Ännu en blogg: Andra kulturer på bild

Xenofobi har alltid funnits och kommer troligen att finnas även i framtiden. Hudfärg eller klädsel skrämmer somliga. Men rädslan kanske kan minskas om man tittar på likheterna i stället för skillnaderna? Det är väl så i hela världen att man ska stå ut med barn som vill någonting?

Att man tar sig till jobbet, högskolan eller vad det nu än kan vara för ärenden man har att uträtta?

Att man gillar att köpa fina saker?

Att man viskar trevligheter i sina näras och käras öron?

Eller att man helt enkelt gärna umgås med dem man trivs med?

De sista tre fotona är tagna på en marknad där jag blev påhoppad av en kille som jag inte ens hade riktat kameran mot vilket jag skrev om i ett tidigare blogginlägg. Han kände väl mest att han behövde beskydda folket på marknaden på något sätt. Bortsett från obehaget så känner jag mig mest ledsen när mina skäl blir misstolkade. Jag önskade att jag kunde sätta mig med den där killen igen någonstans i lugn och ro, visa fotona för honom och fråga: "Visst är det bra att dessa bilder finns?"

Undrar vad han hade svarat.

Ännu en blogg: Folkets park Uddevalla

Ibland är det lite kul att krypa bakom stängsel även om "glömda rum" inte är min genre egentligen. Och så är Folkets park i Uddevalla långtifrån glömd. Stans största byggställe just nu så vitt jag kan se.

Som relativt nyinflyttad har jag inga känsloladdade minnen. Har spelat lite minigolf där ibland och fick följa till den kommunala fastighetsförvaltningens fest på hösten 2012. Redan då såg man förfallet.

Men folk hade lite kul ändå.

Den lilla scenen man ser i bakgrunden finns fortfarande kvar:

Jag har inte kollat om auktionen på den finns kvar på tradera.

Allt har en baksida.

Lite vyer ovan- och nedifrån:

Få se hur det blir, framtidens Söder.

Inga konstfoton direkt. Men vem vet, kanske någon som om 20 år kommer att tycka att de här bilderna är intressanta.

Ännu en blogg: Att göra reportage - en amatörs erfarenheter

För ett tag sedan bloggade jag om boken om 50-årsåldern som jag nyligen publicerade på blurb. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det: Porträttfotografi? Dokumentär? Reportage?

Det var väl närmast reportage. För dem som tycker att även amatörer får ägna sig åt sånt och för dem som har funderat över att syssla lite mer med det tänkte jag sammanfatta mina tips, högst personliga och subjektiva.

.

1. Att tro att ens utrustning inte räcker till är bara en undanflykt.

Jag hade inte ens börjat än då jag kände prestationspressen sätta sig på mina axlar. Det här måste ju bli BRA! Och "bra" innebär att använda sig av de bästa verktygen, både när det gäller fotoprylar och redigeringsprogram.

Vad som är bäst kan man läsa mycket om här på FS. Det ska vara program X, nej, Y är bättre, säkert bättre än det jag har just nu, nu kom det också en ny, ännu bättre kamera som man kanske borde ha i stället för den befintliga... kanske ett stativ för inomhus också? Det ska ju bli BRA!

...

Allt detta blev bara en onödig tröskel. Jag är ytterst tacksam för att ekonomin och datorfobin satte stop för sådana ambitioner. Annars hade projektet aldrig blivit av. Det enda som jag upplevde som vinst var inköpet av en extern blixt. Men redan den IR panel som jag trodde mig behöva för att använda blixten som slave och placera den i en annan vinkel och som jag därför köpte kom aldrig till användning. Nikon D90 och blixt, LR3 och CS5, mer än så var det inte.

.

2. Se till att du har tid och sätt deadlines.

Om jag inte hade haft barnlediga perioder, semester och några veckor "mellan jobben" så hade det inte funkat. Att jobba heltid, ha familj och samtidigt driva någonting sånt går säkert bra om man inte behöver mycket sömn och vill dokumentera vem som håller till på McDonalds på natten. Men vill man fota vanliga människor i deras miljöer så behöver man tid. Och deadlines, både för en själv och för dem. Alla deltagarna fick godkänna både texterna och bilderna. Då får man ha ordentlig framförhållning i planeringen. Det gick mer tid åt kommunikationen med dem efter fotandet än jag trodde från början.

.

3. Skaffa dig en bollplank.

Jag hade två. Min outtröttliga sambo och en kompis som själv var i den åldern och som ställde upp som "försökskanin". Har man ingen större erfarenhet då är det guld värt att få återkoppling om hur man agerar och hur man upplevs som fotograf och samtalspartner.

.

4. Berätta om någonting som intresserar dig själv.

Även om ingen vill se resultatet sen, ingen som uppmärksammar boken eller vad det nu än blir, ingen som vill ställa ut det och absolut ingen som vill köpa det - gör man någonting som har betydelse för en själv så vinner man ju i vilket fall. Alla möten man har haft har man ju haft. Den personliga vinsten finns oavsett hur omvärlden reagerar (om den nu reagerar alls). Kameran är ett utmärkt verktyg för att ta reda på saker som man annars aldrig vågar fråga.

Även för amatörer.

.

Men så här kan man också belysa ämnen så klart:

Ännu en blogg: Människor mellan 50 och 60