På Skelleftetravet

Sommartider hej, hej, sommartider! Är uppe i höga Nord för lite semester. 28 grader, Piteå varmare än Rio! Men sommaren är inte bara sol och bad. Den är även trav! I onsdags lockade Skelleftetravet med tävlingar. Till och Från var där och bevakade. 

Dagen innan tävlingarna passade bloggen på att besöka tränaren Lars Marklund. Han har sin anläggning i byn Hortlax utanför Piteå. Den fina jordmånen i bygden gör stället perfekt för uppfödning av travhästar. 

Marklunds mest kända häst är den forne folkfavoriten Scandal Play. 23 år har han hunnit bli. Men han står kvar i hagen och njuter numera sitt otium med dignitate. 

Det här med hästar och morötter: det är ingen myt! Det orangea guldet är det bästa som hästarna vet. 

Det är dags! Tävlingarna börjar, tid att njuta av sommartrav i ljusa sommarkvällen. 

Det här är det fina med landet: drive-in trav! Även möjlighet att campa. 

Skötarna här uppe lägger ned väldigt mycket tid på hästarnas coiffure. Här ett kallblod med välfönad man. 

Aftonbladets och PT:s tipsexpert Bosse Lundkvist ger åskådarna de senaste tipsen inför värmningarna. 

Tävlingarna börjar. Första loppet vinns av kallblodskungen Månprinsen. Väl värd en kram. Kristina Lugn gånger två? 

Det går undan gott folk! Undantagshästen Sleipner visar prov på markslukande aktion. 

Haha! Hästen tuggar i sig skygglappen. Sjysst afroburr. 

Sedinarna äger i Norrland. Först vinner man med Nahar i Boden, nu med Tangen Haap i Skellefteå. 

Sommartrav i midnattsolens land. 

Det går undan gott folk! 

Det bästa med trav är när man får chans att hänga på stallbacken. Det är VIP-känsla, man känner sig som en i gänget. 

Sista loppet vinns a Berghar'n med formstarke Valnes Chilly. Travet över för den här gången. Fråga: hur gick det med spelandet? Jovars, inte helt oävet. Kan väl säga så här att man har råd att ha smör på mackorna i sommar...

Fotomässan

Idag var det inget snack vad man skulle göra. Fotomässan! En av årets höjdpunkter. Mässan började redan igår fredag. Idag gavs tillfälle för den arbetande delen av befolkningen att besöka mässan. Några allmänna reflektioner: Det var tunt med utställare i år. Tidigare år har prylarna dominerat medan bilderna suttit lite grann på undantag och fått ta det utrymme som blir över. Inte så i år. Hallen kändes tom. Det var också tunnsått med föredrag. Tidigare år har amerikanska storstjärnor som Joe McNally kommit dit och hållit låda och agerat dragare. Inget sånt den här gången. I brist på utställare har istället fotoutbildningarna tagit plats. Det är i och för sig ingen dum idé. Fotomässan måste vara ett bra tillfälle för utbildningar att komma i kontakt med intressenter. Utvecklingen på mässan bort från prylar och mot tjänster tror jag avspeglar grundläggande ekonomiska mekanismer. Relativpriset mellan varor och tjänster förändras där varor blir allt billigare i förhållande till tjänster. En endags workshop kostar idag lika mycket som en bra kamera. 

En olycklig utveckling var också att kvalitén på friplåtareventen fortsätter att sjunka. För två år sedan hade man cat walks med modeller. Förra året hade detta ersatts med någon slags matfotografering (om än med stjärnkock). I år togs ytterligare ett steg nedåt när man kunde plåta ungdomar på hoppcyklar. Vad är egentligen poängen? Billig arbetskraft? Kombinerat med detta fanns events där man kunde lära sig använda sociala medier och plåta med Instagram. Hur roligt är det? Den billiga elektroniken tar alltmer över. Finns det några pengar i branschen? 

Men nog med gnäll: 

När man kommer in är allting sig likt. Till höger direkt när man kommer in står Nikon och säljer DSLR-kameror. Mina favoriter! 

Och den stora dragaren för året var den nya Df:an. Som väntat rådde gubbdagis när old timers skulle dit och klämma. 

Den andra stora dragaren var Sonys nya A7:a. Även här höll sig entusiasterna framme - som flugorna på en hästaskit! 

Krämarna var också på plats. Minerna antyder glada dagar. Det är väl uttänkt: Först kommer kameratillverkarna med sina montrar. Efter att man klämt och känt gör sig köpsuget påmint. Då står krämarna där i nästa led redo att leverera kameran ögonabums! 

Mycket foton i år: min känsla är att det är mer än tidigare år. Hade själv ett visst intresse i bilderna: hade skickat in en bild till den utställning över Sverige som ordnats genom Fotosidans förmedling. Spänt gick jag runt och spanade: fanns den med? Och visst, se där, längst ned! Där är den! 

Bilden heter "Vid älven" och återger en sommarkväll vid Pite älv. Piteå är en stad som lever på två näringar: pappersbruk och sommarturism. Vid älven möts de tu i skön symbios. Det man undrar över lite grann är dock bildens placering. Längst ned?  Måste väl ha blivit något fel i planeringen. 

Prylar, bilder, utställningar i all ära. Det roligaste är ändå att plåta besökare: 

Bingo är kungen. Alltid med snyggingar i entouraget. 

Slutligen några mässpriser: 

Bästa monter: Pentax. Tyckte det var snyggt med kameror på en svart vägg. Enkelt och verkningsfullt. 

Bästa pryl: Profoto. Deras paraplyer är riktigt imponerande. Dessa beauty dishes gör vem som helst skön. 

Bästa nykomling: Nikon Df. I ett fält med skral konkurrens kniper Df:an priset. Kamerans främsta egenskap är slutarljudet. Helt enkelt underbart. Tyst, dämpat, proffsigt. Överlägset det i Nikons proffskameror. Jag har en fundering att det mer dämpade ljudet i denna kamera kan bero på att den har plastlåda inuti. Det kan förklara varför även D600 och Canons kameror har ett tystare ljud, då dessa även har plastlåda (utom Canon 1XD som har metallåda - och som skräller). Det är i så fall värt det. Det är nästan så att man vill köpa kameran bara för slutarljudet. Kameran är dessutom väldigt skön i handen. För mig är det här mer eller mindre den perfekta storleken på en kamera. Möjligen en centimeter mindre i höjd och en halv centimeter mindre i tjocklek. En kamera bör sedan inte bli mindre. För det tredje är kameran snygg: det trekantiga prismahuset är ett uttryck för en tidlös design som glatt människoögat alltsedan de gamla grekernas dagar. Men där slutar tyvärr fördelarna. Nackdelarna med kameran är priset (dubbelt så dyr mot vad som är skäligt), DX-autofokusmodulen, och de opraktiska reglagen (främst låsen på knapparna gör kameran omständlig). 

Så varför vinner Df:an? I mina ögon är medtävlarna inte tillräckliga. Och det handlar för min del framför allt om sökaren. Jag har varit öppen till sinnet och klämt och känt på de spegellösa kameror som blivit haussade och som sägs innebära spegelreflexens död. Har till och med haft planer på att kanske införskaffa en Sony A7:a. Och visst. Man går och klämmer och känner på den. Otroligt smidig. Snygg. Bra pris. I stort allt man kan önska sig. Men sedan sätter man ögat till sökaren och då är det som att simma i ett badkar. Samma sak med Olympus nya flaggskepp. Otroligt smidig och behändig. Med objektivet 14-150 kan man göra vad som helst, ingen märker något, den perfekta street-kameran. Men sedan sätter man ögat mot sökaren och så är den dagen förstörd. Fujis X-Pro skall vi inte tala om. Man tittar genom sökaren och upptäcker att objektivet syns! Det är känslan att sitta i ett flygplan och titta ut genom fönstret och se vingen utanför. Mätsökarkameror är ett skämt. 

Pite Havsbad

Pite är så mycket mer än palt. Sol och bad exempelvis. Se här några bilder från Pite Havsbad en kväll. 

Vattnet är tyvärr lite långgrunt och kallt. Det hindrar inte entusiasterna. 

Husvagn, husvagn, husvagn. Från hela Nordkalotten kommer badgästerna troget varje år för att fira sommar på Norrlands riviera. 

Förutom sol och bad är havsbadet även musik. På sommaren hålls populära konserter i Havsbadskyrkan. 

Stilla kvällsljus, slut. 

Pitepalt!

Befinner mig i pitepaltens Mecka, Piteå. Varje år bjuder Köpmannaföreningen i stan på pitepalt. En populär tillställning.  Till och Från var där och förenade nytta med nöje. 

Förberedelser inför kalaset. Många vill vara med och smaka av det gråa guldet. 

PUbliken står redo. Kollektivt många paltar under västen här. 

- Gärna sylten på palten. 

Här är hela kittet: Palt, smör, lingonsylt, mjölk. 

Paltfesten slut. Deltagarna hem för att somna in i ljuvlig paltkoma. 

Sommarhälsning från Piteå - fabriken

Piteå är verkligen böndernas och arbetarnas stad. I byarna bor bönderna där man odlar sina fält och sköter sina djur. Längs älven ligger sågverken och fabrikerna och i anslutning till dem ligger arbetarnas gamla villastäder. Tomter och hus är väl tilltagna; arbetarna har levat gott och det är fabrikerna som har gett välståndet. 

Den främsta fabriken av dem alla ligger mitt i staden. Idag verkar det konstigt att lägga en fabrik så där, men förr i tiden tänkte man annorlunda. Fabriken hette tidigare Assi, blev sedan känd som Kappa och heter numera Smurfit. Vilket trevligt namn! Fabriken drivs idag av irländare. (Kunde de även investera i en Guinessfabrik vore lyckan total!).  

Jag gillar denna fabrik. Likt Eiffeltornet är hon ett landmärke som syns milsvida kring, från luften och till och med från rymden! Andra må ha sina monument men jag föredrar fabriken framför andra städers döda metall: 

Visst är hon vacker! Ett Centre Pompidou - men som lever och andas! Till skillnad från parisarnas döda utanpåverk är hon den äkta varan - ett närande kulturmonument, som alstrar välstånd och där ångan sjunger i plåten. 

Ett bolmande inferno! 

Fabriken gör sig utmärkt som blickfång. Vilken annan stad har egentligen en fabrik mitt i staden? Finns det någon som den? 

Det var allt från Piteå för den här gången. Glada sommarhälsningar önskar bloggen Till och Från.