Äventyr i Venedig - Varans väg

När man är ute och reser brukar det ofta vara en god idé att försöka förena nytta med nöje. Då undertecknad i det civila jobbar med att utreda frågor kring handel och tjänstenäringar ville jag passa på att under min Venedigresa göra några observationer kring stadens alldeles speciella distributionssystem. 

Venedig har ett distributionssystem som ingen annan stad. Bilar är förbjudna. Det gör att distributionen genomförs på två vägar: med båt och med handkraft. Stadens allfarled är Canal Grande, som i ett bakvänt  S slingrar sig genom staden. Här trängs båtar stora som små. Allt som är bilburet hemma är båtburet här: Brandkår, polis, kollektivtrafik, taxi. Första gången man kommer till Venedig tror man inte sina ögon. Det är som i en film. 

Det som lastbilen gör i andra städer gör lastbåten i Venedig. 

En bro förbinder Venedig med fastlandet. Lastbilar är emellertid förbjudna i staden. Motorfordon tar sig inte längre än till Piazzale Roma i början av staden. Sedan är det kanaler och slingrande gränder. Allt gods måste därför omlastas på båtar. Efter omlastning förs varorna genom Canal Grande för vidare avlastning på någon av kajerna längs kanalen. Inte minst på kajerna vid Rialtobron. Där packas varor på de speciella lastkärror som man ser överallt i Venedig. Med handkraft förs godset in i smala gränder och upp över smala broar fram till butiker där de packas upp. Om inte varorna måste bäras en sista bit upp på smala trappor. 

Ibland ser man små pråmar som för godset genom kanalerna. Ett givet fotoobjekt. I New York är allting big. I Venedig är allting small. 

Slutstation. Efter kanalfärd och kärra finner varorna sin slutdestination. Som här, en konsumbutik. Man tror inte att det skall gå. Men det gör det. 

Handkraft. Venedig rör sig genom handkraft. Det är inte bara varuflödet. Allting bygger på hantverk. En reflektion är att staden inte är gjord för den moderna ekonomin - som bygger på maskinkraft och där arbetet beskattas till döds. I Italien liksom i Sverige sugs hälften av arbetets frukter ut av staten, medan kapitalet hålles relativt skadeslöst. Under Venedigs storhetstid var staden mer eller mindre ett nyliberalt paradis. Venedig var en köpmannarepublik vars inkomster byggde på licensavgifter snarare än skatter. För att Venedig åter skall blomstra måste det till en rejäl skattereform. Staden skulle behöva ett ROT/RUT-avdrag i storleken alla ROT/RUT-avdrags moder. Ett VÅT-avdrag för Venedig! 

Äventyr i Venedig - Nattbilder

Venedig är en lugn stad att vandra i på kvällarna. Inga bilar finns i Venedig. Det är lite si och så med gatubelysningen. Så man har staden lite grann för sig själv. Meddelar några bilder. 

Slut. 

Äventyr i Venedig: I lagunen

Dagen efter nyårsafton. Staden var full av krossat glas och sura uppstötningar. Det var därför läge att fly staden och ge sig ut på lagunen. På morgonen travade jag till kajen Fondamente Nove. Jag köpte dagsbiljett för vaporettobåtarna och gav mig iväg. 

Min plan var att besöka tre öar ute i lagunen: kyrkogårdsön San Michele, glasblåsarnas ö Murano samt spetsknypplerskornas ö Burano. 

San Michele ligger strax utanför Venedig. Hela ön utgör en kyrkogård. Tidigare begravde veneterna sina döda på kyrkogårdar inne i Venedig. När Napoleon erövrade staden år 1797 fick han för sig att han skulle ge veneterna en ny kyrkogård att begrava sina döda på. Därmed frigjordes mark i själva Venedig som Napoleon använde till att bygga torg. Han var inte dum, Napoleon.

Den här kyrkogården är som ingen annan. Hela kyrkogården är som ett monument. I sarkofager ligger veneterna staplade på varandra. Gravarna utgör sexvåningshus: ett slags napoleonskt miljonprogram för de döda. Men denna struktur ger ändå ett monumentalt och vackert intryck. 

Det ger ett tätt och koncentrerat intryck när människorna ligger så tätt tillsammans. Det finns bilder och blommor på varje grav. Sammantaget känns kyrkogården som en levande plats. 

Kyrkogården är för övrigt också vilorum för många internationella berömdheter. Bland dem märks den amerikanske författaren Ezra Pound, den ryske poeten Josef Brodskij, samt Igor Stravinskij. Här ligger också Helenio Herrera - argentinaren som var legendarisk tränare för Inter på sextiotalet och catennacio-fotbollens fader. 

Efter San Michele tar man nästa inkommande båt som för en vidare till ön Murano. Detta är den legendariska glasblåsarön -  det var här som glas en gång i tiden på allvar började blåsas i större skala i Europa. Idag lever man på att tillverka konstglas. Ön är riktigt trevlig. Den är lugn och det råder en lokal, avslappnad atmosfär. 

Här är några locals som hälsar på varandra efter att på italienarens vis ha företagit helgdagens passegiata. Öborna verkar leva nära varandra. Blir lätt så när man bor på en ö. Murano verkar vara lite mer välbeställt än i Venedig. 

Precis som i Venedig finns det dock gott om förfallna hus. Venedig är tyvärr en åldrande skönhet. Husen faller sönder och underhållet lämnar en hel del övrigt att önska. Det är faktiskt lite tragiskt att se.  

Efter Murano går båten vidare ut till den lilla ön Burano som ligger en bra bit längre bort i lagunen. Här dyker förresten ett par kanotister upp i lagunen. Får man gissa att de är jänkare? 

Båtfärden tar en halvtimme ut till Burano. Ön är ett gammalt fiskeläge och detta ger husen och stället sin grundkaraktär. Husen är relativt enkla om man jämför med dem i Murano och Venedig. På femtonhundratalet växte det också fram en industri för spetsknyppling här. Precis som att Murano var först med att introducera glas i Europa var Burano först med att introducera spetsar. Ön är fortfarande kantad med butiker som säljer spets. Ett slående inslag hos ön är också dess kampanil, som lutar kraftigt. Precis som i Pisa. Sättningar i marken är orsaken.  

Det som gör Burano riktigt speciellt är emellertid att husen är målade i starka färger. Det gör ön riktigt trevlig att vandra i. Målarglädjen är helt enkelt fantastisk. Och det är inte bara att husen är målade. De är putsade och underhållna på ett helt annat sätt än i resten av Venedig. 

I Burano ser man något som jag aldrig har sett tidigare varken i Venedig eller någon annanstans. På fasadväggarna hänger det borstar, kvastar och andra rengöringsdon! I det här kvarteret hade varje hus en sop/skurborste utanför ytterdörren. Gatorna och husknutarna var också verkligen pedantiskt skötta. 

Efter att ha varit i Venedig i snart en vecka blir man väldigt förvånad. I Venedig härskar förfallet. Murano var lite bättre men ger ändå ett slitet intryck. Varför är Burano så annorlunda? Jag kan tänka mig några förklaringar. Dels är Burano en liten ö. Det bor 3 000 människor där. Detta gör att grannsämjan blir stark - men också jantelagen. Om de flesta målar sina hus och sopar rent framför egen dörr kommer det att uppstå ett grupptryck att se till att alla gör det. Man kommer också vilja tävla med grannen om att ha det mest putsade huset. Detta speciellt som husens färger är en viktig del i öns dragningskraft på turister. Ett annan förklaring är att det finns lite att göra på sådana här småställen.  Man kan ta sig en kvällspromenad, man kan prata med grannen. Men när man har gjort det måste man hitta på något annat. Och då är det ett bra tidsfördriv att pyssla med sitt hus. 

Men dessa förklaringar räcker inte. Dessa förutsättningar gäller ju för varenda liten by och varenda litet fiskeläge i Italien. Men nästan alla ger ett slitet intryck. Så det behövs något extra som förklarar Buranos exklusivitet. 

Här tror jag att spetsknypplingen spelar en viktig roll. Knyppling är ett hantverk som kräver extrem noggrannhet. För att kunna ägna sig åt detta yrke måste man vara något av en pedant. Detta pedanteri kommer sedan att smitta av sig på livet utanför jobbet. Knypplerskan tål inte att se smuts och damm i hemmet. Ej heller tål hon något som inte ligger på sin plats. Det är lätt att se hur fiskargubben kommer hem efter jobbet. Knypplarhustrun vill helst dock inte ha honom i huset. Så hon kör ut honom:

-Kan du inte gå och laga dina nät? -Jamen det har jag gjort! -Huset behöver målas om. Det var en månad sedan sist.

Och på den vägen är det. 

Äventyr i Venedig: Nyårsspecial

Meddelar några bilder från Sankt Markusplatsen. Det speciella med Venedig är att man tar på sig masker på nyårsafton. Det är inte bara turister utan verkar vara ett genuint folkligt festattribut. 

Efteråt var det mycket folk som skulle trängas i Venedigs smala gränder och broar. Gott Nytt År! 

Köpmannen i Venedig

Dagen för nyårsafton tänkte jag tillbringa med fortsatta efterforskningar på temat Shakespeare. Närmare bestämt hade jag satt mig för att ta mig an Köpmannen i Venedig. De som följt bloggen vet att de två senaste dagarna har varit fruktsamma. I förrgår upptäcktes Shakespeares hus i Venedig. I går upptäcktes Julias fruktträdgård i Verona. Fanns det månne något att upptäcka även när det gäller Köpmannen? Med iver i håg och kameran i händerna gav jag mig ut på morgonkvisten. 

Pjäsens huvudperson är penninglånaren Shylock. När den venetiske ädlingen Bassanio vill låna 3 000 dukater av Shylock går han med på lånet - men kräver i gengäld en alldeles särskild pant. Behållningen i pjäsen är främst de två tal som Shylock håller i samband med rättegången i sista akten, samt den listiga upplösningen. Pjäsen filmatiserades för några år sedan i en sevärd version med Al Pacino i huvudrollen. 

Handlingen tar sin början i stadsdelen Rialto. Rialto är den äldsta delen av Venedig. Namnet härrör från ordet Riva alto, d v s hög strand. Det var här som man byggde först när Venedig grundades på 400-talet. Rialto var också i äldre tider centrum för handel och kommers. Då Venedig var den viktigaste handelsnationen i världen måste stadsdelen ha varit något av medeltidens Manhattan. På bilden syns några gamla kolonnader. Sotoportego del Banco Giro - var det månne här som Shylock en gång vandrade i skuggan och gjorde sina affärer? 

Rialto är fortfarande platsen för den lokala marknaden i Venedig. Riktigt spännande är fiskmarknaden. Här finns framför allt alla sorters kräftdjur. Räkor, kräftor, hummer, krabbor, musslor, sjösniglar, havskräftor och mera räkor. Humrarna lever och spretar med spröten. 

Här är mina favoriter. En slags jätteräka med ögon som stirrar på en. Ögonen är emellertid en synvilla. De sitter nämligen på stjärten! Tydligen använder sig räkorna av något slags ögonkamouflage för att skrämma bort potentiella rovdjur. Smart. 

Det fanns dock inte så mycket att hämta i Shakespeare-väg på Rialto. Jag bestämde mig därför för att ge mig iväg till ghettot, stadsdelen där Shylock bodde. Ordet ghetto har sitt upphov i Venedig. En etymologisk förklaring är att det kommer sig av ordet borghetto, som betyder stadsdel. Centrum i ghettot är torget Campo Novo. De som läst tidigare inlägg vet att jag haft stor nytta av att följa Richard Paul Roes bok Shakespeare in Italy. Även för Köpmannen i Venedig har Roe tagit fram intressanta rön. Övertygande argumenterar han för att Shylocks bostad låg på torget Campo Novo. Varför? Därför att det var här som personerna av vikt i den mosaiska församlingen bodde. Dessutom finns det ledtrådar i pjäsen som pekar på ett speciellt hus: 

I akt II, scen 6 dyker några kumpaner till ynglingen Lorenzo upp för att röva bort Shylocks dotter Jessica. Den ene yttrar: 

"This is the penthouse under which Lorenzo 
Desired us make a stand."

Roe anför sedan att ordet penthouse ursprungligen betydde tillbyggnad. Ordets rot har betydelsen appendere, som betyder att tillägga (jmfr appendix). Och det visar sig verkligen finnas ett hus med en sådan tillbyggnad på Campo Novo! Nämligen byggnaden till höger i bilden ovan. Roe lyckades på så vis med bravaden att identifiera Shylocks bostad! Det är imponerande. 

Bostaden ligger för övrigt vägg i vägg med pantbanken Banco Rosso. Banken ligger under de fyra arkaderna i bilden ovan, till vänster om Shylocks bostad. Detta var pantbanker som var påbjudna av den venetiska senaten att tillhandahålla billiga lån till fattiga. Femhundra år senare existerar den fortfarande! Man känner historiens vingslag. 

Det var intressant att befinna sig på Campo Novo. Intressant att bekräfta Roes rön. Och få uppleva hur Shakespeares pjäser finner stöd i fakta på marken. Det gör dem också mer levande. För egen del kändes det dock som man inte hade något att hämta. Roe hade redan betat av alla rön som det var möjligt att finna. Trodde jag. Ty vad händer? Jag råkar vända mig om - och vad skådar mitt norra öga? 

Ett annat penthouse! Roe hävdar att hans eget angivna hus skulle vara det enda i sitt slag i hela ghettot. Men i själva verket finns det ännu ett penthouse på själva Campo Novo! Hur har han missat detta?

Och jag vill bestämt hävda att mycket talar för att det är det här penthouset som är den äkta varan. Ett argument är statusen. Jämför kolonnerna - de är betydligt mer prestigefulla än de som sitter på Roes hus. Shylock var en man som kunde låna ut 3 000 dukater till en venetisk ädling. Varför skulle han ha sin egen bostad vägg i vägg med pantbanken? Och lägg märke till hur mycket finare själva huvudbyggnaden är i jämförelse med den som Roe anför. 

Starka skäl talar således för att Roe skulle behöva korrigeras på denna punkt. Och i så fall skulle man själv fullborda en trippel. Det känns fantastiskt. Nu måste jag duscha och ge mig ut i nyårsnatten.