Fotografi - konst eller tursport?

Undertecknad har plåtat digitalt nu i omkring ett år. Så det har blivit så att jag har gått igenom mina bilder, sorterat och stämt av utvecklingen lite grann. På ett år har jag plåtat kanske 10 000 bilder. Av dessa är jag riktigt nöjd med något trettiotal. Under den här tiden känner jag att jag har utvecklats som fotograf. Den moderna tekniken ger också sådana möjligheter jämfört med det man brukade få tillbaka från inlämningen för tjugo år sedan. Samtidigt har jag slagits av en paradox. Mina genomsnittsbilder är bättre nu än när jag började. Lägstanivån har höjts - det är inte samma mängd skräp nu som för ett år sedan (eller är det bara att man är snabbare på att deleta?). Men samtidigt har jag känslan att de riktiga favoriterna knappast är fler idag än när jag började. Är inte det lite paradoxalt? Borde inte ökad skicklighet leda till att just de bästa bilderna blir fler? Av de riktiga favoriterna visar sig emellertid de flesta vara rena lyckträffar och många är tagna för ett tag sedan. 

Det får en att undra: vad slags verksamhet är egentligen fotografi? Är det konst? Eller är det snarare någon slags tursport? Hur mycket spelar skickligheten in, och hur mycket spelar turen?

Låt mig illustrera med några bilder. Här är tre bilder där jag har ansträngt mig och fått känslan att ha varit skicklig vid fototillfället. 

Vid den första bilden stod jag vid körsbärsträden i Kungsan. Jag planerade i förväg och inväntade lämpliga motiv och höll ett fast grepp om kompositionen i kameran när motiven närmade sig. 

Vid den andra bilden låg jag och krälade på marken i Gamla Stans gränder. Min tanke var att fånga en duva ur fågelperspektiv. Efteråt kände man att man hade tagit på sig blåställen och jobbat. 

I den tredje bilden smög jag upp på några män som stod och spanade vid en utkiksplats. Det är ett ganska märkligt spektakel. Vid Globenområdet håller man just nu på att bygga nya Söderstadion. Vid middagstid varje dag utspelar sig samma spektakel med män som går dit för att skåda bygget med längtande ögon. 

Jag är väl själv hyfsat nöjd med de här bilderna. Tycker att de är ganska bra. Men de tillhör inte mina absoluta favoriter. När jag går igenom favoriterna upptäcker jag att de har varit rena turskott. Exempel är de tre sista bilderna i mitt förra blogginlägg. En av dem återges här. 

Varför gillar jag den här bilden? Jag tror det beror på att den är omöjlig att planera. I mitt förra inlägg diskuterade jag huruvida konst skall ses som spontanitet i komposition. Konst är ande och liv i ett vältempererat sammanhang. Problemet är att det här inte går att planera fram. I ovanstående bild kan man mycket väl ta sikte på folklivet på bron. Där kommer det att formas välkomponerade strömmar av människor. Man kan stå där och komponera i kameran och vänta in det avgörande ögonblicket. Sedan gäller det bara att ha turen att en mås skall behaga flyga förbi...

Sannolikheten för att detta skall inträffa är otroligt låg. En sådan bild skulle med all sannolikhet stanna vid en bild med flanerande människor på en bro. Ovanstående bild kom inte heller till stånd på det viset. I stället stod jag och plåtade måsar vid Strömsbron. Fokus var helt inställt på att plåta mås och få dem i skärpa, med förhoppningen att något intressant samtidigt skulle hända i bakgrunden. 

Att ta en riktigt bra bild handlar enligt detta resonemang primärt om att fånga ande och liv, det oväntade, i flykten. Och här har skickliga och erfarna fotografer inget särskilt övertag gentemot nybörjaren. Kanske kan man göra en liknelse med att spela på hästar. En rutinerad spelare kommer konsistent att ha fler småvinster än vad nybörjaren har. Nästan varje vecka har han en femma eller sexa på kupongen. Den skicklige spelaren kommer däremot knappast ha fler högvinster än amatören. Osäkerheten för en sådan är nämligen så stor att expertkunskapen drunknar i allt som måste stämma in samtidigt för att detta skall ske. Chansen att pricka in en miljonvinst är snarare en relativt linjär funktion av hur mycket man spelar. 

Så därför är det inte särskilt förvånande att stora mästare lyckas ta många kanonbilder. Det beror inte på att de skulle vara särskilt mycket bättre - det beror snarare på att de plåtar så mycket mer. Om man likt en Maisel eller Bresson i femtio år dagligen går omkring med kameran i New York eller Paris kommer man så småningom att ha plåtat en hel del bra bilder. Fotografi är en tursport snarare än konst och den som plåtar ofta och mycket kommer så småningom att lyckas.  

Big Hands

Idag slank jag förbi Nikons event nere i Kungsan. Big Hands och lanseringen av deras nya spegellösa superkamera. 

Big hands. 

Nikons tält. Tyvärr urartade tillställningen snabbt till ett gubbdagis. 

Som sagt, gubbdagis var namnet. 

Vad skall man säga om kameran? Måste säga att jag var positivt överraskad. Kameran var mycket smidig. Otroligt rapp för att vara en liten spegellös kamera. Autofokusen snabb. Magnesiumhyddan ger kameran ett säkert, proffsigt intryck. Autofokuspunkterna i själva sensorn känns som framtiden. Och storleken på objektiven! Teleobjektivet 30-110 motsvarande 80-300! Det känns minst sagt klumpigt att fota med 70-200:an efter det. Jag var också positivt överraskad över den elektroniska sökaren. Har tidigare varit skeptisk till den, men den var riktigt trevlig. Snabbheten och filmmöjligheterna gör att kameran kommer att bli en favorit för såna som vill fota/filma sina ungar eller hundar. 

Det enda abret var väl frånvaron av riktigt kort skärpedjup. Intrycket är att för att spegelkameror skall konkurrera med spegellösa i framtiden måste man upp i fullformat. Spegelkameran har två fördelar, nämligen den optiska sökaren och det korta skärpedjupet. För att dessa skall komma till sin rätt måste man upp i fullformat. Samtidigt går det inte komma i för stor förpackning. 

Efteråt satte jag mig på bänkarna vid stora fontänen. Höstkyla i luften. 

Solen sjönk och stora skuggan tog vid. Det var dags att gå hem och göra kväll. 

I dansens virvlar

Det var dans i Kungsan i går kväll. En skara entusiaster trotsade det kyliga vädret och gav sig ut i dansens virvlar till storbandets musik. 

De va dans bort i vägen i lördagsnatten...

Renoirkänsla? 

Efteråt gick jag hem genom stockholmsnatten medan jag funderade över Konsten..

Bland kulstöterskor och kulstötare

Det stöts mycket kula just nu. I förrförra veckan innan prajdarna tog vid gick en kulstötningstävling av stapeln i Kungsträdgården. Ett perfekt fototillfälle -tyvärr kom jag lite sent och det var alldeles knökfullt med folk. Härlig stämning på läktaren. Jag fick ej något tillfälle att ta några bilder på själva actionen. Däremot lyckades jag plåta några bilder backstage. 

Backstage. En estnisk kulstöterska ger mig en pilemarisk blick. 

Men här då? Pratar hon med mig? ...vi hörs sedan?...du ringer?...

Nåja. Hur som helst måste man imponeras av ryggtavlan hos Spårvägskillen. I mitt förra blogginlägg klagade jag på plåtning av ryggar - men ibland är en rygg värd att plåta. Det sägs att axelbredden är det fysiska attribut som kvinnor i första hand attraheras av hos män. Hade själv en liknande ryggtavla i min ungdom. (Den finns fortfarande kvar men ligger numera inbakad i några extra skyddslager). 

Denna blogg arbetar under en av överheten godkänd jämställdhetsplan där vi försöker balansera manligt och kvinnligt. Därför meddelas även bilder på några manliga kulstötare. 

Några manliga kulstötare höll tävling på Slottsbacken en härlig sommarkväll. Här var det inte så mycket styrkan som tekniken som var avgörande. 

Ett skönt stoppkast. Hyfsad autofokus?

När man tänker efter finns det ju en fin kulbana uppe på Slottsbacken, med en av Stockholms finaste utsikter. Ett perfekt sätt att tillbringa en sommarkväll. Här kan man spela och göra turisterna glada. Någon som är sugen på ett parti? 

Nytt objektiv

Midsommaren firade jag i Bredared. På hemvägen åkte jag förbi Borås där jag köpte ett 85/1.8 objektiv från en Fotosidan-medlem. Hittills har jag släpat runt på ett 35mm och ett 70-200. 70-200:an är otroligt skön men den är lite stor och tenderar att skrämma upp folk när man plockar fram bössan på stan. (en del gillar å andra sidan att bli plåtad av en "proffsfotograf" från en tidning...). Hur som helst tänkte jag att ett kort och smidigt tele som 85:an skulle komma väl till pass. Meddelar några bilder. 

Gluggen verkar vara bra på att fånga vattenytor. Här ett exempel från Stockholms inlopp i tidigt morgondis. 

Nybonat golv-känsla.  

Körsbärsträden i Kungsan. Gluggen verkar trivas i stadsmiljö. Men vad är det på marken? Färgstick? Moiré? Eller är det bara lite skräp? 

Änglamönstring. Bakgrunden tyvärr rörig. 

Bokeh-studie. Klart bättre! 

Gulblå vattenspegel.

Objektivet är riktigt trevligt att knata runt med. Storleksmässigt är det i samma härad som ett 50 eller 35 millimeters. Risken är väl att man nu blir för lat. 70-200:an får stanna hemma i garderoben. 

Idag är för övrigt första dan på semestern! Så under några veckor kommer jag inte att plåta till och från. Snarare av och till. Glad sommar, alla glada fotografer!