I nattvimlet

Att fota människor i nattvimlet är något av ett dilemma. Med tanke på ljusförhållandena är det då som en fullformatare kommer till sin rätt. Å andra sidan är det då som man vill plåta oförmärkt, så då vill man helst ha en mindre kamera. Hur göra? Häromkvällen gav jag mig ut med stora värstingkameran. Jag tänkte att vad f-n, om någon stör sig kan de ju alltid lappa till en. Det visade sig dock gå förvånansvärt bra. De flesta verkar tro att ger man sig ut med en seriös kamera i natten så måste det vara något viktigt. Meddelar några bilder: 

Tänkaren. 

Snygging. 

Gesture. 

Snygging. 

Madrid? Nej, Folkungagatan. 

Snygging. 

Jänkebil

Det har varit en del snack om jänkebilar här på bloggarna de senaste dagarna. Undertecknad blev lite nostalgisk och tänkte att jag skulle dra mitt strå till stacken. I mitten av nittiotalet bodde jag i USA i två år. Då ägde jag en jänkebil och jag vill gärna meddela några bilder på detta åk. 

Här är den. En Pontiac Catalina, 76 års modell. 

Innanför huven en 6,5 liters V8. Det dova mullret från V8:an när man trycker lätt på gasen...rattväxeln, den lätta servon, den mjuka fjädringen...inget slår jänkebilen när det gäller körglädje. Den breda huven och de två tonnen plåt ger känslan att man åker i en stridsvagn. 

En annan uppskattad finess var att bilen hade helsoffa i framsätet. Man kunde alltså åka tre därfram. Storleken på sätena gjorde att två personer kunde sova raklånga i bilen, en fram och en bak. Bra när man kuskade runt i USA. En annan fördel var den generösa bakluckan, som gjorde att man kunde ha amerikansk storlek på resväskorna: 

V8:an gjorde att bilen drack en del. Den slukade ungefär två liter milen. Som tur är var soppan billig: en gallon kostade 1,30 dollar, vilket gav ett soppapris på under 2,50 kronor litern. Den väl tilltagna tanken på 100 liter gjorde också att man inte behövde tanka alltför ofta. En detalj: på bilderna ser man att bilen inte hade någon backspegel på högersidan. Tydligen behövdes inte det på den tiden. Jänkare är ju också till för att glida runt med så det var väl inte helt fel att spara in på en onödig detalj. 

Grillparty på Virginia Beach. Huvens storlek gör den utmärkt som uppläggningsyta vid utbespisning.

Bilen var som sagt otroligt skön att köra - men kvalitén lämnade en del övrigt att önska. Bilen var jämt inne på lagning. Som tur var är servicen helt suverän i USA. Landet är gjort för bil och verkstäderna är billiga. Så även service som oljebyte och biltvätt. (Ett tips: när man tvättar bilen i USA brukar man kunna välja doft som de sprutar inne i kupén. Jag valde alltid "new car scent". På så vis kunde man få uppleva lite nybilskänsla till en billig penning). 

Vad gällde skador hade jag för övrigt lite tur i oturen. En dag fick jag ett stenskott på framrutan. Det lilla skottet växte så att till slut hade hela rutan spruckit från kant till kant (rutan satt dock kvar). För att laga den hade jag blivit tvungen att byta hela rutan vilket hade kostat skjortan. Jag bodde då i Virginia och hade inte klarat besiktningen. Men då ställde det sig så att jag flyttade ner till Georgia ett år. Och i denna delstat förekom inte någon bilbesiktning! Jag kunde således köra med rutan i ett helt år under min kvarvarande tid i landet. 

Nu har miljöhetsarna och reglerarna tagit över även i USA  så det är inte som det var förr. Bilarna är nu nästan lika små och tråkiga som i Europa. Att ändå en gång i sitt liv ha ägt en riktig jänkebil är något jag räknar som ett kärt minne. 

Skansen

Skansen är en pärla. Att som där kunna njuta gammal hembygd i läge med milsvida utsikt är få städer förunnat. När jag går där slår mig alltid tanken: vilken tur vi har haft! Det är ofta på individerna det hänger: att Skansen existerar beror enbart på att Artur Hazelius för över hundra år sedan ägde visionen och drivkraften att skapa denna märkliga plats. Redan då såg han varthän det barkade. Han såg hur i framtiden stressade statsbor skulle må väl av att kunna vandra upp på berget och hämta näring ur det förgångnas hembygder.  

Så här bodde våra fäder. Bättre än betong?

Böljande rågfält mitt i stan. 

Kungen. Han sitter kvar i gården medan hönorna är ute och pickar. 

Vildsvin - full av bus! 

Tack Hazelius. 

Allsång på Skansen

Igår var det Allsång på Skansen. Undertecknad gick dit för att bevaka tillställningen. Arrangörerna hade smällt till med en extra stjärnspäckad uppställning. Hela tre eurovisionschlagervinnare fanns på scen! Dessutom landskamp i fiol. Framför allt skulle Loreen uppträda. Undertecknad har haft förmånen att plåta Loreen en hel del genom åren. Vid tre tidigare tillfällen har jag haft sångerskan i sökaren. Så gårdagens föreställning skulle bli fjärde gången gillt. 

Genrepet började vid femtiden. Det man slås av är hur genuint folkligt populärt Allsång på Skansen är. Programmet har lite grann av kultstatus. Människor kommer dit tidigt och picknickar hela dagen. En stämning av folkfest råder. Skansen är lite av ett andhål. Ett ställe att fritt njuta av sommaren och svensk kultur. 

Nu börjar föreställningen. Måns - han är grym! 

- Stockholm i mitt hjärta...

Multitasking. Publiken tar sitt uppdrag på allvar.  

Nu kommer de stora kanonerna. Kalle Moraeus! 

Linda Lampenius! 

Alexander Rybak!!

Charlotte Perelli blev dagens höjdpunkt.  

Hon fullkomligt osar sex. Vilken kropp! 

Till slut kom huvudnumret: Loreen! Euforia!

Publiken nöjd på väg hem. Utan tvekan är Allsång på Skansen en trevlig tillställning. En tillställning med lång tradition som äger sin egen kultur. Tyvärr är det lite för mycket folk vilket gör att man har svårt att se vad som händer. Så det är bara att erkänna: Allsång på Skansen gör sig bäst på tv! 

On the noble art of city birding

En grej som jag upplever som lite jobbig är villkoren för oss som ägnar oss åt att plåta stadsfågel. Saken är den att stadsfågel är bland de roligaste motiven att plåta. Men samtidigt är det svårt att finna avnämare för sina alster. Stadsfågel är nämligen något som faller mellan gängse kategorier på ett lite olyckligt sätt. 

Homeward bound.

Att plåta stadsfågel handlar i grunden om gatufotografi men där fågeln står i centrum. Fokus är här på fågeln som medlem och inbyggare i staden. Precis som andra varelser i staden har fågeln sin handel och vandel. Precis som alla andra försöker den skaffa sig brödfödan för dagen. Och när den samspelar med andra stadsbor uppstår spännande moment. 

Boardwalk crow.

Det är här som problemen uppstår. Ty gatufotografi handlar om att plåta människor i gatulivet. Därför platsar inte gatufåglar riktigt som gatufotografi. Å andra sidan platsar inte gatufåglar bland normala fågelbilder. I den gängse fågelfotografin bedömer man bilder efter två kriterier: dels fågelns särart, dels bildens skärpa. Gatufågelbilder platsar därför sällan. Inom gatufågelfotografin står framför allt kråkan och måsen i centrum: alldagliga fåglar som emellertid är lysande opportunister och som när de samspelar med människan kan ge upphov till strålande gatukonst. 

The pita hunt. 

Det är därför jag undrar om det finns fler gatufågelfotografer som känner sig lite hemlös bland de rådande kategorierna. Är det dags att slå sig samman? Är tiden mogen att bilda en ny kategori, city birding eller street birding? Gatufotografi med fågeln i centrum. 

Maestro! 

Dancing in the street. 

The stakeout.