På Fotografiska

Undertecknad har plåtat en hel del på sistone. Tänkte därför att jag skulle koppla av med att gå ner till Fotografiska och kolla in vad kollegorna sysslar med. Just nu har bland annat Nick Brandt en utställning med sina bilder på elefanter och andra vilda djur från savannen. Helen Levitt har en utställning med gatufotografi som verkade intressant. Sagt och gjort: 

När jag gick den långa trappan från Katarinavägen ner mot Fotografiska möttes jag av glada besökare på väg upp. Jag förstod att därnere vankades kanonutställningar. 

Väl därinne kom förväntningarna inte på skam. Lokalerna var fyllda av glada besökare ivriga att stilla sitt lystmäte med fotografisk konst. 

Med tankarna på savannen. 

Bland alfahannar och lejoninnor. 

Skeptisk, entusiastisk, trollbunden. 

...är det inte lite konstiga färger?...

...jag undrar om han har någon annan?...

Det var uppenbart att kollegorna hade gjort succé. Inspirerande och kul! Vänta bara - en dag skall jag också ha en utställning och då skall människor komma från jordens alla hörn och förtjusas av mina bilder. Nästa år på Fotografiska...

Gyllene snittet

Har på sistone experimenterat  en del med gyllene snittet. Gyllene snittet var känt redan av antikens lärde. Inom konst och arkitektur är snittet centralt. Snittet anses ofta ha sitt ursprung i sfärernas harmoni. Det anses som en grundregel att om en bild komponeras med snittet som utgångspunkt, kommer bilden att vila i skön balans. 

Emellertid visar sig detta ofta vara en sanning med modifikation. Om man mer aktivt börjar jobba med snittet, finner man att det tvärtom ofta kan verka disharmoniserande: 

Här är ett exempel. När snittet är så här tjockt och färggrant tar det lätt över kompositionen. Därmed uppstår en spänning gentemot motivet i bilden. Undvik överlastning. 

Att snittet kan verka spänningsskapande gäller emellertid ej blott för tjocka färgglada snitt: 

Här har vi ett snitt som är raka motsatsen till snittet ovan. Snittet är här knivtunt och helt färgneutralt. Snittet är skuret i en perfekt halvdiagonal som borde verka harmoniserande. Ändå upplever vi en spänning gentemot motivet. 

Ett exempel på ett liggande snitt. Ej heller här förmår snittet skapa harmoni. Att snittet är skuret med spetsar kan möjligtvis påverka. 

Här är ett exempel på ett centralsnitt och som således inte är gyllene. Ändå upplever vi en större harmoni i bilden jämfört med den ovan. 

Exemplen visar således att gyllene snittet är ett användbart redskap i kompositionslådan. Men det måste brukas med försiktighet. Ofta kan det tvärtemot intentionerna verka disharmoniserande. Det finns inga regler utan man måste helt enkelt pröva sig fram. 

Att träna simultankapaciteten

Simultankapaciteteten - förmågan att göra många saker samtidigt - är en konst som få behärskar. Kvinnor är erkänt bättre på den än män. Just därför kan de senare må bra av lite träning på området. Ofta går det bra att träna med enkla övningar - övningar som kan förefalla triviala, men som när man prövar på dem ofta visar sig vara svårare än man tror. 

En bra sådan övning är den att försöka dricka kaffe och titta in i en kamera samtidigt. Låter enkelt men är faktiskt svårare än man tror. Här har vi en yngling som tänker ge sig på vågspelet. Titta in i kameran. Sedan lyft kaffekoppen...

Aj då! Gick visst lite för fort när koppen skulle föras mot munnen. Det gör inget. Bara att försöka igen: 

Titta in i kameran...fatta koppen...

Japp! Där satt den! Snyggt jobbat. 

Här har vi en man som också vill prova. Fixera blicken på kameran...

Lyft koppen och fortsätt att titta in i kameran. Bra, fullfölj! 

Rätt på första försöket! Starkt! Helt klart en naturbegåvning. 

Big Hands

Idag slank jag förbi Nikons event nere i Kungsan. Big Hands och lanseringen av deras nya spegellösa superkamera. 

Big hands. 

Nikons tält. Tyvärr urartade tillställningen snabbt till ett gubbdagis. 

Som sagt, gubbdagis var namnet. 

Vad skall man säga om kameran? Måste säga att jag var positivt överraskad. Kameran var mycket smidig. Otroligt rapp för att vara en liten spegellös kamera. Autofokusen snabb. Magnesiumhyddan ger kameran ett säkert, proffsigt intryck. Autofokuspunkterna i själva sensorn känns som framtiden. Och storleken på objektiven! Teleobjektivet 30-110 motsvarande 80-300! Det känns minst sagt klumpigt att fota med 70-200:an efter det. Jag var också positivt överraskad över den elektroniska sökaren. Har tidigare varit skeptisk till den, men den var riktigt trevlig. Snabbheten och filmmöjligheterna gör att kameran kommer att bli en favorit för såna som vill fota/filma sina ungar eller hundar. 

Det enda abret var väl frånvaron av riktigt kort skärpedjup. Intrycket är att för att spegelkameror skall konkurrera med spegellösa i framtiden måste man upp i fullformat. Spegelkameran har två fördelar, nämligen den optiska sökaren och det korta skärpedjupet. För att dessa skall komma till sin rätt måste man upp i fullformat. Samtidigt går det inte komma i för stor förpackning. 

Efteråt satte jag mig på bänkarna vid stora fontänen. Höstkyla i luften. 

Solen sjönk och stora skuggan tog vid. Det var dags att gå hem och göra kväll. 

Vaktmåsar på Skeppsbron?

Har båtbolagen börjat köra med vaktmåsar? De gamla romarna använde som bekant gäss att vakta viktiga platser, gäss som med sitt kacklande kunde larma när någon objuden gäst smög sig in. På samma sätt skulle måsar med sitt skrattande kunna larma vid ovälkommet besök. Användandet av vaktmåsar skulle potentiellt kunna spara in stora summor åt båtbolagen: 

Vaktmås på post. 

Vaktmåsen med på noterna. 

Dubbelpost. 

Att kunna sova på sin post  - väsentlig kunskap för varje väktare. Den enbenta ställningen gör sovandet obemärkt.