Nattsudd

Fortfarande är det lite mörkt när man går hem efter jobbet. Därför har det blivit mycket nattsudd på senare tid. 

Småtrevligt, men kanske lite enahanda i längden. Nu väntar man på ljuset. I morgon är det mars och den 21:a är det vårdagjämning. 

/Iwa

Natt och dag på samma gång

En lustig grej hände idag på väg hem från jobbet. När jag gick över Strömsbron så såg jag ett flygplan däruppe i skyn. Från andra hållet närmade sig en fågel. Och månen fanns med på ett hörn! Det här kan bli en fin bild tänkte jag. 

Tyvärr kom de tre inte tillräckligt nära varandra för att det skulle bli bra. Men sedan när jag kom hem och började dra i reglagen hände något. För att öka kontrasten drog jag ned på exponeringen ett halvt steg. Då började bilden att svartna. Månen befann sig nu i natt! 

Det hade jag inte väntat mig. Drog man ner exponeringen ytterligare ett steg blev hela bilden svart. Det fick mig att fundera en stund över hur skör vår tillvaro egentligen är. Natten är bara ett ljussteg bort. Kaos är granne med Gud. 

Go' kväll. 

Tronarvinge!

Som svensk känner man att detta är en särskild dag. På morgonen meddelades att Viktoria just hade fött ett flickebarn. En tronarvinge! Det är något som händer en gång per generation. 

Hur många länder kan egentligen fira en sådan händelse? En fridens dag således. För landet: att tronföljden är säkrad. Vårt urgamla kungadöme kan nog leva vidare ett tag till. För Viktoria och Daniel: deras bröllop får en fortsättning i dur. 

Jag är en sån där person för vilken det inte ligger att skryta. Men jag kan nog säga att jag hade mina aningar. För några dagar sedan en kväll när jag gick hem från jobbet såg jag att det lyste i några fönster i västra vingen på slottet. - Är det månne Daniel som är uppe och filar på ett nytt kärlekstal? - tänkte jag. 

Idag fick jag höra nyheten först när jag var på jobbet. En kollega ringde och frågade om jag skulle ut och höra saluten vid lunchtid. Vi stämde träff på stan. 

Vid Strömmen hade det redan börjat samlas folk. Som tur var hade jag kameran med mig. Men om jag bara hade vetat! Då hade jag plockat med mig 70-200:an. Nu fick jag hålla till godo med en 85:a. 

Det fanns två möjligheter att bevista händelsen. Antingen kunde man se saluten ifrån Skeppsbron. Eller så kunde man inta ställningar på Blasieholmen vid Skeppsholmsbron. Jag och kollegan väljer det senare.  

Nu börjar det att smälla. Då sticker ankorna! He he. Inte andjakt den här gången. 

Fyrtiotvå skott i två saluter, tjugoen gånger två. Det är mäktigt. På andra sidan bron hänger krutröken tjock.  

Efter ett tag ansluter en kollega. Undertecknad har tagit ansvar och hållit ställningarna enbart med en 85:a. Så det känns skönt när kollegan dyker upp och löser av med tyngre grejer. 

En entusiast. Gillar den nya light-stilen. 

Det är slutskjutet. En behaglig och förnöjsam känsla sprider sig bland åskådarna. 

Jag och kollegan vandrar mot stan. Här är undertecknad vid Hamngatan. Obs, flaggorna på NK! Fint fångat. 

Jag återvände till jobbet. Men var festligheterna slut för det? Nehej. Några kollegor hade påpassligt gått och köpt en prinsesstårta! Så nu blev det till att fira med bullar och bak. 

Denna tårta kommer antagligen bli den nya storsäljaren. Man måste säga att bagarna och konditorerna har haft flyt. Askonsdagen infaller - och så kommer det här! Nu kan man sälja bakverk ända fram till påsk. 

Naturligt nog är det svårt att koncentrera sig en sådan här dag. Yran låg i luften och påverkade allt - chefer, medarbetare, ja, även attiraljer!

Det finns en gammal tradition att när det föds en tronarvinge har man rätt att gå hem. Även själva månen syntes idag smila över vårt sagoland! 

En dag att fira. När Viktoria föddes var man för ung. Och frågan är om man får uppleva någon mer gång. Så varför denna behagliga ande, varför skjuta salut, varför fira en tronarvinge med landsmän och landsmaninnor? Ytterst handlar det nog om kärlek: kärlek till fosterlandet, kärlek till vår historia, kärlek till vår urgamla nation. Leve Sverige! Skål!

Nytt artistnamn

Min blogg börjar närma sig hundra streck och därför tänkte jag att det var på tiden att man skaffar sig ett artistnamn. En del kollegor här på fotosidan tycker jag har intressanta artistnamn (användarnamn).  Min inställning är i grunden den att om man är artist ska man ha ett artistnamn. Så mitt fotografiska artistnamn är numera Iwa: 

Iwa är japanska och betyder klippa. Således en mer eller mindre direkt översättning av namnet Per, som jag lystrar till i vanliga fall. Saken är den att på sistone har jag drabbats av en tilltagande nipponofili. Som fotoälskare är det svårt att inte gilla landet. Betänk, kära kollegor: vad vore vi idag utan japanerna? Vi skulle fortfarande gå omkring och plåta med barbariska tyska mätsökarkameror! Det är inte bara på det tekniska området som landet skänkt oss sina välsignelser. Tänk på yakiniku, sushi, gyozo. Kurosawa, kimono, karate, bokeh och zen. 

Och det trevliga sättet! Droppen som fick bägaren att rinna över föll häromkvällen då jag tillsammans med några vänner superade i ett valv på Den Gyldene Freden. Då kliver det in ett japanskt sällskap. Sällskapet syns skymta i bakgrunden på bilden. Personerna i sällskapet kände inte varandra, ty innan de satte sig till bords utbröt något som sent skall glömmas. Japanerna börjar hälsa på varandra och i samband med det delar de ut visitkort. Mottagaren av ett kort håller det i händerna som om det vore en klenod, bugar och bugar, förundrad över att bevärdigas en sådan skatt. Hai! 

Har man en gång bevistat en japansk visitkortsceremoni glömmer man det aldrig. Man förstår också varför japanerna får så mycket gjort. 120 miljoner effektiva människor inställda på samarbete. Trots tsunami, dubbla kärnkraftsolyckor och flodöversvämning ökar kameratillverkarna omsättningen mot ifjol. Är det en slump att Fujifilm idag lever och frodas medan Kodak och Agfa tillhör historien? 

Så nu ska jag gå och dricka en kopp té. God fredagskväll önskar fotokollegan Iwa. Hai!

Rotfyllningsyoga

I fredags var det en mindre lustfylld dag, som dock slutade i dur. Saken är den att för två veckor sedan åkte jag på en rotfyllning. Rotfyllningen har rykte på sig att vara det värsta man kan råka ut för. Och den är precis lika hemsk som sitt rykte. Rotfyllningen är en trestegsraket. Först kommer själva borrandet. Denna är emellertid inte särskilt problematisk. Man är bedövad så det känns ingenting. Sedan kommer emellertid det andra steget. Då skall man se till att få kanalerna inne i tanden rensade. Och detta skall helst göras utan bedövning. Detta så att tandläkaren kan veta när hon kommit ner i själva köttet. 

Så när man ligger där i stolen stirrandes i taket så är man först paralyserad. Sedan börjar man bli resignerad. Vad är det värsta som kan hända? Att man dör, och det är inte så farligt.. Sedan börjar man bli kreativ. Man börjar se det som en nyttig träning i mindfulness. Det finns inget att göra. Det bästa är bara att iaktta smärtan, notera den och bara låta den passera. Tillvaron är ytterst lidande..

Med rotfyllning är det som med löpträning eller med bastubad - man gör det för att det är så skönt när det är över. Efteråt gick jag hem i stockholmsnatten. Plåtade några bilder längs Strandvägen. Nästa fredag är det slutfyllningen. Men varför oroa sig? Bättre att vara närvarande i nuet..

Då jag kom hem från tandläkaren väntade emellertid ett trevligt besked. Mitt NPU-kort från Nikon hade trillat ned! Saken är den att jag för några veckor sedan köpte mig en D700. Och när jag registrerade innehavet tog det inte många minuter innan man fick en inbjudan att vara med i deras proffsklubb! Helt klart var de snabba att vilja ha en. Måste erkänna att undertecknad är väldigt mottaglig för den här typen av smicker.   
Nikon nirvana ...
Det är bara att inse att man är ett proffs ...
- Finns det några gluggar man skulle kunna köpa?