att gå nedför trappor, man tvingas backa ner. På bilden ser vi hur påkar börjar stumma. Håller de in i mål? 

Det var nog. Efter ett tag tycker den kunniga publiken att den har sett tillräckligt. Dags att gå hem och sätta på kaffe. Och ta sig en eftermiddagslur. Löparna kommer säkert i mål oss förutan. 

Inlagt 2013-06-01 20:40 | Läst 2568 ggr. | Permalink


(visas ej)

Nämn en färg i den svenska flaggan?
Såg delar av tävlingen på TV och kände ingen längtan efter att springa där men såg fram emot bildrepotagen här i bloggarna. Många trevliga bilder i ditt repotage.
Svar från Iwa 2013-06-02 11:15
Hej Margareta,håller med om att marathon gör sig bättre på bild :-)
/Per
Tack för bilderna Per !
:)
Jag sprang själv igår så svårt att själv dokumentera loppet.
Bugar och bockar !
mvh/Dieter
Svar från Iwa 2013-06-02 11:15
Nästa år får du ta med dig kameran i spåret. Garanterad närvaro :-)
/Per
Fina bilder Per!
Nr 3 och 6 sticker ut extra.

Med vänlig hälsning Tommy
Svar från Iwa 2013-06-02 11:16
Tack Tommy. Och som vanligt slog du mig :-)
/Per
tomazon 2013-06-02 11:27
Jag slog dig på tid men du slog mig med bättre bilder!