Monokromt i Prag

Sommarens andra semestertripp med fokus på fotografi gick till Prag i skiftet mellan juni och juli. När man besöker Prag så måste man ju förstås också fokusera på öl om man är begiven på den varan. Fotografiskt så valde jag att begränsa mig för min huvudkamera var min Leica Monochrom Typ 246 som alltså bara kan ta svartvita bilder. Min reservkamera, en Sony RX100 v4 användes aldrig. Tanken bakom valet var att Prag i färg ter sig litet för turistigt vackert ut, speciellt när man vill åstadkomma gatufoton tänkte jag. Dessutom så tog jag bara med mig en 35:a och en 50:a att välja mellan – bägge delar namnet Summarit. Det var den förstnämnda som användes mest – föga förvånande. Min så ofta använda 28 mm-brännvidd fick vara hemma. På det hela taget ångrade jag inte mitt val alls – saknade inte färgkapacitet nån gång. 

Det blev i vanlig ordning en massa gatufoton men också miljöbilder där möjlighet finns att ta sig tid att försöka hitta balanserade och förhoppningsvis intressanta kompositioner.

Nedan följer ett antal bilder enligt ovan.

En fundersam man på Karlsbron

Vovven verkade inte så glad att jag fotograferade ekipaget. Karlsbron igen.

Kärlek på Karlsbron

Den här söta lilla jäntan satt i pappas trygga famn och upptäckte inte gatufotografen förrän i bilden nedan. Vilken föredrar ni?

Denna vy har med säkerhet fotograferats till döds men det är svårt att låta bli när man är där

Tror inte att hon gråter utan det är nog nåt som kliar i ögat

Den här miljön låg hyfsat centralt. Initialt fastnade jag för det lutande trädet och vägen.

Det lutande trädet i bilden ovan men från en annan vinkel och i porträttformat

Här försökte jag skapa ett tidlöst foto med öststatsstuk – jag tycker att jag har lyckats!

Mera kärlek på Karlsbron!

Tryggt uppe på pappas axlar

Säkert ett par goda vänner – de apar ju efter varandra!

Många bilder blev det. Kommentera gärna.

Med vänlig hälsning,

Fredrik

Angående Peter Hennigs blogg från i går

Eftersom mina kommenterar på Peter Hennigs blogginlägg med högsta sannolikhet på en gång censureras och tas bort av honom så är jag nödgad att författa ett eget blogginlägg för att göra min röst hörd.

Låt oss analysera händelsen Peter beskrev. Fotografen hade bara tagit en bild, och jag tvivlar personligen att det rörde sig om tre decimeters avstånd för jag vet ingen närgången gatufotograf som fotograferar på det sättet. Men låt gå med på 30 cm var avståndet. Förmodligen hade bilden ej publicerats, utan hamnat på nån hårddisk. Peter verkar tycka att fotografen fick vad han förtjänade och skrattade dessutom litet åt det hela. Att som fotograf tycka att det är rättvist att fotografer får sin utrustning förstörd när de agerar inom lagen är en för mig högst motbjudande ståndpunkt. Jag tycker att det är skrämmande att anse, som Peter gör, att det som han bevittnade är en grov provokation och integritetskränkning. Det är ju bara en bild!

Och alla ni som kommenterarade, jag tycker att är lite bekymmersamt att inte en enda av er i skrivande stund har uttryckt någon som helst kritik mot att en "en storvuxen man" tog lagen i egna händer och förstörde fotografens utrustning. Den var förmodligen värd åskilliga tusenlappar, och händelsen gjorde fotografen till ett brottsoffer med alla negativa känslor som jag kan gissa mig till att det medför för den individen – kanske hade personen begränsade medel och en oförsäkrad kamera? Att få sin utrustning förstörd för att man tagit en bild i det allmänna är förkastligt och jag menar att alla fotografer borde skriva under på det. Men, ni kanske håller med Peter att det som hände är okej?

I fredags tittade jag på den starka och utmärkta fotoutställningen, "House of Bondage", på Photographers' Gallery i London, där den svarte sydafrikanske fotografen Ernest Cole dokumenterade det vidriga apartheid-systemet på ett oerhört informativt och samtidigt gripande sätt. Då kan jag också tänka mig att storvuxna män med den starkes rätt kunde skrattandes förstöra fotografers utrustning om de så behagade. Annat land, styre och tider men ändå något att tänka på.

För de som undrar vad en "närgången" gatufotograf – undertecknad – skapar för bilder med ett 28-mm-objektiv på ca 0,7-1.3 meters avstånd (gissningvis) så kommer här några bilder tagna just på det sättet. Och om någon av er, mot förmodan, tycker att dessa personer på något sätt visas upp som nidbilder (håll utkik efter äggformighet och potatisnäsor, enligt Peter!) av sig själva så kommentera gärna om den saken. 

Och slutligen undrar Peter, och kanske andra, varför många gatufotografer använder vidvinkliga objektiv. Personligen tycker jag att det är som att fråga fågelfotografen varför denne använder långa brännvidder! Med vidvinkel så får man med miljö samtidigt som betraktaren kan få en känsla av att vara närvarande i scenen. Med telefoto blir det ett annat uttryck som också kan fungera bra i rätt händer, t ex Saul Leiters. Jag ser betydligt mer bra gatufoto taget med vidvinkel än med telefoto.

Denna kvinna ser här precis så vacker och stark ut som när jag beslöt mig för att fotografera henne.

Jag har aldrig sett en potatis som liknar denne skäggige mans ståtliga och karaktärsfulla näsa.

/Fredrik

Flavio ställde ut

Förra lördagen så jag en timmes paus från mitt gatufotograferande för att besöka The Mall Gallery i centrala London. Där deltog nämligen min gode vän, Flavio Bosi, i en fotoutställning. Han hade fått möjlighet att visa upp sin fotografi tillsammans med en massa andra fotografer som har anknytning till den fotoresearrangör som Flavio då och då agerar reseledare och tillika fotografiinstruktör för. Flavios typ av fotografi kan normalt klassas som gatufotografi och det gäller också för de flesta av de utställda bilderna förutom ett par där personen/personerna poserade.

Galleriet ligger på The Mall, vägen som går genom Admiralty Arch från Trafalgar Square mot Buckingham Palace, och är ett "riktigt" galleri där man verkligen inte behöver skämmas för att få sin konst upphängd. Imponerande. Flavio hade valt att ställa ut foton från sina resor till Bolivia och Indien. Alla i färg. Flertalet av de andra utställarna visade landskapsbilder, vilket jag inte är så intresserad av så jag tycker personligen att Flavios bilder hörde till de bättre. 

Besökare kunde köpa fotografierna och det var intressant att se hur fotografen hade valt att sätt pris på sina alster. Flavio som inte är nån känd fotograf (än) hade satt ett rätt modest pris jämfört med många av de andra utställarna. För £165 kunde man ta med sig hem ett inramat fotografi signerat av herr Bosi. Strategier för prissättning är förstås en hel vetenskap.

Här följer några bilder från utställningen.

En förhoppningsvis stolt fotograf vid sina bilder

Här skulle man inte ha nåt emot att bli upphängd, inte sant?

Några av Flavios foton. Förmodligen är de flesta tagna med ett 50 mm-objektiv, som han envisas med att ha som sin favoritbrännvidd.

Mina favoriter var nog den leende pojken till vänster och den på den lilla flicka i mitten

En färgglad (på alla sätt) fotograf som verkar förklara nåt för en besökare. Ser ut att vara gatufotografi.

Svartvita Londonmotiv av en för mig okänd fotograf

Samma sak här

En sista bild på Flavio

Senare idag ska jag träffa mina goda vänner och tillika passionerade gatufotografer, Anders Johansson och Niklas Lindskog – bägge aktiva i gatufotopoolen här på Fotosidan. De skall nämligen vara i London i en vecka och vi kommer att stråla samman några dagar för att gatufota tillsammans och också bara umgås. Skall bli jäkligt kul. 

Med vänliga hälsningar

Fredrik

All That Life Can Afford...

Matt Stuart och Tom Booth Woodger

Häromdagen så besökte jag efter jobbet Photobook Cafe i Shoreditch i östra London. Anledningen var att den kände gatufotografen Matt Stuart hade valt detta ställe för lanseringen av den tredje utgåvan av boken All That Life Can Afford som bara innehåller London-fotografier. Bokens titeln är tagen från en utsaga av den engelske författaren Samuel Johnson, som förklarade år 1777 för sin skotske vän James Boswell att om man är trött på London så är man trött på livet (jag är böjd att hålla med!): 

"Why, Sir, you find no man, at all intellectual, who is willing to leave London. No, Sir, when a man is tired of London, he is tired of life; for there is in London all that life can afford."

Den första utgåvan gav Matt ut själv 2016, innehållandes drygt 80 bilder. Den är i stående format och flera av de liggande bilderna blir därmed brutna på mitten av bokens rygg, något som jag finner rätt irriterande. Men jag var ändå glad och nöjd med mitt inköp för boken var Matts första och vem vill inte äga en bok med gatufoton av en av starkast lysande stjärnorna på gatufotohimlen? Köpte faktiskt också en specialversion som innehöll en print. 

Den andra utgåvan kom 2020 och var helt omdesignad – nu var formatet nästan kvadratiskt. Ordningen på bilderna var också annorlunda och dessutom hade antalet krympt något. Jag köpte inte denna utgåva. Skillnaden var helt enkelt inte tillräckligt stor. 

Den tredje utgåvan tänkte jag också undvika att köpa. Men när jag såg den och fick höra om förändringarna så slog jag till. Ytterligare en helt ny design, denna gången liggande format. Det gör ju att liggande bilder kan visas stort i sin fulla prakt, obrutna av en bokrygg. De få stående bilderna kunde förstås inte åtnjuta samma fördel men boken var tillräckligt stor för att göra även dem rättvisa. Denna utgåva designades och gavs ut av Tom Booth Woodger på förlaget Bluecoat Press, som bland annat givit ut fotoböcker med Tish Murtha och John Bulmer, varav ett flertal står i min bokhylla.

Det var Tom själv som "sålde in" boken till mig då han berättade att trycket är mycket bättre än tidigare. Det lät ju bra. När Matt och Tom berättade om tillkomsten av boken, på nedre planet, som just nu innehåller en liten utställning med bilder från boken, så lärde sig åskådarna följande:

• Bilderna är nu ordnade efter väderleken när bilden togs
• Fotografierna togs under en tolvårig period mellan 2002 och 2015
• Antalet bilder i den nya boken är 51 till antalet – en mer än Matts ålder och han nämnde att nån fotograf hade sagt att man bör inte ge ut en bok med fler bilder än ens ålder. Han var lite irriterad över att det inte bara blev 50.
• Matt skulle inte kunna ha tagit dessa bilder idag. Han menade att intåget av smarta mobiler gör att folk beter sig annorlunda: de ser inte på varandra lika mycket. Sen så är han inte lika snabb längre på gatan och skulle helt enkelt inte ha uppmärksammat bildtillfällena tillräckligt snabbt.
• En stor anledning till att boken har givits ut i nya utgåvor var att de tidigare sålde slut och såldes sedan i andra hand och av boklådor för flera hundra pund. Det kändes inte så bra tyckte Matt som menar att man ska slippa punga ut med så stora pengar bara för en fotobok.
• Som svar på en fråga från publiken som löd "Vilka råd skulle du ge till färsk gatufotograf i London idag" sade Matt att han tycker att man kan begränsa sig geografiskt, att man hittar sina rutter i staden. Och ett allmänt tips som han en gång fick från den berömde Magnum-fotografen Marc Riboud var att, om möjlighet finns, att man fotograferar en händelse från olika vinklar, att man liksom går runt scenen – jag tolkar det som "work the scene" som jag bloggat om här och här.

Behövde förstås hemkommen jämföra utgåvorna och om sanningen ska fram så är skillnaden i tryck ej så påtaglig och det är svårt att avgöra om den nya versionen är så mycket bättre faktiskt i det avseendet. Jag jämförde i och för sig bara några bilder i skenet av min skrivbordslampa – det kanske ser annorlunda ut i annat ljus. Något som jag gillar med den första utgåvan är att den innehåller många fler bilder (drygt 80 vs 51). Visst, ibland råder "less is more" men här uppskattar jag faktiskt mängden.

Första utgåvan till vänster och den senaste till höger

Denna bild är en av Matts egna favoriter. Jag föredrar färgen på himlen i den första utgåvan.

Ingen större skillnad annat än det röda. Det svarta i nya upplagan har mer lyster och det kanske anses vara bra?

Bland publiken och besökarna träffade för övrigt jag en massa gatufotografer som jag under åren blivit bekanta med och det är ofta trevligt att språka med dem. 

Denna bok blev nummer 993 i min fotoboksamling. På nåt sätt känns det som att jag borde sansa mig när jag nåt 1000. Men redan idag så fick jag Gustavo Minas nya bok, Liquid Cities, levererad. Och Ernst Haas bok, Abstract, är redan beställd och ska dyka upp nästa vecka. Det blir nog svårt att hålla sig till 1000 när man är biten av samlarsjukan! Kanske kommer jag blogga nån gång om min kärlek för fotoböcker.

Här följer några bilder från evenemanget.

Utställningen i sin helhet. Visst har denna lite vibbar av Hyères, France (1932) av Henri Cartier-Bresson? 😃

Matts favvobild och här kan man nog se hur väderleken påverkat ordningen även på utställningen

Duvbilden är en välkänt foto ur Matts repertoar

Med vänliga hälsningar,

Fredrik

New York City 2024 – Puerto Rico-dagens parad

I juni bar det av till New York City igen. Jag hade ambitionen att försöka blogga precis som jag gjorde under förra årets besök men det initiativet kom på skam. Sommardagarna är så långa att man inte orkar så mycket när man kommer hem till hotellet några timmar senare än vad man gjorde i skiftet mars/april 2023.

År 2019 åkte jag vid ungefär samma tidpunkt som i år och upptäckte då att den årliga paraden för Puerto Rico-dagen ägde rum på söndagen, dagen efter jag anlände. Den gången hade jag redan bestämt mig för att åka ut till Coney Island, eftersom det är på helgerna som folk flockas där för att promenera på strandparaden, bada och besöka nöjesfältet. I år hade jag med flit prickat in paraden i schemat så att jag kunde fotografera den.

Helt klart finns det i New York en stor mängd nationalistiska och stolta puertoricaner som dagen till ära iklär sig landets färger och firar hur vad de bidragit med till det nya landet och staden New York i synnerhet. Själva Puerto Rico-dagen är på tisdagen men paraden äger rum på söndagen innan. Ska man sammanfatta paraden så bestod den mest av puertoricaner som dansade, visade upp sig och spelade musik ur högtalare från stora lastbilsflak. Kanske är jag inget fan av parader men den här var inte särskilt sofistikerad. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Kändes mest om inbördes beundran för ens ursprung. Hursomhelst, det fanns massor att gatufota och som vanligt vid tillställningar blev det mest publiken som hamnade i sökaren.

För de av er som är intresserade av utrustning så är bilderna är tagna med min Leica M-E Typ 240 och objektiven Summaron 28 mm f/5,6 samt Summicron 35 mm ASPH f/2.0 ver II. Fotona är således digitala och kan därmed ses som fotografisk snabbmat enligt vissa tyckare här på Fotosidan. Hoppas att de duger ändå. 

Alla ekipage bestod inte lastbilar med flak

Dessa frukter (eller nötter?) såldes i mängder. Blev förstås nyfiken på vad det var men inte tillräckligt för att googla fram det.

Här kanske man kan tro att killen är irriterad för att han blivit petad av flaggorna men så var inte fallet. Fotografier ljuger!

Denna kvinna verkade vara i kontakt med nåt fantasifoster. Försäljningen av flaggor skulle säkert gått bättre om hon hade kommit tillbaka till verkligheten.

Det var nog inte bara "tvättäkta" puertoricaner som passade på att delta i firandet.

Det var allt för den här gången. Kommer nog några fler blogginlägg om årets NYC-besök vad det lider.

Vänliga hälsningar,

Fredrik