All That Life Can Afford...

Matt Stuart och Tom Booth Woodger

Häromdagen så besökte jag efter jobbet Photobook Cafe i Shoreditch i östra London. Anledningen var att den kände gatufotografen Matt Stuart hade valt detta ställe för lanseringen av den tredje utgåvan av boken All That Life Can Afford som bara innehåller London-fotografier. Bokens titeln är tagen från en utsaga av den engelske författaren Samuel Johnson, som förklarade år 1777 för sin skotske vän James Boswell att om man är trött på London så är man trött på livet (jag är böjd att hålla med!): 

"Why, Sir, you find no man, at all intellectual, who is willing to leave London. No, Sir, when a man is tired of London, he is tired of life; for there is in London all that life can afford."

Den första utgåvan gav Matt ut själv 2016, innehållandes drygt 80 bilder. Den är i stående format och flera av de liggande bilderna blir därmed brutna på mitten av bokens rygg, något som jag finner rätt irriterande. Men jag var ändå glad och nöjd med mitt inköp för boken var Matts första och vem vill inte äga en bok med gatufoton av en av starkast lysande stjärnorna på gatufotohimlen? Köpte faktiskt också en specialversion som innehöll en print. 

Den andra utgåvan kom 2020 och var helt omdesignad – nu var formatet nästan kvadratiskt. Ordningen på bilderna var också annorlunda och dessutom hade antalet krympt något. Jag köpte inte denna utgåva. Skillnaden var helt enkelt inte tillräckligt stor. 

Den tredje utgåvan tänkte jag också undvika att köpa. Men när jag såg den och fick höra om förändringarna så slog jag till. Ytterligare en helt ny design, denna gången liggande format. Det gör ju att liggande bilder kan visas stort i sin fulla prakt, obrutna av en bokrygg. De få stående bilderna kunde förstås inte åtnjuta samma fördel men boken var tillräckligt stor för att göra även dem rättvisa. Denna utgåva designades och gavs ut av Tom Booth Woodger på förlaget Bluecoat Press, som bland annat givit ut fotoböcker med Tish Murtha och John Bulmer, varav ett flertal står i min bokhylla.

Det var Tom själv som "sålde in" boken till mig då han berättade att trycket är mycket bättre än tidigare. Det lät ju bra. När Matt och Tom berättade om tillkomsten av boken, på nedre planet, som just nu innehåller en liten utställning med bilder från boken, så lärde sig åskådarna följande:

• Bilderna är nu ordnade efter väderleken när bilden togs
• Fotografierna togs under en tolvårig period mellan 2002 och 2015
• Antalet bilder i den nya boken är 51 till antalet – en mer än Matts ålder och han nämnde att nån fotograf hade sagt att man bör inte ge ut en bok med fler bilder än ens ålder. Han var lite irriterad över att det inte bara blev 50.
• Matt skulle inte kunna ha tagit dessa bilder idag. Han menade att intåget av smarta mobiler gör att folk beter sig annorlunda: de ser inte på varandra lika mycket. Sen så är han inte lika snabb längre på gatan och skulle helt enkelt inte ha uppmärksammat bildtillfällena tillräckligt snabbt.
• En stor anledning till att boken har givits ut i nya utgåvor var att de tidigare sålde slut och såldes sedan i andra hand och av boklådor för flera hundra pund. Det kändes inte så bra tyckte Matt som menar att man ska slippa punga ut med så stora pengar bara för en fotobok.
• Som svar på en fråga från publiken som löd "Vilka råd skulle du ge till färsk gatufotograf i London idag" sade Matt att han tycker att man kan begränsa sig geografiskt, att man hittar sina rutter i staden. Och ett allmänt tips som han en gång fick från den berömde Magnum-fotografen Marc Riboud var att, om möjlighet finns, att man fotograferar en händelse från olika vinklar, att man liksom går runt scenen – jag tolkar det som "work the scene" som jag bloggat om här och här.

Behövde förstås hemkommen jämföra utgåvorna och om sanningen ska fram så är skillnaden i tryck ej så påtaglig och det är svårt att avgöra om den nya versionen är så mycket bättre faktiskt i det avseendet. Jag jämförde i och för sig bara några bilder i skenet av min skrivbordslampa – det kanske ser annorlunda ut i annat ljus. Något som jag gillar med den första utgåvan är att den innehåller många fler bilder (drygt 80 vs 51). Visst, ibland råder "less is more" men här uppskattar jag faktiskt mängden.

Första utgåvan till vänster och den senaste till höger

Denna bild är en av Matts egna favoriter. Jag föredrar färgen på himlen i den första utgåvan.

Ingen större skillnad annat än det röda. Det svarta i nya upplagan har mer lyster och det kanske anses vara bra?

Bland publiken och besökarna träffade för övrigt jag en massa gatufotografer som jag under åren blivit bekanta med och det är ofta trevligt att språka med dem. 

Denna bok blev nummer 993 i min fotoboksamling. På nåt sätt känns det som att jag borde sansa mig när jag nåt 1000. Men redan idag så fick jag Gustavo Minas nya bok, Liquid Cities, levererad. Och Ernst Haas bok, Abstract, är redan beställd och ska dyka upp nästa vecka. Det blir nog svårt att hålla sig till 1000 när man är biten av samlarsjukan! Kanske kommer jag blogga nån gång om min kärlek för fotoböcker.

Här följer några bilder från evenemanget.

Utställningen i sin helhet. Visst har denna lite vibbar av Hyères, France (1932) av Henri Cartier-Bresson? 😃

Matts favvobild och här kan man nog se hur väderleken påverkat ordningen även på utställningen

Duvbilden är en välkänt foto ur Matts repertoar

Med vänliga hälsningar,

Fredrik

New York City 2024 – Puerto Rico-dagens parad

I juni bar det av till New York City igen. Jag hade ambitionen att försöka blogga precis som jag gjorde under förra årets besök men det initiativet kom på skam. Sommardagarna är så långa att man inte orkar så mycket när man kommer hem till hotellet några timmar senare än vad man gjorde i skiftet mars/april 2023.

År 2019 åkte jag vid ungefär samma tidpunkt som i år och upptäckte då att den årliga paraden för Puerto Rico-dagen ägde rum på söndagen, dagen efter jag anlände. Den gången hade jag redan bestämt mig för att åka ut till Coney Island, eftersom det är på helgerna som folk flockas där för att promenera på strandparaden, bada och besöka nöjesfältet. I år hade jag med flit prickat in paraden i schemat så att jag kunde fotografera den.

Helt klart finns det i New York en stor mängd nationalistiska och stolta puertoricaner som dagen till ära iklär sig landets färger och firar hur vad de bidragit med till det nya landet och staden New York i synnerhet. Själva Puerto Rico-dagen är på tisdagen men paraden äger rum på söndagen innan. Ska man sammanfatta paraden så bestod den mest av puertoricaner som dansade, visade upp sig och spelade musik ur högtalare från stora lastbilsflak. Kanske är jag inget fan av parader men den här var inte särskilt sofistikerad. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Kändes mest om inbördes beundran för ens ursprung. Hursomhelst, det fanns massor att gatufota och som vanligt vid tillställningar blev det mest publiken som hamnade i sökaren.

För de av er som är intresserade av utrustning så är bilderna är tagna med min Leica M-E Typ 240 och objektiven Summaron 28 mm f/5,6 samt Summicron 35 mm ASPH f/2.0 ver II. Fotona är således digitala och kan därmed ses som fotografisk snabbmat enligt vissa tyckare här på Fotosidan. Hoppas att de duger ändå. 

Alla ekipage bestod inte lastbilar med flak

Dessa frukter (eller nötter?) såldes i mängder. Blev förstås nyfiken på vad det var men inte tillräckligt för att googla fram det.

Här kanske man kan tro att killen är irriterad för att han blivit petad av flaggorna men så var inte fallet. Fotografier ljuger!

Denna kvinna verkade vara i kontakt med nåt fantasifoster. Försäljningen av flaggor skulle säkert gått bättre om hon hade kommit tillbaka till verkligheten.

Det var nog inte bara "tvättäkta" puertoricaner som passade på att delta i firandet.

Det var allt för den här gången. Kommer nog några fler blogginlägg om årets NYC-besök vad det lider.

Vänliga hälsningar,

Fredrik

Färg har betydelse!

På senare tid har frågan om färg eller svartvitt inom fotografi diskuterats bland bloggarna. Personligen uppskattar jag båda kategorierna. Förmodligen ungefär lika mycket. Men ibland behövs verkligen färg för att göra bilden så stark som möjligt vilket jag vill visa med ett exempel i detta blogginlägg. 

I lördags var det sommarvärme i London med en temperatur på runt 20 grader. Jag hade bestämt mig för att det skulle bli årspremiär för mitt ljussvaga (max f/5,6) Summaron 28 mm. Det blev som jag hade hoppats på en riktigt lyckad gatufotodag med ovanligt många bilder som var värde att göra nåt med hemma vid datorn. Av de ca 560 bilderna jag tog under de ca 8 timmar som jag aktivt fotograferade kunde jag snabbt välja ut runt 25 bilder som jag inte behöver skämmas för. 

En av bilderna hade jag på känn att den skulle kunna bli en potentiell fullträff. Men det är förstås först när man kan se bilden på en skärm som man ser om allt som man hoppades på stämmer. Och det gjorde det. Tycker jag.

Traskandes på vägen tillbaka till West End från Camden Town såg jag en familj på andra sidan gatan som fick min puls att slå snabbare. En mamma bar på två stora plastpåsar med heliumfyllda rosa ballonger. Och inte nog med det – mamman och dottern var uppklädda i lika rosa klänningar. Pappan litet mer återhållsam med vinröd t-shirt. Här måste gatan korsas hann jag tänka innan jag upptäckte att familjen var på väg över till min sida av gatan. Tog en snabb första bild vid övergångsstället där mamman blundar och är lite oskarp. Och jäntan är för nära kanten. Ett misslyckande. Men som ofta sker så får man en andra chans. Familjen skulle norrut och ville få en taxi att stanna. Tog två bilder på dem när de gjorde sitt första försök att få en taxi att plocka upp dem. Av bilderna var den andra bäst – både mamman och pappan ler. Den vita lastbilen syns inte och de vinkande händerna är hyfsat frilagda. Pappan för sin andra hand mot näsan, kanske för att rätta till glasögonen. Jag grämde mig lite för att flickans ansikte var vänt från fotografen men å andra sidan får man se hennes fina hår istället. Och sen gör hon också nåt med handen.

Jag väntade sedan kvar för att jag tänkte att det skulle kunna bli riktigt kul och intressant att se och fotografera familjens försök att ta sig in i en taxi. Väntade i fem minuter men de försökte förgäves att få en taxi att stanna. Taxichaffisar är nog inte så pigga på att fylla fordonet med denna mängd ballonger utöver passagerarna. Jag valde sen att gå vidare för jag kände att jag redan hade fått en riktigt bra bild. Men kanske var jag dum som inte väntade fem minuter till?

Här nedan ser ni de bilder jag har berättat om. Och visst spelar färgen en stor roll här? Tycker ni att jag ska känna mig lite extra nöjd med denna bild? Och har jag lyckats med att utnyttja färgen som en aktiv komponent i bilden?

Bästa hälsningar,

Fredrik

Båtrejset – Oxford mot Cambridge

Detta år sammanföll påsken med "The Boat Race" – den årliga kampen mellan universitetsstädernas roddlag. De utkämpar striden på Themsen med start vid Putney-bron. Jag har tidigare gatufotat detta evenemang men det var ett tag sen sist på grund av Covid och några utlandsresor som krockat med rodden. I år var det därför extra spännande att fota där igen och dessutom utlovades vackert väder. Vad kan gå fel? Inte mycket. För Oxford gick det dock fel – de ligger under med 81 segrar mot Cambridges 87 – och årets race slutat med ännu en förlust.

Som gatufotograf är jag mer intresserad av publiken än själva rodden och ni som väntar er bilder i detta blogginlägg av de tävlande blir besvikna. Åskådarna tar rodden som en ursäkt för att umgås och dricka allehanda alkoholiska drycker – för många var det nog årspremiär för det engelska bålet som går vid namnet Pimm's, efter huvudingrediensen.

Här kommer lite bilder från dagen i en någorlunda kronlogisk ordning. Jag började i Chiswick och Hammersmith men tog mig innan start längs Themsen till Putney-bron som jag också gick över. Man kunde gå hela vägen längs Themsen, vilket jag inte trodde var möjligt eftersom världens bästa och finaste fotbollsstadium, Fulhams Craven Cottage, ligger i vägen. De hade dock den goda smaken att öppna upp den nya lyxiga läktarsektionens nedre plan för försäljning av mat och dryck, och därmed kunde man fortsatt traska längs floden. Man kunde också spana in gräsplanen genom glasdörrar om man ville.

Utrustning för dagen var min Leica M-E Typ 240 med 28 mm Elmarit ASPH och 35 mm Summicron ASPH.

Detta par hade hittat en bra plats för att heja på sitt lag eller helt enkelt bara njuta av vårsolen

I England finns en tradition av så kallad Morris-dans. Vuxna män dansar på ett rätt fånigt sätt och viftar med näsdukar samt slår träpåkar mot varandra.

Jag ska erkänna att jag för några år sedan närde tanken på att kolla upp om Morris-dans kunde vara nåt för en anglofil som jag. När jag var nykter insåg jag förstås att det inte hade varit nån bra idé. Inte ens engelsmännen själva verkar tycka om dansen och ser den mest som något rätt fånigt och löjeväckande. 

"Pimm's o'clock" – en välkänd reklamslogan för drycken. Roddföreningen som krängde pints med Pimm's drog nog in välbehövda stålar en dag som denna. Dryckerna på bordet torde vara värda runt 7 000 kr skulle jag uppskatta. 

Supportbåtar fotade från Putney-bron

Alla i publiken hade inte blicken vänd mot floden kan man gissa

Lilljäntan kunde se starten bättre än jag kunde göra från pappas axlar

Glädje i vårsolen med pints i handen

Det är inte bara i Sverige som man dyrkar vårsolen

Om vad dessa språkade hade jag inte aning

Korv med bröd smakade nog bra

Rivalerna i vad man kan gissa i största utsträckning är festbåtar 

Denne man hade valt en plats en bit ifrån floden och alla människor – han verkade ändå kunna ha uppsikt över floden om det behövdes

Sammantaget var det en härlig dag att vara ute och fotografera. Det lär inte vara sista gången som evenemanget kommer att avfotas av mig.

Hälsningar,

Fredrik

Mer Erwitt – Merwitt?

Det är lätt att känna sig bortskämd i London vad gäller utbudet av allt som har med fotografi att göra. Ett paradis för gatufotografen förstås vad gäller möjligheten att utöva sin hobby. Dessutom finns nästan jämt ett stort utbud av intressanta utställningar. I helgen som gick blev jag positivt överraskad av att konstatera att Leica-butiken med tillhörande galleri ställde ut en massa fint av Elliott Erwitt. Det var inte länge sedan han gick bort – i slutet av november förra året. Strax innan hade jag möjligheten att besöka ett tillfällig utställning och om det skrev jag i ett blogginlägg. 

Leicas utställning var utmärkt och kändes lite mer speciell än den jag hänvisar till ovan – trots att det rör sig om färre bilder. Kanske för att fotografen inte finns med oss längre? Nedan några bilder som visar hur det ser ut.

Jag vill också passa på att notera att herr Erwitt hade en rätt okomplicerad syn på fotografi. Tycker att det är skönt att känna till när man läser om hur teoretiskt och komplicerat vissa hävdar att det behöver vara, som i det här blogginlägget från igår. Nedan följer några sköna citat från Erwitt som jag fritt översatte till svenska med hjälp av ChatGPT.

"Att ta bilder är en mycket enkel handling. Det finns ingen stor hemlighet i fotografi...skolor är bara skräp. Du behöver bara öva och tillämpa det du har lärt dig."

"Bra fotografi handlar inte om zonsystem eller någon annat nonsens från Ansel Adams. Det handlar bara om att se. Antingen ser du eller så ser du inte. Resten är akademiskt. Fotografi är helt enkelt en funktion av att lägga märke till saker. Inget mer."

"Du studerar inte fotografi, du bara gör det."

"Fotografi är ganska enkelt. Du reagerar bara på det du ser och tar många, många bilder."

Bilderna nedan är alla tagna med min iPhone 13 Mini och helt obehandlade.

Just den här lustiga hundbilden har jag en så kallad Magnum Square Print av som jag köpt för runt £100 – den annonseras nu för mellan $500-$1,000 på eBay. Min är inte till försäljning utan ska snart upp på väggen, fint inramad som sig bör. 

Elliott älskade att fotografera hundar – ett citat kring det: "Jag gillar hundar... De är sympatiska. De är trevliga. De begär inte utskrifter."

Vad tyckte ni läsare om Erwitt? Och tycker ni att hans citat är galna? Kommentera gärna. 

Mvh

Fredrik