Explosion i Getåravinen

Getåravinen är en djup bäckravin på norrsidan av Bråviken inte långt från Norrköping. Här är Kolmårdsbergen som brantast och sprickor och dalar genomkorsar landskapet ner mot havsviken. 

Det här är mina gamla barndomstrakter och jag passerar ganska ofta, men har inte tagit mig tid att stanna. Det är säkert 20 år sedan jag besökte Getå senast. Nu blev det äntligen ett kort besök på ett par timmar.

Ravinen är brant och mörk. En liten bäck ringlar sig fram och porlar uppfriskande i takt med fågelkvittret.  Stora, trygga granar fyller ravinsidorna och vårgrönskan fullkomligt exploderar i bottnen av ravinen. Strutbräken står i givvakt i långa rader redo att slå ut. Vitsippor och blommande harsyra överallt.

Besöket ackompanjerades av regn och blåst med en och annan kort solglimt, vilket gjorde fotograferandet knepigt. Långa slutartider med blommor som darrar och grenar som vajar i vinden var en nyttig övning i självbehärskning. Några bilder blev det iallafall. Hit kommer jag definitivt att återvända för en heldagstur snart igen.

 Bild 1. 13 mm, f/22, 1 s, ISO 400

Bild 2. 18 mm, f/8, 1/50 s, ISO 400

Bild 3. 56 mm, f/32, 1/13 s, ISO 400

Passerar du Norrköping rekommenderas ett besök. Lämna E4:an för en stund och åk strandvägen utefter Bråviken till Getå. Kör vidare mot Krokek och rulla ut på E4:an igen vid Strömsfors. Naturupplevelse garanteras.

Harsyra till frukost

Intensivt gröna  tripletter  av hjärtformade blad fyller marken i den lilla skogsgläntan som ingår i den dagliga fotorundan. Här är solljuset svagt och marken rejält fuktig. Harsyran börjar försynt titta fram och samsas med mossor och spirande ormbunkar under de skuggande träden. 

Harsyrans blad är faktiskt ätliga och användes förr i tiden både i matlagningen och som läkemedel för diverse krämpor. De gröna bladen är friskt syrliga i smaken och innehåller oxalsyra på samma sätt som rabarber. Varför inte lite färsk harsyra på müslin till frukost eller i salladen? Tänk bara på att oxalsyran inte är någon  höjdare för den som har njurproblem.

Själv föredrar jag nog att låta de små bladen stå kvar på marken och njuta av dem genom kameralinsen istället.  Har ägnat några kvällar då solljusets sista strålar letade sig in under träden, åt att försöka få till lite makrobilder. Första kvällen utan stativ - med suddiga bilder och leriga byxor som enda resultat. Andra kvällen med stativ gick bättre -  fortfarande lerig och blöt men med några användbara bilder i kameran.  

Bild 1.  90 mm, f/16, 1/25 s, ISO 400

Bild 2.  90 mm, f/22, 1/20 s, ISO 400

Bild 3.  90 mm, f/5.6, 1/400 s, ISO 200

Bild 4.  90 mm, f/5, 1/250 s, ISO 400

Samtliga bilder har nivåjusterats och skärpts. Har lagt på vinjettering och gaussisk oskärpa på vissa ställen. I bild 1 har ett störande blad i övre vänstra hörnet klonats bort.    

Kryptogamerna anfaller

I morse såg jag dom! Håriga, spiralformade tentakler som tränger upp ur marken och rullar ut sig mot solens första strålar. Kan inte låta bli att tänka på John Wyndhams klassiker The Day of the Triffids från 1951.

Ormbunkarna börjar vakna till liv och är med sina vackra kurvformer och spiraler ett givet objekt att titta närmare på genom kamerasökaren. Förresten heter det inte kryptogamer (sporväxter) längre enligt Wikipedia. Linné lär ha kallat alla växter som inte hade ståndare och pistiller för kryptogamer , som betyder "hemligt bröllop". Motsatsen är fanerogamer (fröväxter), även det ett föråldrat begrepp.

Jag gillar verkligen ormbunkar. De är kanske våra mest exotiska växter och fyller skuggiga partier i skogen med frodig grönska så att det nästan liknar en tropisk regnskog. 

Här är några av morgonens bilder från triffidskogen.

5 x körsbär

Bilder på körsbärsblom har man ju redan sett till leda. Så vad gör man med en högst ordinär körsbärsbild för att ändå hitta på nåt kul? Svartvitt, sepia, färgövertoning. Här är några varianter på samma bild och hur de kom till i Photoshop Elements 9.

Som sagt, grundbilden är högst ordinär och togs i morse. Den har kort skärpedjup och inte hundra procent skärpa någonstans i bilden, eftersom jag tog den handhållet. För att kamouflera oskärpan softar jag den redan från start genom att dra ner klarhet till -40 i raw-konverteringen.  

Bild 1. Originalbilden efter softning

Börjar med att göra  ett justeringslager med en färgövertoningskarta från mörkt rött (RGB: 95,0,0) till mörkt orange (RGB: 140, 90,0) och drar ner opaciteten till 30%. Här vet jag med mig att jag lätt drar på med för mycket färg så det gäller att vara lite försiktig. Justerar efter med vitpunkten i Nivåer för att plocka fram kronbladen som blev lite väl murriga. Såja, lite varmare och behagligare bild. 

Bild 2. Lagt på röd/orange färgövertoningskarta

Nästa variant blir att plocka bort färgerna från originalbilden. Verktyget Konvertera till svartvitt är min favorit och jag väljer de förinställda värdena för landskap i det här fallet.

Bild 3. Konvertering till svartvitt 

Dags att lägga på färgövertoningskartan igen, med 30% opacitet. Resultatet blir en ganska behaglig sepiatonad bild.

Bild 4. Konvertering till svartvitt med färgövertoningskarta

Jag gillar bilder som drar åt det mörka hållet och flyttar därför svartpunkten i Nivåer för att få en mustigare ton i bilden utan att förändra ljuset på de vita kronbladen. 

Bild 5. Svartpunkten flyttad åt höger för en mustigare ton

Sådär, det blev iallafall en liten övning i bildbehandling. Har du några tips på vad som går att göra bättre eller annorlunda? Vad tycker du om resultaten?

Inspirationen till dagens lilla övning fick jag från Sanna Lunds bok Photoshop-recept - Moderna effekter för dina bilder. 

Gul som solen

Just nu blommar svalörten intensivt här på öarna i Mälaren. Stora och frodiga öar av gröna blad och gula blommor täcker stora områden i ekbackarna. Som unga och outslagna är de skogens egna små tulpaner och i fullt utslaget skick blir de till gula solar som lyser i grönskan. Här är några av bilderna från de senaste dagarnas experimenterande i vårsolen.