Jag plåtar framför allt till och från jobbet. Varje morgon går jag från Södermalm över Skeppsbron eller Gamla Stan in till City där jag jobbar. Ofta finns det fåglar, turister eller annat intressant att plåta.

Fotomaran 24

Fotomaran gick av stapeln häromsistens. Bloggen var med. Klockan tolv gick startskottet från Stadsmuséet och runt sexhundra hågade hade slutit upp för att utmana ben och tryckfinger. Soligt väder, upptåg på stan. Vad mer kan man begära? 

Maran gick i år i en åtta timmars och en tjugofyra timmars variant. Tjugofyra timmar? Been there done that. Känner att jag inte har nåt att bevisa. Man är ju inte heller längre nån ungdom. Nej, åtta timmar, åtta teman är lagom. Men nu närmar det sig, det är nedräkning, åtta, sju…vi är iväg! Första kortet med teman: 

1. Startnummer 
2. Nämen! 
3. Längtan
4. Hamnkvarter


1. Startnummer.

I år hade jag fått ett riktigt bra startnummer. 123. Är förvånad att ett sånt bra startnummer var ledigt. Det är viktigt att få ett bra startnummer. Det vill säga låga startnummer, eller startnummer med intressant sifferkombo. Det gör det lättare att fånga temat. Man kan slippa att bara ta en rak bild på deltagarlappen. Ett bra startnummer ger också självförtroende. Känns helt enkelt bra att gå omkring med ett bra startnummer på ryggen. Det väcker också respekt bland kollegorna. Märker det när jag går omkring med 123 på ryggen. Ett helt annat bemötande än om man hade burit 426 eller 241, säg. 

Full av tillförsikt ger jag mig ut i staden. Jag har en plan. Jag tänker att jag drar till gamla stan. Till Slottsbacken. Där finns turister. Kineser. Jag tänker att jag ber dem ställa upp i grupper om en, två och tre. Hur som helst borde det vara en smal sak att hitta motiv på temat ett, två, tre. 

Jag flanerar Skeppsbron in mot stan. Ett brasseband spelar på en scen. Mycket folk som sitter och spisar. Viker av mot slottet. Och mycket riktigt: busslaster av turister. Kineser. Dags att göra slag i saken. Det här är Fotomaran! Men nej, modet sviker. De ser farliga ut, vågar inte fråga. Jag flanerar vidare. In på borggården. Vakter där i pittoriska hjälmar. Kommer de att marschera, en två tre? Kanonerna? Tripp, trapp, trull? Nej, vill sig inte. Då! Militärorkester dyker upp! Folkskaran lyrisk! Många fina bilder - men en, två, tre? Nej. Det har nu gått en timme. Jag har alltså slösat en timme på startnumret! Känner att jag behöver en back up. Måste plåta deltagarlappen. Men jag har den på ryggen. Måste ta av mig skjortan nånstans, kan man göra det här bland allt folk? 

Då slår det mig: Glass! En kula, två kulor, tre kulor. Ett glasstånd är precis vad jag behöver! Vet att det finns ett på Stortorget. Går dit. Men nej, ingen prisskylt med det önskade budskapet. Ser mig omkring. Ett två tre, ett två tre…

Hamnar så småningom i Kungsträdgården. Och där! Äntligen  en glasskiosk med det önskade budskapet. Lättad plåtar jag motivet. Första temat avklarat. Ser på klockan. 13.24! Jag har slösat en och en halv timme på detta! Modet sjunker. Förstår att nu kommer det bli tufft..


2. Nämen! 

Befinner mig i Götgatsbacken. Då ser jag en kvinna komma cyklande. Med nån slags klädställning/herrbetjänt över styret. Ser dråpligt ut. Får upp kameran, tar några knäpp. Inga höjdare, men kan duga som back up. Bestämmer mig för att hänga på Götgatan och se vad jag får. 

Då! Va’ e’re som händer? Det dånar av musik. Ett vrålåk kommer glidande. Och där bakom - lajvare! Zombies kommer gående. Döingar av alla sorter. Helt otroligt! Jag följer med tåget, plåtar, plåtar. Bränner kanske trettio knäpp. Något av dessa kommer att sitta, det vet jag. Temat Nämen! är i hamn. 

Jag står där och plåtar zombies och vänder mig om. Där står en medtävlare och plåtar. Hon tar ner kameran och ler, så där lite skyldigt. Har hon plåtat mig? 
- Fin keps, säger hon. 
För att kunna plåta bättre har jag vänt min ”Greece”-keps bak och fram. 
- Vilken tur man har! säger jag. Lajvare! 
- Vilket tema är du på? frågar hon. 
- Nämen! säger jag. Och du? 
- Längtan, säger hon. Jag såg ditt startnummer. 
- Ja, 123. Jag är väldigt nöjd med det. Vad har du? 

Hon vänder sig om. 321! Vilket sammanträffande, helt otroligt. Det uppstår en startnummer-gemenskap. Hon 321, jag 123. Världen är liten. Vi skiljs, önskar varandra lycka till. Jag går upp för att hämta cykeln och så ge mig av mot nästa motiv. 


3. Längtan

Klockan är nu 14.30. Ligger lite efter. Men känner ändå att jag ligger bra till. Jag har nämligen en plan. När jag gick på Strömsbron såg jag hänglås som var fastsatta. Så där som förälskade gör. Innan livet har kastat sin mask. Innan den älskade har röjt sin sanna karaktär. Jag beslutar mig för att cykla dit och plåta dessa hänglås och så bidra till temat Längtan. Sedan cyklar jag vidare till Frihamnen och första kontrollen. 

Som jag cyklar längs Skeppsbron slår det mig. Kollegan. Hon stod och plåtade min Greece-keps. På temat längtan. Det är inte så dumt. Längtan bort, till Grekland. En Greece-keps mot bakgrund av vatten? Tänker att jag kan ta en sån bild på Strömsbron. Som back up. Får lite dåligt samvete. Jag snor ju kollegans bildidé. Samtidigt: det är ju min rekvisita. Jag måste väl ha rätt att plåta min egen rekvisita? 

Jag kommer fram till Strömsbron. Plåtar hänglåsen. Det finns några olika varianter. Men kepsen? Det blåser för mycket. Vågar inte ta av kepsen och lägga den på räcket. Tänk om den blåser i plurret? Det vore katastrof. Cyklar vidare. När jag kommer till Frihamnen plåtar jag kepsen på lugnare ställe. Inget hav. Men ändå inte så dumt. Bakgrunden lirar färgmässigt med kepsen. Och sen när jag väljer bilder får denna företräde framför hänglåsen. Kanske ingen höjdare, men ändå tillräcklig för att serien ska hänga samman. 


4. Hamnkvarter

Frihamnen, Banankompaniet. Första kontrollen. Den härliga känslan att stämpla in. Kort med nya teman. Klockan är strax före fyra. Ligger i fas. Inmundigar lite mat och dryck, dryftar några ord med kollegor. Sedan är det på det igen. 

Hamnkvarter? Stället sjuder inte precis av liv. En padelhall på fallrepet. Kranar, ekonomibyggnader. Duvor som pickar. En grushög. Tomt och öde. Inte precis Fritiof på Paseo de Colon. Långt från en hamn i Amsterdam. Det här blir tufft. 

Då! Lite längre bort. Det uppenbarar sig. Hamnkvarteret! Bakom en bom går man in på ett område som liknar inget annat. Ett kvarter byggt av kontainrar och plåtsjul. Med blommor och rabatter, med barer och toaletter. Det är som en västernstad, en nybyggarstad, fast av plåt. Ett guldgrävarläger. En känsla av frihet, av anarki. Sveriges Christiania? Stället är formidabelt. Jag behöver inte leta längre. Bara att plåta loss tills man blir nöjd. Fastnar för en plåtfågel mot bakgrund av lägret. 


5. Dubbelt upp

Känner mig nu välvilligt inställd till hamnen. Tänker pröva lyckan här ett tag. Dubbelt upp? Cyklar förbi en bussdepå med många bussar. Kan man få nåt här? Eller borta vid båtarna? En Silja Line och en Baltic Line mitt emot varandra, nos vid nos? Vill sig inte riktigt. Då slår det mig. Dubbelt upp, det kan bara betyda en sak. Skorstenar! Emil och gänget, de har tänkt att vi ska plåta skorstenar. Och här i hamnen finns det fullt av dem. 

Hittar några skorstenar, eller snarare nåt slags rör. Det blir dock lite knivigt. Vinkeln gör att den ena blir längre än den andra, ger inte den rätta känslan av dubbelt upp. Är på väg att lämna - då några måsar dyker upp. Lyckas få en bild med fågel. Inte så dumt, ger liv och häver obalansen mellan rören. Får lite magritte-vibbar av bilden. Himmel, pipor. En temavinnare? 


6. Fotoglädje. 

Cyklar in mot stan. På pappret känns Fotoglädje inte svårt. Finns hundratals mänskor som plåtar och njuter av det. Alla kollegorna. Alla selfies-tagande turister. Fattar post vid Nationalmuseum, det finns ett litet utsprång på kajen vid en bevingad staty med utsikt mot slottet. Här brukar folk tycka om att plåta. Inget händer. Det sitter en yngling under statyn, han är lite i vägen. Ska jag köra bort honom? Går vidare mot Skeppsholmen. Mitt på den lilla träbron. Guldkronan, med utsikt mot slottet. Brukar också vara en favorit. Några italienare kommer och faller i fällan. De tar sina selfies med stor entusiasm, jag plåtar dem. Nja. Det slår mig. Fotoglädje - måste det vara mänskor som plåtar? Kan det inte vara motivet? Fotoglädje är att frossa i de mest ikoniska motiven. Vykortsmotiven. Guldkronan med slottet är en klassiker. Och där borta ligger Af Chapman. Nu snackar vi vykort. Går vidare till Skeppsholmen. Bortom skeppet finns en liten brygga. Sätter mig och riktar kameran mot Af Chapmans master. Som jag plåtat en stund lägger jag märke till ett par mitt emot mig. De sitter och är intensivt upptagna med något. En polaroidkamera. En sån där modern variant. De plåtar, framkallar, skrattar. Plåtar lite mer, framkallar, gullar. Jag höjer kameran, försiktigt, försiktigt. Nej, de märker inte mig, de är som uppslukade. Bara att plåta. Och det här blir för mig dagens clou. Att få sitta på första parkett med unik tillgång till äkta, oförställd fotoglädje! Var är sannolikheten för nåt sånt? Och när man tänker på kollegorna. Vilka krystade alster kommer de att bidra med? Jag har en temavinnare! 


7. Sommarförälskelse. 

Klockan är nu sex. Två timmar kvar till målgång. Jag har bra med tid. Först motivet Sommarförälskelse. Kan vara viss utmaning. Men sen är sista motivet Förändring. Det kan bara betyda en sak: Slussen. Särskilt när målet är Stadsmuséet. Och där bör i nödfall en halvtimme räcka. Jag har därför gott om tid att hitta sommarförälskelsen. En tanke är att låta paret med polaroiden dubblera och illustrera även detta tema. Har ju bilder som räcker till det. Men nej, tror inte juryn skulle uppskatta det. Möjligen som back up. Så jag drar vidare. Går till festivalområdet. Många mänskor. Nu gäller det att hitta några turturduvor. Är trots allt confident. Jag har nämligen en plan. Aperol Spritz! Är inte det själva sinnebilden för sommarförälskelse? Den magiska drycken som hälls upp i vackra glas, glada skratt och skålar och förälskade blickar. Helst på en piazza i Venedig - men även Norrbron går bra. Jag har noterat att det finns ett stånd där man serverar den venetiska nektarn. Med smäktande utsikt mot Rosenbad. Bella Venezia. Och där! Man har ställt ut några sommarstolar, i dem sitter ett snyggt par, med glasen i händerna. Kan ni se lite mer förälskade ut, om jag får be? Men se, ännu ett par, upptagna av varandra, med de apelsinfärgade glasen i hand. Glasen är förvisso plastmuggar, men ändå, det är färgen, den blir ju så bra i bild. 

Verkar som att folk börjar lägga märke till mig. Beslutar mig för att ta en runda. Går ner till Strömparterren, mycket folk, men finner ingen lycka. Bestämmer mig för att det ändå får bli Aperol Spritz. Går tillbaka. Ställer mig vid ståndet, tar bilder på flaskorna, drycken som hälls upp i glasen. Och en av dessa blir till slut den bild som finner nåd. Blev ingen höjdare men tycker ändå den platsar i serien. Lite som kepsen. 


8.  Förändring. 

Upploppet. Det är så skönt. Man är nästan i hamn. Man vet vad man ska göra. Sista stöten före målgång. Jag kommer fram till nya Slussen. Och det är verkligen förändring. Cykelvägarna. De nya fina träbänkarna. Där sitter tjejer och läser. Nya byggnader i glas och sten som börjar skönjas. Och guldbron som sveper över fjärden i mäktig elegans. Det är ett lyft. Det kommer bli så bra. Det ligger redan nu i luften. För mig som bor helt nära slussen är det inte bara ett tema i en fototävling. Det är personligt. Varje dag i flera år har det varit stängsel och kranar, trängsel och instängt och röra. Men nu så öppnar allt upp och det blir så bra. Och man tänker på proggarna. Sven Wollter och gänget. De var så förargade. De ville ha sitt Slussen kvar! Bilrondeller från trettitalet, brum brum! Gamla slussen med sin bärande tanke att bilarna skulle vara ovan jord och mänskorna under. Jag förstod aldrig tänket. Men bakåtsträvarna gick bet och nu är alla glada. 

När jag går där och spanar motiv är jag inte ensam. Många kollegor är där. Vi fotomarandeltagare på Slussen, vi är som flugorna på en hästaskit. Vi vrider och vinklar, hukar och böjer. Och turisterna frågar: va’ e’re som händer? Jag lyckas så småningom hitta en bild som jag är nöjd med. En trevlig grafik under guldbron med linjer och geometriska mönster. En kvart kvar till målgång. Dags att nöja sig, stämpla in. Jag tar cykeln och går upp för guldbron mot det hägrande målet. Då. Nytt glas blottar sig mot solen, där den sjunker ner i Solna skog. Bestämmer mig för ett sista ryck. Ställer cykeln. Börjar plåta. Får till en bild, trevligt där Stadshusets tre kronor speglar sig i glaset. Nån slags kran som ser ut som en kanon. Och solen i skymning när dagen blir natt. Det här är förändring! 

Tittar på klockan. 19.57. Det här är tajming! Har nu en knapp timme att välja ut bilder. Väljer ut de åtta.  Går med en känsla av triumf mot målgången. Fotomarans funktionärer, de försöker locka mig att ta 24-timmars spåret. Aldrig i livet! Jag klockas in, lämnar bilderna, blir godkänd, får diplom. Allting fina fisken, känslan att ha utfört en prestation. Nu är jag värd en biff. 

Hänger i målområdet. Ska gå därifrån. Ser en skylt. Boka startnummer till nästa år! Jag skannar qr-koden. Vilka nummer finns lediga? De lägsta numren är tagna. Men där! 49. Ett bra nummer. Det är priset på en fulöl, det går inte missa. Bara att leta upp närmsta sunkkrog. Temat plåtat på en kvart. Jag har lärt läxan, inget fancy. Vänta bara..

Inlagt 2024-09-09 20:59 | Läst 409 ggr. | Permalink

"Kul reportage som alltid. Har saknat Till och Från. Du brukar alltid ha en fräsch vinkling på tillvaron. Ser att det inte blev ditt "slow marathon" -koncept. Bra bilder, zombie-walk var ju en fantastisk lyckträff, spot on på temat. Inte alltid så enkelt att lösa temana i rätt ordning."


(visas ej)

Nämn en färg i den svenska flaggan?
Kul reportage som alltid. Har saknat Till och Från. Du brukar alltid ha en fräsch vinkling på tillvaron.
Ser att det inte blev ditt "slow marathon" -koncept. Bra bilder, zombie-walk var ju en fantastisk lyckträff, spot on på temat. Inte alltid så enkelt att lösa temana i rätt ordning.
Svar från Iwa 2024-09-09 22:33
Hej Ylva. Kul att höra! Ska jobba på min slow-marathon. Det är aldrig för sent :-).
Rolig insideberättelse, tycker dina motivval fungerar bra.
Jag jobbar med Planket som krockar med Fotomaraton tyvärr. 8 timmars varianten tycker jag låter som en lagom övning. Jag har gjort några 24 timmars tidigare, och i Fotoklubben har vi kört minimara, sex teman på tre timmar
Svar från Iwa 2024-09-10 09:43
Fotomaror är trevliga. En lagom blandning av motion och intellektuell stimulans.
/per