Äventyr i Rom: Gatubilder

Meddelar några gatubilder från Rom: 

Ma che bella!

Populär fontän vid Spanska trappan. 

Den här butiken hade de bästa pizzabitarna. Ett ställe där the locals gick och handlade. 

//Fine

Äventyr i Rom: I Vatikanmuseet

Roms historia är antiken och kyrkan. Efter att gårdagen gått åt till att klara av antikens måsten var det dags att ta sig an kyrkans. Nämligen Vatikanmuseet. Vatikanmuseet räknas som ett av världens främsta. Michelangelo, Rafael, Botticelli, Perugino, Ghirlandaio - alla de stora finns representerade här. Det alla snackar om på förhand är Sixtinska kapellet. Det skall vara något alldeles i hästväg. Men även Rafaels stanzer har nämnts. 

Min plan var att ge mig iväg tidigt på morgonen. Jag hade nämligen fått ett stalltips. Det blir snabbt så knökfullt att är man inte ute i tid blir det korvstoppning. Det gäller speciellt Sixtinska kapellet. Tipset var alltså ge sig i väg så man är vid museet en timme innan de öppnar klockan 9. Det gäller att vara först på låset. Sedan rusar man direkt till Sixtinska kapellet innan allt buset anländer. Då kan man få sådär en tio minuter för sig själv. 

Jag kom emellertid inte iväg i den tid jag hade planerat. Klockan kvart över åtta lämnar jag hotellet. Klockan kvart i nio är jag vid Vatikanen...

Jag är för sent ute. Horderna ringlar sig redan längs muren upp mot biljettkassan. Planen hade gäckats! Jag såg framför mig två-tre timmars köande, vartefter man släpps in i museet. Sedan skall man trängas som en sardin med alla turisterna. Vad göra? Jag behöver en plan B! 

Det dröjer dock inte länge förrän en scalper dyker upp. Han har bevittnat mitt prekära läge och vill nu hjälpa mig. "Excuse me sir, do you have a ticket? I have a ticket for you for a guided tour that starts right now, very good price! Private tour, fifty euro!" 

Hm, privat tur, vad är det här? Och femtio euro! Vill han skinna mig? Men skalparen lägger ut texten: Utan guidad tur är det hopplöst att ta sig in. Om man köper biljetten själv kostar det 27 euro, plus Peterskyrkan blir det 41 euro. Samma pris tar han för en ordinarie guidad tur, som startar om en halvtimme. Den kostar också 41 euro. Samma pris! Det verkar dyrt, men vad ska man göra. Han står väl inte här och ljuger? Men vad f-n, tänker jag. Man lever bara en gång. "Okey", säger jag. " You want ordinary guided tour in half an hour?" "No. I want private tour. Now!"

Och det visar sig vara det bästa jag har gjort på resan. Skalparen tar mig till ett biljettkontor strax i närheten av museet. Jag betalar mina femtio euro. Jag ansluter mig till en grupp på tio-femton personer. De är just på väg att ge sig iväg till museet. Klockan nio står vi vid ingången. Vi åker gräddfil genom biljettkassan. Efter att ha passerat säkerhetskontrollen (tänk Kennedy airport efter 9/11!) åker vi upp i museet och ut i de Vatikanska trädgårdarna. Vi är inne! Jag känner mig stolt. Känner mig som en klippare. Ofta kan man i såna här lägen bli lite småsnål. Man kan få för sig att stå några timmar i kö bara för att spara några euro. Men inte. Den här gången lät jag minsann visheten bedra snålheten! 

 I Vatikanens magnifika trädgård finns ställningar med planscher på Sixtinska kapellet och Michelangelos målning Yttersta domen. Det är meningen att guiderna här ska lägga ut texten. Det går inte att göra i kapellet. Guiden är en italienare, Giuseppe, doktor i arkeologi. Han kan museet på sina fem fingrar. Han är en sån där som öser på ur sin lärdom och som man aldrig tröttnar att lyssna på. Han är också en entertainer, en man med commedia del arte i sitt blod.Det är edutainment på hög nivå. 

Läsare som följt bloggen vet att jag brukar köra ett guide-special. Guider är så tacksamma att plåta. De är sittande ankor, de kan inte komma undan. De är samtidigt magnifika motiv: de gestikulerar och showar. Så  det här blogginlägget är ett kombinerat guidespecial och museiinlägg. 

Giuseppe förklarar ingående om skillnaden mellan klassiskt och modernt, om romerskt och grekiskt. Om att konstens uppgift är att förmedla skönhet, varför skådespelare inte kan vara bärare av denna, om romerska valv, om centralperspektiv, om Michelangelos förebilder, om renässanshumanismens ideal att brygga klassiskt och kristet, om påvarna della Roveres frikostighet. Allt detta samtidigt som han drar dåliga vitsar! 

Kollegial stämning råder bland guiderna. 

Så var det dags att ge sig in i själva museet. Och vad skådar ens norra öga? Turister! Hur har de hittat hit? 

Inne i museet finns många fina statyer. Och det är nu som det är bra att han en toppguide som Giuseppe vid sin sida. Kristus ansikte i Yttersta domen - var har Michelangelo fått sin inspirationskälla?  - Apollo från Belvedere! Och varifrån kommer inspirationen till alla vridande kroppar? Belvedere-torson! Dessutom magiska trick med gobelänger där Jesus ögon följer en när man går förbi dem, om skillnaden mellan grekisk och persisk Diana - och mycket mer! Det är roligt att gå på museum. På bilden grekisk diskuskastare a la Myron. Man vinner inga tävlingar med den tekniken, men snyggt är det. Smakfulla proportioner på musklerna, ej övertränad. Kastaren har dock tappat vital del. 

Men nu börjar det dra ihop sig! Giuseppe tar farväl: han kan inte guida i Sixtinska kapellet. Men han ger oss ändå stalltipset att först ta vägen förbi Rafaels stanzer (rum). Dessa rum innehåller några av världens mest berömda målningar: Skolan i Athen samt Dispyten om det heliga sakramentet. Det var påven Julius II som kommissionerade dessa verk. Julius II hette egentligen Giuliano della Rovere. Om ni har sett TV-serien Borgias är han påven Alexander VI:s svurne fiende. Men i TV-serien är han något av en looser. Han är Vatikanens Cliff Barnes i kontrast till Alexander VI Borgias JR. Må så vara. Men efter Borgias död blev Giuliano påve och sedan tog han ut sin hämnd. Julius II hyste ett sådant hat till sin företrädare han inte ens kunde förmå sig att använda de rum som Borgia hade använt som ämbetsrum. Han lät därför skapa nya ämbetsrum och kommissionerade Rafael att pryda dem. Det är således della Roveres hat till Borgia som är anledning till att de Rafaelska rummen finns till! Här ser vi hur även de mest negativa känslor kan komma till nytta och bära frukt i Guds hand. 

Det förnämsta rummet är La stanza della Segnatura. Det är här de världsberömda freskerna finns. Klassiskt och kristet, filosofi och teologi i harmoni. Skolan i Athen: Platon pekar uppåt: sök sanningen i de eviga idéernas värld! Nej, säger Aristoteles och pekar nedåt: sök sanningen på jorden: utforska tingen! 

Dispyten över det heliga sakramentet. Se där! Kristus blir närvarande i det heliga sakramentet. Brödet är inte längre bröd utan Kristi kropp. Trons mysterium! 

...divine...beauty!...

Jag stod länge, länge i detta rum. Helt otroligt att man får komma så nära. Och att man får plåta! Efter denna skönhetsupplevelse frågar man sig om det kan bli mycket bättre. Hur är det med Sixtinska kapellet? Är det lika bra som alla säger? Det var dags att kliva in i himmelriket. 

Och så var det. Himmelriket! Ett bedövande intryck. Väggarna smyckade med det bästa som människosläktet har att erbjuda i konstväg. Det börjar rycka i tårkanalerna. I bakgrunden hörs stilla polyfoni. Historisk mark. Här var det påveval bara för några veckor sedan. Var tänder man röken? Människor från hela världen stirrar förundrat på allt det sköna som finns på väggar och i tak. Ett tilltagande sorl som avbryts av vakternas förmaningar. - Silenzio per favore! Det råder fotoförbud. Till skillnad från andra rum är det inte tanter som övervakar. Det är stora starka solbrända italienare med breda käkar. Det måste vara Vatikanstatens säkerhetstrupper. Alla vill plåta men ingen vågar utmana ödet. Inte heller jag. 

...men vänta. vad är det här? När jag kom hem visade sig att det ändå fanns en bild på minneskortet. Jag måste ha kommit åt avtryckaren när jag satte mig ned och rättade till utrustningen. Så kan det gå!  Observera att detta strikt talat inte är ett fotografi. Det är mer ett didaktiskt exempel på hur det kan bli när man oförhappandes råkar komma åt avtryckaren. Ifall någon skulle få för sig att vilja meddela Schweizergardet. 

Sixtinska kapellet är förresten byggt av påven Sixtus IV som var en av påven Julius II:s släktingar på påvetronen. Della Rovere igen! När Julius hade satt Michelangelo att jobba på Yttersta domen i Sixtinska kapellet hade han samtidigt kommissionerat Rafael att arbeta i stanzerna i en annan del av palatset. Det är såhär man ska jobba. Kraftsamla, ta in de bästa, skapa odödliga verk. Och vilken långsiktig investering det har blivit för Vatikanen! Vatikanmuséerna räknar in, hör och häpna, fem miljoner besökare per år. De stora dragarna är Sixtinska kapellet och Rafaels stanzer. Om vi gör kalkylen trettio euro gånger fem miljoner ger det hundrafemtio miljoner euro, eller strax under en och en halv miljard kronor per år i biljettintäkter! Julius II måste vara en av kyrkans genom tiderna matnyttigaste påvar. 

Det här pekar också på någonting mer. Den nuvarande påven emeritus Benedikt XVI sade en gång att kyrkans yttersta försvar är konsten och helgonen. Allt annat, såsom makt och dogmer, saknar relevans för dagens människor. Men konsten är verkligen ett hemligt vapen för kyrkan. Katolska kyrkans öppna, världsomspännade inställning gör att den konst man förvaltar är alla katolikers gemensamma arvedel. "Bli katolik och denna skönhet blir också din arvedel." Förutom konsten är också musiken ett hemligt vapen. Mozarts requiem har säkert fått många själar att bli katoliker. 

Apropå Mozart finns det en koppling mellan honom och Sixtinska kapellet. Allegris Miserere räknas av många som ett av musikens vackraste stycken. Stycket skrevs för påven Urban VIII på 1630-talet och fick bara sjungas i Sixtinska kapellet under påsken. Så förhöll det sig i 140 år. Men sedan gjorde påven ett misstag. Han bjöd in den fjortonårige Mozart till kapellet. Som det geni han var memorerade Mozart stycket. När han kom hem nedtecknade han det och på så vis känner världen nu till detta mästerverk. Så håll till godo: 

...divine...music!...

https://youtu.be/nKj1iK2WKS8 

Romae, 
//Per

Fotomässan 2012

Så var det dags för Fotomässan igen. Till och Från var på plats även i år. Tyvärr hade bloggen ingen möjlighet att rapportera live den här gången. Så det blir ett reportage i efterhand. 

Det är alltid trevligt att komma ut och träffa fotofolk. Jämfört med förra året kändes dock mässan lite tunnare. Den stora missen var att man plockat bort förra årets höjdpunkt, nämligen modefotograferingen. Denna hade ersatts med någon slags visning av hur man plåtar mat. Men hallå! Hur tänkte man här? Från att fota modeller på catwalken kunde man nu istället plåta en kändiskock i färd med att skära upp grönsaker. Hoppas att man inser sitt misstag till nästa år. 

Den stora trenden i år var helt klart blixten. Nikon hade exempelvis plockat dit alla sina kända blixtgurus. Blixten har de senaste åren fört en tynande tillvaro men verkar vara på väg att göra en liten come back. Antagligen någon slags retro. 

Fotomässan är en familjetillställning där stora och små kan hitta prylar att leka med. 

The guns of Navarone. 

Hos Nikons Check'n Clean: - Ja lämna in en D4 - ja lovar! 

Hundporträtt! Förutom blixten var detta trenden i år. 

Kul med blixt! Nikons nya blixtguru Morten Rygaard visar upp de bästa proffstricken. 

Där är han! 

...Och Sigma tar hem priset i år igen i kategorin Bästa Pryl. 

Slut för i år. Till och Från börjar nu uppladdningen inför Hundmässan. Den går av stapeln om tre veckor. Väl mött! 

8 mars - kvinnodagen!

Idag är det den 8 mars - den internationella kvinnodagen. Det borde vara en dag att fira. Tyvärr är dagen hos oss förknippad med att batikhäxor går omkring och skriker. Så dagen är mest förknippad med obehag. Då är det bättre i Ryssland. Där är det sed att alla män ger blommor åt sina kvinnliga bekanta. Dagen räknas som en av årets viktigaste märkesdagar. Detta borde vi ta efter! Så därför skulle jag vilja ge en blomma till alla kvinnliga fotokollegor här på Fotosidan. Grattis till den internationella kvinnodagen! 

("Ge blommor åt kvinnorna" Renat Ibragimov.) 

Fare la bella figura

Är det något som italienarna behärskar är det det här med stil. I Italien pratar man om att fare una bella figura - att göra en vacker figur. Att uppträda med stil och elegans i vardagen är en konst som få i Sverige behärskar. Utanför Stockholm är väl företeelsen närmast okänd. Tricket är att vara elegant utan att vara en sprätthök och att kombinera stilfull klädsel med ett lika stiligt sätt. 

Det var under den sista dagen som jag gav mig ut för att söka hitta och föreviga italienska stilideal. Det var något sent påkommet. Jag hade dittills varit fullt upptagen med att turista och spana in sevärdheter. Knappt om tid således - men till slut tror jag att jag fann vad jag sökte.  

Elegant. Hatt med matchande halsduk. Gillar också koftan. Hade själv en liknande kofta från Massimo Dutti. Det här är Italien! 

Till slut fann jag vad jag letat efter. 

Rocken, halsduken, solglasögonen, frisyren, gesten - i kombination med värmen och omsorgen. Viva Italia!