Ännu en blogg: Lettlandsresa 5 - Kuldiga / Liepaja

Arbetslivet har mig tillbaka så den sista delen av Lettlandsbloggen blir inte av förrän idag, och den handlar mest om Liepaja, Lettlands tredje största stad vid den kurländska kusten nära Litauen.

Jag kom från Riga och mellanlandade i småstaden Kuldiga. Jag hade bara planerat några timmars uppehåll på tidig eftermiddag, lite av rädsla att återigen hamna i ingemanslandet eftersom reseguiden får saker låta större än vad de är. Fast den här gången misstog jag mig.

Staden var ganska pittoresk.

Den är mest känd för Europas bredaste vattenfall.

Man hade faktiskt kunnat hänga här en hel dag och bara bada, slappa och äta nåt gott på kvällen.

Fast nu var ju privat övernattning hos en lettisk familj bokad samma kväll så det var bara att stiga på bussen till Liepaja igen.

Tack vare mina lokalkunniga värdar slapp jag leta efter Liepajas bästa fikaställe själv. Det var utan tvekan "Boulangerie".

Någon nämnde i en kommentar till ett tidigare blogginlägg Liepajas nya konserthus, invigt för jag tror två år sedan och kallat "Den stora bärnstenen".

Om någon åker dit någon gång för att gatufota rekommenderar jag kafeterian i denna byggnad. Då behöver man inget gulfilter på linsen utan det blir äkta färgstick!

De här pojkarna lekte i foajén där effekten inte var lika häftigt. Jag trodde att det inte var några föräldrar i närheten eftersom ingen hoppade på mig. När jag var klar och vände mig om såg jag att det visst fanns en mamma. Hon hade väntat tills jag hade fotat färdigt.

Det var någon festival på gång, och bl.a. gästade Logos Robot Orchestra. Youtubla på det. Ni har säkert aldrig hört nåt märkligare. Det som man ser på bilden är interaktiva instrument som spelar olika beroende på hur man rör sig framför dem.

Liepaja var det enda stället där jag fotade själva stranden Har man växt upp vid den östtyska kusten så är sandstrand verkligen svår att toppa. Här gillade jag de utspridda blåa prickarna.

I Liepaja lyckades jag också ta en hygglig bild på någonting som påminde mig om min barndom: Privatpersoner som står för renhållningen av gatorna. Det sopas varje morgon, verkar det som. Jag såg det även i Riga.

Alla som har tröttnat på marknadsbilder kan sluta läsa nu.

Mina värdar berättade att många romer som bor i skogarna kommer in till stan för att sälja blåbär och svamp. Då träffade jag en "gammal" bekant som jag redan hade stött på första dagen i Ventspils, ungefär 12 mil från Liepaja.

Den här pojken hade varit mycket engagerad i ghetto dance festivalen i Ventspils. Han var väldigt fotogenisk men jag lyckades inte fånga honom riktigt bra.

Nu fick jag lov att fota honom ordentligt, tillsammans med... vet ej. Mamman? Syrran?

I alla fall så köpte jag blåbär.

Nu kommer marknadsbilderna jag hotade med:

Jag fick inte några negativa reaktioner. Ibland fick jag en känsla av att folk vände sig medvetet bort men inga påhopp alls och inga "No photo!"

En sista varning: Nu kommer blombilder:

Nästa dag var det färjan hem från Ventspils igen...

Tack för läsningen!

Ännu en blogg: Lettlandsresa 3 - gatufoto i Riga

I början av min resa hade jag blivit försäkrad om att folk i Lettland inte skulle bry sig om att bli fotade på gatan. När jag kom till Riga märkte jag att det var en sanning med modifikation.

Somliga, som de här två på bilden ovan, bjöd på sig själva och verkade tycka det var kul att bli fotade.

Andra skrek så fort de fick syn på mig "No photo, no photo!"

Så var det exempelvis med det här gänget som inte ens märkte själva att de blev fotade. En kompis som stod mitt emot uppmärksammade dem. Men då var det för sent och ingen sprang efter mig för att få bilden raderad.

Andra brydde sig faktiskt inte alls. Tjejen med solglasögonen verkade ha koll på mig men inget uppror.

Så lite kinkiga verkar en del Rigaborna allt vara. Jag vet inte vad det beror på. Några dagar senare var jag i Lettlands tredjestörsta stad Liepaja och där fick jag verkligen inga reaktioner alls. Kanske är man i Riga bara trött på turisterna?

Eller så finns det en etnisk skillnad? I Riga är befolkningen med ryskt påbrå i majoritet, i motsats till de kurländska kuststäderna i norr. Är letterna coolare?

Det enklaste blev då att försöka vara snabb bara.

Ibland blev det tyvärr lite för snabbt. Damerna hade kul men jag var för stressad för att hålla kameran tillräckligt stilla så det blev lite skakningsoskärpa.

Marknaderna var väldigt tacksamma att fota på. Jag drog runt rätt mycket på Rigas stora saluhall med angränsande marknad. Ett helt kvarter med bara marknad, både under tak och under bar himmel! Aldrig sett någonting så stort.

Någonting som fick mig att bli riktigt varm om hjärtat var alla blommor. Det är någonting som jag saknar i Sverige, den stora variationen av trädgårdsblommor!

De såldes inte bara på marknader utan vid vilket gatuhörn som helst.

Och folk köpte.

Jag hade kunnat tillbringa en hel vecka i Riga och bara glädja mig åt att fota blomsterförsäljning.

Och även sådana som inte var till salu.

Jag hade bara två hela dagar i Riga så självklart drog jag till gamla stan, vilken tydligen Rigaborna själva inte anser är själva centrum.

Gatufoto där gick i princip ut på att fota turister.

Var någon inte turist så var turismen i alla fall hans levebröd.

Vill man fota andra miljöer så är det bara att åka några stationer med kollektivtrafiken eller ta på sig bra skor och vandra runt.

Den här bilden tog jag i ett kvarter på andra sidan floden. Trähus i den stilen var väldigt vanliga, både i Riga och i andra delar av landet där jag har varit.

Även den här bilden tog jag inom gångavstånd från Gamla stan.

Om man upplever förfallets charm som bara misär och inte heller är villig att se utvecklingen så ska man nog hålla sig till turistkvarteren eller rentav inte åka till Lettland alls. Eller kanske om tio år.

Nämnde jag redan att jag älskade blommorna?

Fortsättning följer.

Ännu en blogg: Lettlandsresa 1 - Ventspils

För drygt 10 dagar sedan bestämde jag mig ganska spontant för en resa till Lettland. Killen måste jobba, pojken semestrade åt annat håll, och då kunde jag leka att vara ung backpacker och couchsurfa. Varför inte Lettland? Lätt att komma dit med färjan från Nynäshamn och ett kvarts sekel efter självständighetsförklaringen kan det vara dags att kolla läget där.

Så en tidig morgon anlände jag i Ventspils vid Lettlands norra kust.

Min lettiska couchsurfingvärd där var ute på resa själv men jag fick låna lägenheten ändå och bli ompysslad av mamman som bor granne. Jag bytte skift med en traveller från Australien. Mamman roade sig med att klä upp tjejen med en traditionell lettisk folkdräkt.

På frågan hur folk i Lettland skulle reagera på en gatufotograf fick jag svaret att de troligen inte bryr sig. Så jag gav mig iväg till stan.

När man kommer med färjan är stora industrianläggningar i oljehamnen det första man lägger märke till. Stadskärnan däremot är som en jättestor by. Knappt något hus högre en två våningar, mest i trä, och ett väldigt vidsträckt centrum.

Just den helgen var det något idrottsevenemang i staden, med bl.a. en tävling i ghetto dance dit jag drog.

Visst, lite sitting duck-foto men det var kul att bara titta också.

Annars har Ventspils fina parker och stränder att bjuda på, samt en del skulpturer, tack vare en av landets tre oligarker som p.g.a. sin rikedom styrde rätt mycket i landet ett tag. Det var lite svårt att ta reda på huruvida de fortfarande har makt eller inte.

Men en dag i Ventspils räckte och jag åkte vidare dagen därpå. Fortsättning följer.

Ännu en blogg: Vissa fel gör man om och om...

... fast ibland är det tur!

Ett fel som t.ex. jag gör jämt är att jag glömmer ändra kamerainställningarna till någon typ av standardinställning när jag har fotat färdigt, eller åtminstone kolla de befintliga inställningarna när jag sätter igång. Till kanske 70% fotar jag i p-läge, med singel-autofocus, ISO-talet på nåt mellan 500-800 och ett steg nerbländat. Sen ändrar jag ju inställningarna ibland så klart men när det är dags nästa gång så utgår jag på nåt sätt ifrån att det är så allting är inställt, utan att dubbelkolla.

Nån som känner igen det?

I lördags var det gatufest i lilla Uddevalla. Inget fotoljus, mitt på dagen hände det inte mycket heller och jag hade kameran med snarare av vana än med avsikten att faktiskt fota.

Å så hände det nåt ändå: Två outtröttliga herrar dansade spontant till lika outtröttligt spelande musiker som jag tror var från Kurdistan. Då åkte kameran upp: Med ISO 500 och bländare på 2.8, utan att jag märkte det. I vanliga fall hade jag valt (eller låtit kameran välja i p-läge) en mindre bländare för att inte äventyra skärpan med det rörliga motivet. Så jag trodde att jag HADE en mindre bländare och slarvade med fokuseringen. Fokuset hamnade då så klart i bakgrunden, vilket inte var meningen egentligen, men det blev inte så dumt faktiskt:

Själv hade jag bara ögon för dansarna så att jag missade barnen i bakgrunden. Det gjorde inte kameran med sina felaktiga inställningarna!

I efterhand kan jag tycka att jag borde ha kommit på det själv att fota med stor bländare. Troligen hade jag inte vågat eftersom det gällde dans. Fast det var ju det enda sättet att på nåt sätt tona ner den röriga bakgrunden en smula för att framhäva huvudmotivet. Lite lägre ISO hade jag nog valt då. Det blev generösa justeringar med white- och highlights-reglaget i Lightroom sen. Fast den ursprungliga överexponeringen var inte heller så fel för de hårda skuggorna.

Vad har jag lärt mig av detta:

Var inte rädd för stor bländare även vid rörliga motiv.

Och sätt ett tejp på kameran: "Kolla alltid inställningarna och bakgrunden!"

Ännu en blogg: Den bästa bilden är alltid den...

... som man missade.

Tog en sväng ner till stan för att fota på International Food Street Market som ägde rum här i Uddevalla. På vägen dit kom ett par i 30-årsåldern emot mig, utan kroppskontakt och båda gåendes försjunkna i sina mobiler. Jag har tyvärr blivit mer och mer sparsam med att ens lyfta kameran. Det ska löna sig och bilder på folk som glor i mobiler är det ju inte ont om. Men jag borde ha tryckt av ändå, eftersom jag då plötsligt upptäckte ett gammalt par sittandes på en bänk lite i bakgrunden. Även de bredvid varandra, utan kroppskontakt, men de följde det förbigående yngre paret med halvt förvånande, halvt anklagande blickar.

Då var det för sent. Mobilparet hade redan gått förbi.

Man ska aldrig censurera sig i förväg.

Det var väl det som gjorde att jag kände mig missnöjd med allt som jag åstadkom därefter. De bästa blev väl de här. Av någon oförklarlig anledning blev det bara foton på barn.

Pokémånsar.

Godissugen I.

Godissugen II.

Det verkar vara ett trevligt samtal på gång över maten.

Den här killen var nog mätt.