ISO 25k klockan ett på dagen.

I dag hade jag planerat att fortsätta plåta inom dogmens ram. Som jag berättade i förra inlägget har jag avlagt dogmalöfte om att plåta på högsta iso-tal, vilket för tillfället innebär 25600 iso. Att plåta dogmatiskt blir intressant först när dogmerna biter. Om man till exempel skulle avlägga löfte om att andas varje dag är detta löfte knappast något värt. Om man i stället lovar att gå till jobbet baklänges varje dag börjar det likna något. Av samma anledning blir högisodogmatiken riktigt intressant först när den utövas på dagen. 

Emellertid hade jag en del att göra på jobbet så det blev inte mycket plåtande. Jag lyckades dock kila ut en sväng kring ettsnåret och lyckades också ta några bilder. Samtliga bilder nedan är tagna med Nikon D7000 och 85/1.8 vid iso 25600 om inget annat anges. 

1/350 ,  f/16. Kungsgatan. Ser väl ganska bra ut. Men lägg märke till bussfilen. Helt klart kan där spåras tendenser till kromatiskt brus. 

Gick sedan vidare upp till Johanneskyrkan. Där fick jag syn på ett motiv som visade sig bli intressant: 

1/750 , f/11. Drottningens änkehus. Den gulbleka putsen kommer verkligen till sin rätt med 25k. Isotalet skapar en torr yta som framhäver putsen. Det här är foto!

1/750 , f/11. Mer av samma mynt. Lägg märke till luckornas torra och tvättsvampartade look. Högt isotal hjälper till att ge luckorna nyansfattiga kromer som bidrar till ett stiliserat intryck. 

Väl tillbaka på jobbet var det avtackning av en kollega som slutade. Jag brukar vid de här tillfällena passa på och agera fotograf. Det är ett bra sätt att visa att man gör någon nytta. Beslöt emellertid att avbryta dogmatiken för denna händelse. Obs! De svartvita bilderna är således tagna med iso 4500! 

På väg hem beslöt jag sedan att ta upp dogmatiken igen. Det var nu mörkt så höga isotal kom till sin rätt. 

De här lyktorna har jag försökt plåta varje dag nu sedan nyår utan att ha fått till det. Men när jag plåtade dem i 25k gick det bra! Intressant med tendenserna till kromabrus i himlen. Lugnet och friden på jorden kontrasterar mot oron i rymden. Vad rör sig egentligen där uppe!?

När jag svängde upp på Hornsgatan for djävulen i mig. Jag tar och drar ned på exponeringen tänkte jag. På så vis kan det bli intressanta effekter med billyktorna. Om jag drar ned exponeringen med två steg kan jag alltid dra upp den sedan i råkonverteringen om det inte skulle funka. Sagt och gjort. Och se resultatet! Se hur bruset skapar sprejliknande kaskader från lyktorna. Inte dumt! 

Sammantaget visar dagens övning att 25k kan tillföra saker både i dagsljus som i mörker. Intressant hur brus verkar passa puts. Bruset ger putsen en torr karaktär som framhäver dess kvaliteter. Höga isotal bidrar också till att minska nyanserna i kromerna vilket ibland kan komma till pass. Allmänt vill jag dock inte rekommendera att plåta 25k i dagsljus. Det tillför inte mycket då bruset på dagen ändå blir negligerbart. Känns då lite fånigt att jobba med så extrema slutartider och bländarvärden. 

Förutom de bildmässiga bidragen har emellertid högisoplåtandet också en positiv pedagogisk effekt. När man plåtar med 25k och märker att bilderna ändå blir ganska bra tappar man respekten för höga isotal. Man vänjer sig också med korta slutartider och börjar prioritera dem. Detta är bra. Egentligen finns det bara en sak som inte är acceptabel i ett fotografi och det är skak- eller rörelseoskärpa. Sedan filmtiden har fotografer en tendens att se på isotal som en absolut begränsning för fotograferandet. Detta har gjort att man har tenderat att snåla med ison. Tidigare var det vanligt för mig att om jag plåtade människor i rörelse och valet stod mellan (iso 800 och 1/125) eller  (iso 1600 och 1/250) - att jag då valde att snåla på ison och välja den förra kombinationen. Jag brukade läsa Thom Hogans D7000-guide och följa den slaviskt på samma sätt som man en gång i tiden följde Napp och Nytts huggtabell. Enligt Thom spelar bruset ingen roll upp till iso 800 men sedan måste man börja oroa sig, vilket jag följde. Nu ler man åt sådana resonemang. Prio nummer ett måste vara slutartiden (vid kritiska tal) och prio nummer två bländarvärdet. Ison får bli vad den blir. Dogmafotograferandet har hjälpt mig att se detta.  

Kvällsbrus

Det är mörkt nu när man går hem från jobbet. Så det blir att köra på högsta möjliga iso-tal. Vilket innebär en del brus. Det får en att undra: vad är det egentligen för fel på brus? (så länge det inte är kromatiskt förstås).  Måste säga att jag på senare tid alltmer har fått smak för effekten. Bilderna får mer känsla i sig än när de är så där kliniskt rena. Meddelar några bilder från kvällspromenaden: 

Nikkor 85/1.8@2   1/160   iso 12800. 

Nikkor 85/1.8@2   1/180   iso 5000

Nikkor 85/1.8@2   1/180   iso 10000

Nikkor 85/1.8@2   1/45   iso 25600 

Nikkor 85/1.8@2   1/90   iso 25600

/Slut. 

Resa till Florens - summering

Då var Italienäventyret överstökat för den här gången. Hemma igen i Sverige. En vecka i Florens under nyår är en vecka som sent kommer att glömmas. Florens är en mycket sevärd stad. Klimatet och folklivet, kulturen som omger en överallt och i varje gathörn. Varje gång jag besöker dessa länder känner jag att gammal är äldst. Den latinska medelhavskulturen är fortfarande den bästa som människosläktet har att erbjuda. Italien är dessutom ett lätt land att besöka. Det finns en lätt ton hos italienaren som kontrasterar fördelaktigt mot spanjorens allvar och fransmannens arrogans. Att Italien gett upphov till de kanske två mest spännande perioderna i historien, nämligen antiken och renässansen, gör väl att man känner att man inte har något att bevisa. 

Det är i stort sett två saker man saknar. Dels upplever man få yttringar av traditionellt italienskt kyrkoliv. Man ser nästan inga nunnor på stan, kyrkorna blir till muséer. Här har nog den italienska kulturen blivit en dimension fattigare. Vidare är det glest med kulturyttringar från andra länder. Maten är exempelvis nästan enbart italiensk. Jämför hur det är hos oss där maten kommer från jordens alla hörn. Men det här kanske inte är italienarnas grej? Det är vår grej snarare än deras. 

Nåväl, nog ordat. Vid sådana här fotosammanhang brukar Till och Från utdela priser. De följer här:  

Bästa transportmedel: VESPAN. Number one in Italy. Smidigt transportmedel som tar en genom den smalaste gränd och uppför den brantaste trappa. 
 

Bästa konsthantverk: LÄDERVÄSKAN. En florentinsk specialitet. Perfekt accessoar för den som vill gå till jobbet med stil. 
 

Bästa dörrar: BAPTISTERIET. Ghibertis magnifika dörrar är ett favorittillhåll för guider, turister och gatufotografer. 
 

Bästa poet: DANTE. Det är inte bara hans litterära livsgärning. Det är hela hans image och stil. Med sin patenterade öronlappsmössa är Dante en larger than life- karaktär som syns överallt i Florens. "O som jag sett de som kommit på skam genom sitt högmod!" - diktar skalden här. 
 

Bästa innovation: DEN DUBBLA ITALIENSKA KASTANJEPÅSEN. En påse för de rostade kastanjerna och en för skalen! Den mest användbara innovationen från Florens sedan den dubbla italienska bokföringen. 
 

Bästa konstupplevelse: BRANCACCI-KAPELLET. Underbara fresker som illusterar Petri liv. Står i Santa Maria del Carmine. Det kanske existerar ännu finare fresker i Florens (i Santa Maria Novella exempelvis). Men inget ställe förmår skapa en sådan intim konstupplevelse som Brancacci-kapellet. I den aktuella fresken ses Dante i en gästroll argumentera med den romerska prokonsuln om Petri frisläppande.  
 

Bästa kitsch: ROSSINIS GRAV. Finns i Santa Croce. I den här kyrkan är många av Italiens storheter begravda. Av någon anledning skall alla stora konstnärer ha en gråtande musa vid gravens fot. Det är likadant ställt med Michelangelos och Dantes gravvårdar som också omgärdas av gråtande musor. Den här företeelsen företräder den mindre lyckade sidan i den italienska smaken - den sida som förknippar Italien med ordet gipskatter. 
 

Bästa ståndförsäljningsprodukt: DEN ITALIENSKA GLASSEN. Väl upplagd i inbjudande högar frestar den de förbipasserande. Här kan de svenska ståndförsäljarna lära av sina italienska kollegor: upp med glassen ur byttorna! Å andra sidan såg jag ingen som faktiskt åt någon glass. Hur är det med årstiden? De italienska ståndförsäljarna kan här lära av sina svenska kollegor: På sommaren säljer man glass. Och på vintern säljer man varm korv. 
 

Bästa kontorsmiljö: UFFIZIERNA. Mediceernas gamla kontorslokaler spelar i en helt egen division. 
 

Bästa möbel: BIKTBÅSET. Bås i Santa Maria del Carmine.  Älskar de här gamla båsen i Don Camillo-stil. 
 

Bästa maktanalytiker: MACHIAVELLI. I Florens sitter århundraden av intriger och konspirationer i husväggarna. Guelfer mot ghibelliner, mäktiga skrån och köpmannafamiljer i kamp mot varandra. Florens gav miljön att analysera maktens villkor. Här ses Mästaren med ett svårbedömt leende på läpparna. Viktigt att inte visa vad man tänker. 
 

Bästa helgon: KATARINA AV SIENA. Med sitt väna lugn sprider hon Kristi frid över sin omgivning. 
 

Bästa vapensköld: LIBERTAS. Bland vapensköldarna på stadens stolta stadshus hänger en blå sköld med ordet FRIHET i gula bokstäver. Samma sköld hänger även i den jättelika domens kor. Det vittnar om hur högt florentinarna under storhetstiden värnade friheten. Friheten gav förutsättningar för stadens välstånd som i sin tur gav möjligheter till kulturell blomstring. Frihetens blågula sköld är en bild för människoandens frihet och blomstring under den italienska renässansen. 

Det var allt från Italien för den här gången. Ciao! Arrivederci!  

Gatubilder från Florens

Undertecknad håller på att summera mitt Florensäventyr. Under tiden meddelas några gatubilder från staden. Florens är en stad med otroligt mycket folk på gatorna. Många turister med kameror så man behöver inte känna sig buskablyg. Det stora problemet är att det är för mycket folk så det blir svårt att isolera motiven. 

Buona sera. 

Fare la bella figura

Är det något som italienarna behärskar är det det här med stil. I Italien pratar man om att fare una bella figura - att göra en vacker figur. Att uppträda med stil och elegans i vardagen är en konst som få i Sverige behärskar. Utanför Stockholm är väl företeelsen närmast okänd. Tricket är att vara elegant utan att vara en sprätthök och att kombinera stilfull klädsel med ett lika stiligt sätt. 

Det var under den sista dagen som jag gav mig ut för att söka hitta och föreviga italienska stilideal. Det var något sent påkommet. Jag hade dittills varit fullt upptagen med att turista och spana in sevärdheter. Knappt om tid således - men till slut tror jag att jag fann vad jag sökte.  

Elegant. Hatt med matchande halsduk. Gillar också koftan. Hade själv en liknande kofta från Massimo Dutti. Det här är Italien! 

Till slut fann jag vad jag letat efter. 

Rocken, halsduken, solglasögonen, frisyren, gesten - i kombination med värmen och omsorgen. Viva Italia!