Nytt artistnamn

Min blogg börjar närma sig hundra streck och därför tänkte jag att det var på tiden att man skaffar sig ett artistnamn. En del kollegor här på fotosidan tycker jag har intressanta artistnamn (användarnamn).  Min inställning är i grunden den att om man är artist ska man ha ett artistnamn. Så mitt fotografiska artistnamn är numera Iwa: 

Iwa är japanska och betyder klippa. Således en mer eller mindre direkt översättning av namnet Per, som jag lystrar till i vanliga fall. Saken är den att på sistone har jag drabbats av en tilltagande nipponofili. Som fotoälskare är det svårt att inte gilla landet. Betänk, kära kollegor: vad vore vi idag utan japanerna? Vi skulle fortfarande gå omkring och plåta med barbariska tyska mätsökarkameror! Det är inte bara på det tekniska området som landet skänkt oss sina välsignelser. Tänk på yakiniku, sushi, gyozo. Kurosawa, kimono, karate, bokeh och zen. 

Och det trevliga sättet! Droppen som fick bägaren att rinna över föll häromkvällen då jag tillsammans med några vänner superade i ett valv på Den Gyldene Freden. Då kliver det in ett japanskt sällskap. Sällskapet syns skymta i bakgrunden på bilden. Personerna i sällskapet kände inte varandra, ty innan de satte sig till bords utbröt något som sent skall glömmas. Japanerna börjar hälsa på varandra och i samband med det delar de ut visitkort. Mottagaren av ett kort håller det i händerna som om det vore en klenod, bugar och bugar, förundrad över att bevärdigas en sådan skatt. Hai! 

Har man en gång bevistat en japansk visitkortsceremoni glömmer man det aldrig. Man förstår också varför japanerna får så mycket gjort. 120 miljoner effektiva människor inställda på samarbete. Trots tsunami, dubbla kärnkraftsolyckor och flodöversvämning ökar kameratillverkarna omsättningen mot ifjol. Är det en slump att Fujifilm idag lever och frodas medan Kodak och Agfa tillhör historien? 

Så nu ska jag gå och dricka en kopp té. God fredagskväll önskar fotokollegan Iwa. Hai!

Rotfyllningsyoga

I fredags var det en mindre lustfylld dag, som dock slutade i dur. Saken är den att för två veckor sedan åkte jag på en rotfyllning. Rotfyllningen har rykte på sig att vara det värsta man kan råka ut för. Och den är precis lika hemsk som sitt rykte. Rotfyllningen är en trestegsraket. Först kommer själva borrandet. Denna är emellertid inte särskilt problematisk. Man är bedövad så det känns ingenting. Sedan kommer emellertid det andra steget. Då skall man se till att få kanalerna inne i tanden rensade. Och detta skall helst göras utan bedövning. Detta så att tandläkaren kan veta när hon kommit ner i själva köttet. 

Så när man ligger där i stolen stirrandes i taket så är man först paralyserad. Sedan börjar man bli resignerad. Vad är det värsta som kan hända? Att man dör, och det är inte så farligt.. Sedan börjar man bli kreativ. Man börjar se det som en nyttig träning i mindfulness. Det finns inget att göra. Det bästa är bara att iaktta smärtan, notera den och bara låta den passera. Tillvaron är ytterst lidande..

Med rotfyllning är det som med löpträning eller med bastubad - man gör det för att det är så skönt när det är över. Efteråt gick jag hem i stockholmsnatten. Plåtade några bilder längs Strandvägen. Nästa fredag är det slutfyllningen. Men varför oroa sig? Bättre att vara närvarande i nuet..

Då jag kom hem från tandläkaren väntade emellertid ett trevligt besked. Mitt NPU-kort från Nikon hade trillat ned! Saken är den att jag för några veckor sedan köpte mig en D700. Och när jag registrerade innehavet tog det inte många minuter innan man fick en inbjudan att vara med i deras proffsklubb! Helt klart var de snabba att vilja ha en. Måste erkänna att undertecknad är väldigt mottaglig för den här typen av smicker.   
Nikon nirvana ...
Det är bara att inse att man är ett proffs ...
- Finns det några gluggar man skulle kunna köpa? 

Onsdagsmås

I dag tänkte jag att jag skulle plåta lite mås på väg till jobbet. Jag ser mig i grunden som en skrattmåsfotograf. Jag har visserligen en del andra strängar på min lyra - gillar bland annat att plåta turister. Men det är inom måsfotografin jag har min bas. Emellertid har denna på senare tid blivit lite eftersatt så jag tänkte ta igen det idag. På morgonen tog jag därför med mig 70-200:an och gav mig iväg.   

Klockan var redan ganska sent slagen. Inte mycket tid för plåtning.
 

Kyligt i luften. Termometern stod på minus fem. 
 

Vid af Chapman låg några trutar och guppade. Det var emellertid inte det jag var ute efter. Var fanns måsarna?
 

Vid Strömmen stötte jag så på några. De hade hittat några isflak som de nyttjade till max. Man måste beundra måsarna. De nöjer sig med väldigt lite. Ett isflak på strömmen är nog för att de skall känna sig nöjda. Gillar särskilt måsen som står på ett ben. Kanske inte världens bästa läge att ge sig på balanskonster. 
 

Då dök plötsligt ett gäng matare upp!
 

Slut. 

Premiärsnö!

I fredags var det första dagen med riktigt snöfall i Stockholm. Äntligen! Som man har längtat. Det har inte varit roligt att gå och plåta i mörkret i vad som i praktiken varit höstkyla långt in i december-januari. Så i fredags när jag gick till jobbet tog jag med kameran för att dokumentera denna viktiga händelse. 

Snön gjorde vägen besvärligare för stadens resväskdragare. 

På Skeppsbrokajen finns det en koloni vintertrutar som brukar ligga och ta sig en lur på morgonkvisten. Jag stannar upp för att ta en bild. Men då flyger de iväg! Förstår de inte att jag är deras vän? 

Bättre är det med kajorna. De verkar ha fattat! 

Trafikleden längs Skeppsbron är normalt ingen höjdare. Men vitklädd i snö blir den genast mer trevlig. 

Förhoppningsvis håller snön nu i sig någon månad. Det är snöskottare, pulkåkare och mycket annat man skulle vilja plåta innan våren tar vid. 

Dagnys på Fotografiska

Idag var det riktigt trevligt att fira lördag. Vädret var gnistrande kyligt och klart. Äntligen lite vinter! Dessutom var det så att fotofikat Dagnys gästade Fotografiska. Det var ett tillfälle som inte gick att missa. Kul att få träffa likasinnade och kul att träffa människor som man umgåtts med på bloggarna i verkliga livet. Vi var ett tiotal som slöt upp. 

Ewa och Bengt. 

Arbetsdelning: Rauni fotar Kurt och jag fotar Rauni. 

Jag fotar Kurt och Rauni fotar mig. 

Det var riktigt trevligt och vi satt i två timmar och diskuterade fotografins intrikata problem. Caféet var nu fyllt med folk. Vi gick ned för att kolla på utställningarna. 

Men diskussionerna fortsatte..

Hur var utställningen? Av Corbijns bilder gillade jag den på Brucan och den på Mandela. Men behållningen var helt klart Dagnys. Mer sånt!