Hälsning från Florens! - I domen: konstiga prioriteringar.

Efter besöket i kupolen gick jag vidare ner i själva domen. Det är en ganska stram interiör. Inte överlastad som många andra liknande kyrkor kan vara. Det gör att konstföremålen är få och man har tid att sätta sig in i dem. Här finns emellertid en märklighet som får en att undra över florentinarnas prioriterningar. 

Längs väggen syns tre porträtt. Det mindre längst bort är den berömda målningen på Dante. De stora målningarna i förgrunden föreställer två condottiärer. Legosoldater med andra ord. Skall verkligen legosoldater föräras större bilder än den störste poeten i Italiens historia och grundaren av det italienska skriftspråket?  
 

Den berömda bilden på Dante. Ett porträtt i blygsam skala. 

Den engelske legosoldaten John Hawkwood. Värdig en jättemålning. 

Hur ska man förklara detta förhållande? Varför var legosoldaterna så älskade? Jag kan tänka mig två förklaringar. Den ena är att krig alltid slår poesi. Någon grekisk författare (Plutarkos? Longinus?) avhandlade en gång frågan huruvida Atens berömmelse främst berodde på stadens krigiska bragder eller på dess litterära storhet. Han kom fram till att det var de krigiska bragderna som varit främst i att bringa staden ära. 

En närliggande förklaring är att condottiärerna var dåtidens kämpar vars roll i vår tid på mer civiliserat vis fylles av fotbollsspelarna. John Hawkwood var un grande campione som för Florens räkning besegrade Milano. På samma sätt köper städerna idag upp utländska artister och i konkurrensen mellan städerna blir dessa spelare de mest hyllade. Sådan är människan. 

Det råder för övrigt en trevlig atmosfär i domen. Folk strosar avspänt omkring i det stora rummet. När ljudnivån blir för hög hörs med jämna mellanrum en speakerröst:

- Shhh!...Shhh! Silenzio per favore! Silence please! 

Meddelar några bilder: 

Fortsättning följer.