Från Prag - Planerna gäckas. Omgruppering. Gatubilder.

Idag var en dag som tyvärr inte blev som jag tänkt mig. Saken är den att det var dags att byta hotell. Jag hade bokat två nätter på hotell Waldstein, för att sedan byta till hotell Charles tvärs över gatan. Efter två nätter på Charles skulle jag så byta tillbaka till Waldstein för två nätter till. Varför denna dubbelrockad? Saken är den att Waldstein är billigt på vardagarna men dyrt på helgerna. Hotellet är mer av ett familjehotell där man kan misstänka att det kommer många familjer, särskilt tyskar, runt helgerna. Charles är däremot mer av ett affärshotell som är dyrt på vardagar men billigare på helger. Så i min smarta plan tänkte jag dra nytta av dessa prisskillnader och därigenom tjäna en liten hacka, till en relativt liten transferkostnad. Det är inte utan att man är litegrann av en entreprenör. 

Emellertid skulle planerna gäckas. Efter att glad ihåg ha checkat ut från Waldstein och stegat in på Charles kommer chocken. Receptionisten påstår att de har haft en läcka och att de har varit tvungna att omboka till ett annat hotell. Det nya hotellet ligger i Josefov, den gamla judiska stadsdelen, inte långt från gamla stan. I ett svagt ögonblick säger jag ja. Tillsammans med några andra åker jag med taxi dit. Detta visar sig emellertid vara ett stort misstag. Josefov är en stadsdel som sedan slutet av 1800-talet helt byggts om och väl idag kan beskrivas som Prags Östermalm. Mala Strana, där Charles och Waldstein ligger, är att likna vid Söders höjder. Visst, det är inget fel på Östermalm - men hur roligt är det att turista där? Det var uppenbart att Charles hade dubbelbokat och så vikar man ner sig totalt. 1700-talets trånga charm som gav vingar har bytts mot de breda esplanadernas sterilitet. 

Det här är otroligt viktigt när man reser. Hotellets läge är kanske den viktigaste faktorn. Det är också olyckligt att omlokalisera. Poängen med att stanna länge i en stad är att man efter några dagar börjar rota sig. Hade just börjat känna att Mala Strana är "min" stadsdel. Hemkänslan skapar en större frimodighet och man kan gå in mer på djupet. Nåväl, nu är det omgrupperat och man får göra det bästa av situationen. Nedan meddelas några bilder från gatulivet. 

Först några turister. Här står jag och en okänd turist och plåtar varandra. Märket verkar vara en gammal Zenith. Det här är ett bra trick att använda när man är ute och plåtar. Fotografer kan dra nytta av varandra genom att ömsesidigt använda varandra som motiv. 

Här är ett par som frågade mig om vägen. De började prata spanska med varandra så jag tilltalade dem på detta språk. När jag förklarade att jag var svensk blev de förvånade. - Vi tyckte du såg ut som en bohem, svarade de. Paret visade sig vara från Colombia, ett land som jag besökt i min ungdom. 

- You talkin' to me? 

Dobre vecer. 

Påskhälsning från Prag - På operan

Gårdagen var riktigt hektisk. Landade kring middagstid. Incheckning på hotellet och sen några timmars strosande på stan. Sedan hem igen för att duscha och vila någon timme. Klockan sex var det så dags att bänka sig på Nationella Teatern för ett uppförande av Wagners Parsifal. 

Operan börjar tidigt därför att den är 5 timmar lång. Det här är en nackdel med Wagners operor. Wagner hade en förkärlek för att låta sina hjältar fara ut i långa monologer där de redogör för sin invecklade härstamning eller något annat intressant ämne. Kill your darlings var för Wagner ett okänt begrepp. Operan skulle med fördel kunna kortas ned till tre timmar. 

Trots det så måste jag säga att det här var en av de bättre operorna jag har sett. Tror inte att jag har fått en sådan kick från opera sedan jag såg Nina Stemme sjunga Isoldes kärleksdöd på Operan för några år sedan. Parsifal var den sista opera som Wagner skrev.  Precis som i Mästersångarna eller Gudaskymning får man känslan av en kompositör på höjden av sitt mästerskap. Man får känslan att Wagner kan göra vad han vill, han behärskar sina ledmotiv till fulländning men är inte bunden av dem. Lite som Messi. 

Sedan var det en helt suverän iscensättning. En modern iscensättning när den är som bäst: minimalistisk dekor parad med avancerad ljussättning och med moderna höj- och sänkbord. Detta är något helt annat än "moderna" iscensättningar där man låter regissören löpa amok och göra våld på verket genom att förlägga handlingen till modern tid. Bland det värsta i denna väg är Operans iscensättning av Ringen där Staffan Valdemar Holm och hans hustru har givits rätten att härja fritt och därmed förpassa Siegfried till ett industrilandskap med bolmande skorstenar, och där Gudaskymning utspelar sig i en biosalong. Staffan Valdemar, kom hit till Prag och se och lär!

Interiören i gamla operabyggnader är alltid en fröjd att skåda. Vilken tur att vi har sådana skatter. Det råder också ofta en avspänd och trevlig atmosfär med ett blandat klientel. Dels de som klär upp sig, sedan en del turister, sedan även entusiasterna - bland vilka det ofta förekommer en och annan bohemisk själ. 

Väl tilltaget orkesterdike. Bra arbetsförhållanden! 

Några mingelbilder från pausen. 

En kurvstudie. 

En av höjdpunkterna med opera är applåderna efter ridån. Vem får mest applåder, vilka gester kommer sångarna att köra med? Särskilt roligt är det att studera divans tackgest. Det finns i grunden två varianter. Dels finns Birgit Nilsson-varianten. Här slår man ut med bägge armarna och  tillsammans med ett värdigt leende signalerar man att man äger världen. Sedan finns Nina Stemme-varianten. Här tar man sig om hjärtat samtidigt som man med spelad förvåning uttrycker att nämen, applåderar ni lilla mig! Emma Thompson brukar vara bra på den här varianten när hon tar emot en Oscar. Så vilken skulle det bli? 

Det blev en Nina Stemme! Jag är faktiskt lite förvånad. Trodde stenhårt på en Birgit Nilsson. Under föreställningen gav Kundry intryck att vara en Birgit Nilsson-typ. 

Ett annat trevligt inslag är när divan går ut för att plocka upp dirigenten. 

Som maestro finns det dock bara ett val. Det är bägge armarna ut som gäller. 

Hela ensemblen samlad. Vilka fick mest applåder? Efter att ha sett ett antal Wagneroperor tycker jag mig kunna se ett mönster. Divan fick naturligtvis mycket applåder. Så är det alltid. Opera är lite grann som ett bisamhälle. Divan är som en drottning som fullständigt dominerar drönarna. I Wagners operor förstärks emellertid denna tendens kraftigt. Hjältetenoren har normalt ingenting att sätta emot. Trots att Parsifal är den formelle huvudstjärnan i föreställningen och som därför kommer ut sist efter ridån, fick han inte så mycket applåder. I stället brukar det vara bas-skurken som tar hem showen. Så även denna gång. Klingsor (riddaren i svart), vilket löd i voicen! Så Wagneroperor skiljer sig lite från andra operor, som Puccini, där tenoren har en chans att glänsa. Om man exempelvis heter Pavarotti och har sjungit E lucevan le stelle så kommer man att få en del applåder efteråt. Som tenor är det däremot knappast lönt att sjunga Wagner. Det är mycket krävande roller och man har inte mycket för det. 

Hur som helst, en mycket trevlig afton. Vilken inledning på semestern!

Påskhälsning från Prag

Till och Från befinner sig i Prag. I bloggens reportageserie över Europas kulturstäder har tiden kommit till denna gamla fina stad. I samma serie genomfördes kring nyår en studie av Florens. Några bilder från första dagen: 

Första bilden!

Tjockt med folk på Karlsbron. 

Lokal entertainer. Denne man kunde allt. Från opera till jazz. 

Tjeckerna kan det här med påskägg. 

Trevlig blandning av turister och locals. 

Kvällen avslutades med en föreställning av Parsifal på Nationalteatern. Mer om den i eget reportage. 

Fortsättning följer..

Strömsbron

En av mina favoritplatser i Stockholm är Strömsbron. Där händer alltid något. Människor och djur i rörelse, skiftande omgivning där vatten, trafik och historiska byggnader möts. Meddelar här några bilder på människor enligt principen cykla-gå-springa-stå: 

Tack för idag. 

Hos Kameradoktorn

Undertecknad passade idag på att slinka förbi Kameradoktorn. I förra veckan fick jag ett stalltips att Nikon skulle vara där kommande torsdag och visa upp sina nya värstingkameror. Så det var givet att försöka hitta en lucka och slinka in och känna på prylarna. 

Innan jag klev in i butiken passade jag på att ställa färgbalansen. Brukar annars helst vilja göra det på morgonen. 

När jag kliver in i butiken vad ser man? Personalen står och plåtar loss på kunderna! Genast släppte alla hämningar. Om personalen har rätt att plåta kunderna har kunderna rätt att plåta personalen. 

Nikons gästdisk. Den här killen stod och plåtade med steadycamen hela tiden jag var inne. Han kunde inte släppa den ifrån sig. 

Småtrevligt uppradat på disken. 

Nikons rutinerade säljare låter svadan flöda. 

Man på gatan går rakt in i skottfältet! Om man går förbi Kameradoktorns skyltfönster när Nikon är där och visar upp prylar får man räkna med att bli plåtad. 

Vän av ordning frågar nu: var är prylarna? Jag vet, det är pinsamt. Lyckades inte få med mig en enda bild på någon av värstingkamerorna! Tur att det här bara är en blogg. Hade man varit ute på ett assignment hade man väl inte blivit långvarig i branschen. 

Men jag kan istället berätta om några intryck. Som man kunde förvänta sig var kamerorna otroligt sköna att hantera. D4:an gedigen, proffsig och snabb och med ett underbart slutarljud. D800:an känns nättare än D700:an. Den väger mindre även om den är i samma storlek som föregångaren.  Den har också ett lite rappare och tystare slutarljud som påminner om D7000. 

Tyvärr finns det aber med kamerorna. För D800:ans del är det filstorleken. Megapixlarna gör att filerna blir på 40 MB när man plåtar rått, vilket jag alltid gör. Vid ett större event kan det gå 300 knäpp och att då hantera 10 Gb känns inte roligt. 

D4:an lider av en brist som för mig är fullständigt obegriplig. D4:an saknar snabb-iso. Denna funktion innebär att man kan ratta in iso-talet med en av rattarna utan att först behöva trycka på en knapp. Låter trivialt, men det är otroligt praktiskt och ger en helt annan kontroll. Funktionen finns på D90 och D7000 och nu även på D800:an. Typfallet är att man plåtar i A-läge då man plötsligt skulle vilja ha en snabbare slutartid. Med snabb-iso är det en enkel och omedelbar rattvridning med ögonen mot sökaren och utan att fumla efter knappar. Nikons 55 000 kronors värsting-action-kamera saknar dock denna finess, trots att det är en enkel mjukvarufråga. Skärpning! 

Efter Kameradoktorn gick jag förbi den nya gallerian Mood. Den ligger i gamla Sahlénhuset på Jakobsbergsgatan. Blir den en NK-dödare? 

När jag gick förbi ett av skyltfönstren vad skådar mitt norra öga? Loreen! He he. Ett äkta paparazzo-shot. 

Invigningen av Mood sker i morgon. Till och Från kommer att vara på plats.