Möte med våren och en begravning.

Vi hade planerat att vara nere i Österrike under påskveckan. Nu blev det lite mer.

Döden kan man inte planera in. Så när min svärfar gick bort det 15 Mars blev det att ändra planen en del. 

Dottern som kom hem från ett par månader i Thailand fick stiga upp extra tidigt nästa morgon och flyga ner till Wien. Jag själv kom efter ett par timmar senare.

Att min svärfar dött var ingen stor sorg i sig. Hans livskvalitet var inte mycket att hurra för det sista året. Jag tror han led av varje minut och att döden kom som en befrielse. Vi är nog till största delen en familj som inte tror på någon högre makt. 

Fast nu till den trevliga delen.

Våren är på väg. Jag mötte den med dunder och brak i Wien.

Det var plus 20 grader och fruktträden stod i blom. 

Efter en lång och tråkig vinter i Göteborg är det underbart at vandra runt Dörfles i plus 20 grader och med träd som står i blom.

Plötsligt känns inte livet grått och trist utan det är en glädje att se naturen i sin fulla prakt.

Till och med hästarna verkar glädjas åt våren.

Man kan ju bara känna glädje när man ser fruktträden i full blom. Våren är på väg norrut gott folk.

Fast ganska snart måste vårpromenadens glädje dämpas av anledningen till vi kommit hit.

Det var ju för att ta farväl av min svärfar som vi i förtid var tvungna att flyga ner till Wien. Min andra katolska begravning som jag upplevt under mitt 25 åriga äktenskap med Gabriele.

Den första var dramatiskt när min svåger 50 år gammal dog i cancer efter en tids sjukdom. En person som var en god vän och en fantastisk personlighet. För att inte tala om hur det påverkade mina svärföräldrar.

Vid den begravningen var det en mycket konservativ präst från Polen som höll i ceremonien. Den var lång och gick hela tiden ut på hur glada vi skulle vara att Bertie nu satt i himlen vid sin faders sida. Som ateist hade jag väldigt svårt att glädjas med prästen. Det kändes så krystat.

Det gladde mig när han senare blev avslöjad att ha visat lite för stort intresse för att bada bastu med yngre medlemmar och katolska kyrkan fick gömma honom i klostret Melk för att inte skandalen skull bli för stor. Den här gången har min fru och vår dotter bett kyrkan om att tona ner det religiösa.

Prästen gör ett gott jobb och håller en kort men mycket fin ceremoni. Kyrkan är fullsatt. Min fru trodde det skulle komma cirka 30 personer men det är nog snarare 300. Bänkarna i den stora  kyrkan är fullsatta.

Min svärfar hade ett förflutet i den frivilliga brandkåren. Det är alltid en viktig del i både Tyska och Österrikiska småstäder.

De fixar en hel del grillfester och andra events under året för at dra in pengar. De är också förstås viktiga för att kunna rycka ut när det är skarpt läge.

Min svärfar var högsta hönset som kommendant en gång och fill till stånd  till att de 4 närmaste byarna blev ett samarbete med gemensamma resurser. Fast det är länge sedan nu.

Men minnet i dessa små byar är långt. Man glömmer inte sina hjältar.

Tror då få svenskar vet vad det här är? 

Det är en Pestsäule. Ett monoment som vid den sista stora pesten runt 1790 skulle endera hindra att man drabbades eller en tacksägelse för att man överlevt.

Själva ceromien i kyrkan låter jag bli att dokumentera. Det är klart känsligt och även mina ateistiska släktingar tystar ner svärmor när hon inser att det är hennes man som är död. I kyrkan är man tyst när prästen talar. Lite annorlunda än Sverige.

Prästen gjorde ett gott jobb och utan för mycket gud och Jesus var det över på en halvtimme.

Så nu var det dag för vandringen till der Friedhof. Till kyrkogården. Den ligger vid katolska kyrkor sällan runt kyrkan.

Så först går brandmännen och deras orkester.

Först kommer bilen som har alla blomsterarrengemang. Därefter kommer bilen med kistan. Båda är eldrivna och kan köra mycket långsamt.

Den frivilliga brandkåren gör sitt bästa för att hylla en gammal kommendant. Han har inte varit aktiv under de 25 år jag känt honom. Fast en gång brandman är man tydligen för alltid en brandman.

 Vid huvudgatan i lilla Weikendorf drar några brandfordon igång sirenerna och jag lovar att om Robert Mangl hade varit skendöd hade han vaknat. 

Efter ytterligare lite marscherande i maklig takt är vi så framme vid "der Friedhof". Prästen tar emot och brandmännen är givetvis på plats. I kistan ligger också min svärfars brandmanshjälm. Lite underligt enligt min mening men så skall det tydligen vara. Man är brandman ända in i döden.

Sedan leder prästen processionen fram till den sista viloplatsen. Tillsammans med sin lille korgosse.

Sedan sänks kistan ner i familjegraven och alla tar ett sista farväl. Mycket mer kransar och blommor än på en svensk begravning. Man tar inte lätt på den sista hyllningen i den katolska kyrkan.

Så för utom Oma som hade insett att hennes man var död var det ingen stor sorg vid den här begravningen. Robert Mangl hade levt ett långt och delvis dramatiskt liv och förmodligen kom döden till sist som en befrielse.

Min fru var nöjd med att allt klaffat perfekt när vi till sist avslutade med de närmaste på ett Gasthof i Gänserndorf. Givetvis med en Wienerschnitzel som var min Opas favorit i alla lägen. Fast själv saknar jag alltid ansjovisen och kaprisen som jag personligen tycker höjer rätten flera nivåer. Fast det är Östterikarna helt obekanta med.Det är vårt svenska bidrag till denna traditionella rätt. Potatissalladen som man skall ha till är dock mycket bättre än i Sverige.

Vår specielle son Niko är också nöjd. Nu fyllda 40. Han är mannen som var den förste att få sitt körkort godkänt med ett foto där han hade en spagettisil på huvudet. Han är en riktig entreprenör och är CEO för ett antal företag som utgör en av Östterrikes största mediabyråer.

De senaste åren har han suttit i Österrikes riksdag för NEO partiet. Nej det har inget med SD  att göra utan kan jämställas med folkpartiet i Sverige. Han har suttit mycket i tv-soffor de senaste åren och är genom sin kamp mot den katolska kyrkans makt en motvikt mot den makt som katolska kyrkan fortfarande har i samhället. 

Nu lämnar han politiken för ett nytt uppdrag som CEO för ett mediaföretag som skall ha djuplodande reportage. Drivit av en en stiftelse och en motvikt inom det tyska språkområdet mot det Trump kallar alternativa nyheter.

Låt mig avsluta med en  bild som är min favorit av min svärfar. Tagen inte för så länge sedan. När han fortfarande hade kraft kvar.

Dat gäller att dokumentera de små liven.

De växer fort de små. Det gäller att dokumentera dem med jämna mellanrum.

Min svärdotter ville gärna ha lite nya bilder som inte är tagna med en mobilkamera. Det ger ju trots allt en annan typ av bild.

Så fotoassistent Kasper och jag begav oss till Kungälv och tog en paus i den pågende renoveringen av vårt sovrum. Skönt sa Kasper Jag är trött på pärlspont, tapeter och lister.

Så väl framme satte vi igång att fota på lekplatsen. 

Först ville inte den yngsta modellen vara med alls. Tyckte jag hörde mummel om slavkontrakt och usel arbetsmiljö. Storebror verkade ta det hela lugnare.

Fast det de där yngsta är lite känsliga och humöret växlar snabbt.

Snart var humöret lite bättre fast hon vägrade fortfarande titta på fotografen. Fotoassisten Kasper var mer intressant.

Sedan fick både mamma och fotoassistenten vara med på bild. Fotoassistenten var fortfarande mer intressant än fotografen tyckte de yngsta.

Sigge ville visa att han nu kunde hantera linbanegungan. Lite med skräckblandad förtjusning tror jag.

Sedan var det dags för lite mer fotografering samt kaffe och kakor. Sigge lekte under tiden tittut med Kasper som förstås var med på noterna. Lika barn leka bäst.

Inomhus tinade också den yngsta modellen upp och fotografen fick nästan ett leende.

Efter ett par timmar så var det dags för Kasper och mig själv att åka hem till Göteborg och vårt sovrum.

Kvar efter rensning av misslyckade bilder har vi nu 140 stycken bilder kvar som kommer få ett allt större värde när tiden går.

Släpp hundarna loss det är vår!

Husse nu är det väl vår?

Jo Kasper, idag känns det som vår. Fast vinden är kall. Varför undrar du det?

Därför att jag har hört folk säga "släpp hundarna  loss det är vår". Så idag vill jag inte ha något koppel! 

Jag skall vårrusa i skogen som en galning. Det är ju vår. Det måste firas.

Det var fångarna om jag minns rätt och inte hundarna.

Fast det är att uppföra dig som du brukar Kasper. Som en riktig galning. Du har nog ett par skruvar lösa.

Den där bollen du hittade i morse. Den tar du med dig hem igen och glömmer den inte någonstans i skogen eller hur?

Nu glömmer du väl inte bollen och springer iväg med pinnen i stället? 

Nej då husse jag har väl inte alzheimer heller?

Nu har du vårrusat som en riktig galning i 30 minuter. Man ser ju bara ett svart monster susa fram mellan träd och buskar. Fast var tog bollen vägen? Hur är det med alzheimern? Fast du hittar den väl igen på nästa promenad i området.

Kom nu Kasper så rör vi oss hemåt.

Varför har du ett grässtrå i munnen Kasper som en B-skådis från någon gammal västern?

Jag är Clintan husse, i the good, the bad and the ugly. Har jag inte en hårdblick som får skurkarna att darra? Precis som Clintan.

Jovisst Kaper. Du ser helt grym ut. 

Fast nu tycker jag vi blivit genomblåsta nog i den här kulingen. Nu går vi hem och dricker varm choklad.

Så gå fot nu din djäkla byracka.

Hur stor roll spelar det om man fotar svartvitt som jpg eller raw? Nördvarning igen!

Jag brukar alltid fotografera raw. Det har jag nu gjort i säkert 15 år eller mer.

Fast jag var intresserad av att testa Fuji Acros som har fått så mycket beröm för att vara så fantastisk.

Så under en vecka ställde jag in min X-PRO2 till att fota både Acros och raw. Sedan försökte jag jämföra resultatet mot olika raw-program. 

Dat är inte helt lätt att få ett resultat man kan jämföra. Det gäller att försöka få ut det bästa av varje alternativ utan gå över gränsen.

Så vi börjar med Acros rätt ur kameran.

Kika på detaljerna i gruset, gräset och buskarna. Tittar man riktigt noga i 2:1 så ser man att det finns artefakter i filen. Om ni inte rör några reglage i efterbehandlingen gör det inget. Man skall normalt aldrig kika på en fil med den förstoringen. Fast artefakter skall inte finnas där redan från början. Det tyder på att något är fel när man skapar  av filen. Artefakter tyder på att något är fel. Vad som syns i 2:1 förstoring spelar ingen roll. Vi kommer aldrig se det i någon utskrift.

Fast om vi börjar dra i Clarity eller uppskärpningen kommer dessa artefakter snabbt börja visa sig mycket tydligare. Det är som att mutliplicera felet. 

Så drar man upp Clarity och ökar på skärpan för att få mer detaljer i gräset får man snabbt att artefakterna börjar förstöra bilden.

Så kamerans jpg motor har också problem med X-trans. Att det blir brus kan man acceptera men dessa artefakter skall inte finnas där.

Tar man istället och använder raw-filen och behandlar den i LR blir resultatet ganska likartat.

Om man tar det försiktigt så går det bra. Fast gruset, gräset och buskarna har inte riktigt den detaljupplösning man brukar få med en Bayer-array kamera. Fast det är lite bättre än SOOC.

Det blir lite bättre men drar jag upp skärpningen eller clarity högre syns artefakterna tydligt.

Tar vi sedan den raw-konverterare som ofta bedöms som bäst blir det skillnad.

Iridient ger mer detaljer utan att det syns artefakter. Det blir mer likt en kamera med Bayer-array. 

Så skall man printa stort lönar det sig att använda Iridient. 

Tar vi sedan det nya alternativet On1 raw som släpptes i veckan har vi min nuvarande favorit. Hanterar numera också Fuji komprimerad raw.

Tittar vi igen i detalj ser vi att man kan dra på skärpa och kontrast utan at det artefakter börjar titta fram.

Här kan jag som med en Bayer-array kamera gå lite för långt och få skärpeartfakter men inga korvliknande saker. Det gör On1 till min nuvarande favorit för Fuji. 

Sedan kan man fråga sig om det spelar någon roll att använda SOOC eller On1.

För de flesta gör det liten skillnad. 

Printar man som jag stort så vill jag påstå att det gör det.

För de som gör det är valet av raw-konverterare lika viktigt som valet av ett skarpt objektiv. 

Nu är inte alla motiv lika känsliga. 

Detta var riktigt nördigt antar jag.

Vad betyder rent praktiskt IS egentligen? Nördvarning igen.

Fasta gluggar har oftast ingen bildstabilisering. En hel del vidvinkel och normalzoomar har det inte heller. Sedan finns det kameror som har stabilisering av sensorn och då gäller det ju oavsett objektiv.

Någon sådan kamera har jag aldrig testat så det tänker jag inte ta upp.

Såg en diskussion på DPR om just detta. VAd betyder egentligen bildstabilisering för resultatet  vid stillastående motiv. Diskussionen pekade åt en massa olika håll. Många tyckte en massa men få verkar ha testat.  

Medan regnet öste ner bestämde jag mig för att helt ovetenskapligt testa själv vad som gällde i mitt fall och med min utrustning. Kan ju vara bra att veta.

Letade först i huset efter något att testa på. Det blev hallen och några träprylar från afrika.

Nu blir ju det här både en test av fotografen likaväl som kamera och objektiv.

Alla objektiv testades på max läget  för brännvidd.. Alla med på 1/15 s och bländare 4. Alla utom 100-400 som klarar som bäst 5,6.

Som referens började jag med min Fuji XF 16-55/2,8 som inte har stabilisering. Det bör ge mig ett värde på vad jag klarar av vid motsvarande 85 mm. Riktvärde här enligt gamla sättet att uppskatta skulle vara 1/100 s.

Nu är det mest i ljussvaga miljöer som man börjar försöka med långa slutartider för att inte komma för högt i ISO och tappa kvalité. I hallen var jag denna skumma dag på runt IOS 3200 så det passade perfekt.

Jag började med att prova olika slutartider för att se när jag ungefär passerade gränsen vad jag tycker är på gränsen till underkänt.  För handhållet stående och helt utan stöd kom jag fram till att gränsen gick vid 1/15 s. Så klart bättre än 1/100 s. Fast detta är ju under ideala förhållanden utan vind och annat som kan störa.

Sedan testade jag XF 18-55/2,8-4 OIS som är kitzoomen och har bildstabilisering.

Det blir lite bättre med stabilisering med OIS. Här letade jag var resultaet låg för samma kvalité som ostabiliserat. Kom fram till 1/4. Så i detta fall gör stabiliseringen cirka 2 steg.

Tog sedan vidvinkelzoomen 10-24/4 OIS.

Här kom jag fram till att OIS troligen förbättrade på mellan 2-3 steg. Det brukar hävdas att stabilisering oftast betyder mest för telobjektiv. Det verkar stämma också här.

Nästa objektiv till test blev XF 50-140/2,8 OIS. Alltså motsvarigheten till 70-200 på ff.

Här klarade jag cokså att få det skarpt vid 1/15 s. Det bör ge cirka 4 stegs förbättring mot de gamla riktvärdena på 1/200 eller bättre.

Sedan har vi mästaren i OIS för Fuji. XF 100-400/4,5-5,6 OIS.

Även här gick det att få knappt godkänt på 1/15 sekund. Detta är ett objektiv jag har pressat även ute i naturen och lyckats på skarpa bilder på den tiden. Eftersom det motsvara drygt 600 mm på FF tycker jag det är imponerande.

Så nu vet åtminstone jag ungefär vad jag kan komma undan med när jag anstränger mig.

Vad man lyckas med är säkert väldigt individuellt. Det beror både på den egna fysiska formen som på god teknik hos fotografen. Sedan får man hjälp av hårdvaran för att komma ytterligare en bit ner i tiderna.

Som sagt betyder det definitivt mest på långa telen.