Dat gäller att dokumentera de små liven.
De växer fort de små. Det gäller att dokumentera dem med jämna mellanrum.
Min svärdotter ville gärna ha lite nya bilder som inte är tagna med en mobilkamera. Det ger ju trots allt en annan typ av bild.
Så fotoassistent Kasper och jag begav oss till Kungälv och tog en paus i den pågende renoveringen av vårt sovrum. Skönt sa Kasper Jag är trött på pärlspont, tapeter och lister.
Så väl framme satte vi igång att fota på lekplatsen.
Först ville inte den yngsta modellen vara med alls. Tyckte jag hörde mummel om slavkontrakt och usel arbetsmiljö. Storebror verkade ta det hela lugnare.
Fast det de där yngsta är lite känsliga och humöret växlar snabbt.
Snart var humöret lite bättre fast hon vägrade fortfarande titta på fotografen. Fotoassisten Kasper var mer intressant.
Sedan fick både mamma och fotoassistenten vara med på bild. Fotoassistenten var fortfarande mer intressant än fotografen tyckte de yngsta.
Sigge ville visa att han nu kunde hantera linbanegungan. Lite med skräckblandad förtjusning tror jag.
Sedan var det dags för lite mer fotografering samt kaffe och kakor. Sigge lekte under tiden tittut med Kasper som förstås var med på noterna. Lika barn leka bäst.
Inomhus tinade också den yngsta modellen upp och fotografen fick nästan ett leende.
Efter ett par timmar så var det dags för Kasper och mig själv att åka hem till Göteborg och vårt sovrum.
Kvar efter rensning av misslyckade bilder har vi nu 140 stycken bilder kvar som kommer få ett allt större värde när tiden går.
Speciellt den första bilden, kanske inte av modellen men väl av omgivningen.
Fina bilder och din text därtill uppskattas.
Sten
När det gäller gruppbilder håller jag med. De blir allt mer sällsynta. Fast jag tar faktiskt då och då sådana.
Tack för din kommentar Sten.
Oavsett om det är barnbarn eller egna telningar.
Jag brukar också göra en fotobok per år och per barnbarn att ge bort som julklapp.